Ja, varför inte? Om det inte finns någon övre åldersgräns för att fatta beslut om framtiden - varför ska det finnas en undre?
http://www.dn.se/debatt/ge-aven-vara-barn-ratt-att-rosta-i-de-allmanna-valen
torsdag 29 mars 2012
tisdag 20 mars 2012
Dans, dans på lunchen
...dagens Lunch Beat. Ett så fullsmockat dansgolv har jag inte varit på under de senaste 10 åren. Svettigt, och alldeles underbart. En timmes overklig verklighet under en annars ganska vanlig arbetsdag.
Att det finns människor som gör något av sina galna idéer! *lycka*
Att det finns människor som gör något av sina galna idéer! *lycka*
Konstruktionsarbete
Ordet "craft" och "crafting" tycker jag inte riktigt går att översätta till svenska. Inte är det särskilt ovanligt, förstås, det finns mängder av engelska ord som jag skulle vilja ha i svenskan. "Bliss", till exempel. Är "sällhet" ett ord som går att använda i en text? Nä, skulle inte tro det.
Nancy Lambs bok The Writer´s Guide to Crafting Stories for Children handlar om "crafting" som ett hantverk, och en konst, en förmåga. Den dignar av gör-så-här-listor, sånt som jag har en tendens att bli trotsigt motvillig av. Men de här listorna gillar jag. På Roslagsbanan, medan jag satt och läste, kom jag på varför. Det är för att Lambs fokus ligger på psykologi. Hur funkar jag som skribent egentligen, vad motiverar mig? Vad motiverar mina karaktärer? Vilken förändring och utveckling sker, vilka konflikter finns, vad bubblar under ytan - alla dessa funderingar som jag älskar, fast med en fast ram och struktur omkring dem.
Självklart! Men det händer inte så sällan att jag tänker "så lätt kan det väl inte vara, jag ska göra en mer komplicerad historia än så." En historia där jag inte följer några som helst råd. Men då blir det väldigt svårt att konstruera en berättelse, har jag märkt.
Det ultimata beviset på att jag är övertygad av det Lamb skriver: Jag kommer att göra en detaljerad struktur över bokens innehåll, vad som ska hända. Annars brukar jag hävda att jag tycker det är tråkigt att skriva så, att min kreativa process kommer av sig. Men, med den självinsikt jag långsamt lyckas bygga upp: jag är inte en person som svävar iväg ut i ingenstans, helt utan kontroll, utan jag trivs bäst med att ha en helhet och struktur. Ändå har jag inbillat mig att jag skriver bäst när jag har ett helt spontant upplägg för att skriva en bok. Varför skulle det vara så totalt annorlunda än allt annat jag gör?
Här går det att läsa om Nancy Lamb och fler lovord om hennes böcker.
Nancy Lambs bok The Writer´s Guide to Crafting Stories for Children handlar om "crafting" som ett hantverk, och en konst, en förmåga. Den dignar av gör-så-här-listor, sånt som jag har en tendens att bli trotsigt motvillig av. Men de här listorna gillar jag. På Roslagsbanan, medan jag satt och läste, kom jag på varför. Det är för att Lambs fokus ligger på psykologi. Hur funkar jag som skribent egentligen, vad motiverar mig? Vad motiverar mina karaktärer? Vilken förändring och utveckling sker, vilka konflikter finns, vad bubblar under ytan - alla dessa funderingar som jag älskar, fast med en fast ram och struktur omkring dem.
Reactions to events come in four basic flavours:(sid 92-93)
- Emotions
- Thought
- Decision
- Action
One thing leads to another that leads to another.
Självklart! Men det händer inte så sällan att jag tänker "så lätt kan det väl inte vara, jag ska göra en mer komplicerad historia än så." En historia där jag inte följer några som helst råd. Men då blir det väldigt svårt att konstruera en berättelse, har jag märkt.
Det ultimata beviset på att jag är övertygad av det Lamb skriver: Jag kommer att göra en detaljerad struktur över bokens innehåll, vad som ska hända. Annars brukar jag hävda att jag tycker det är tråkigt att skriva så, att min kreativa process kommer av sig. Men, med den självinsikt jag långsamt lyckas bygga upp: jag är inte en person som svävar iväg ut i ingenstans, helt utan kontroll, utan jag trivs bäst med att ha en helhet och struktur. Ändå har jag inbillat mig att jag skriver bäst när jag har ett helt spontant upplägg för att skriva en bok. Varför skulle det vara så totalt annorlunda än allt annat jag gör?
Här går det att läsa om Nancy Lamb och fler lovord om hennes böcker.
måndag 19 mars 2012
Också ha
De har fått varsitt paket, han och hon. Han öppnar sitt paket och hittar en blå racerbil. Han har redan ungefär trettio leksaksbilar, och vrider lite förstrött på den nya. Hon öppnar sitt paket och hittar ett knallrosa smyckeskrin med en Lilla My-docka som snurrar runt till musik framför en liten spegel. Han tittar andäktigt på den, tittar på mig och ber: "också sån!", "också ha!".
tisdag 13 mars 2012
Syrien-hopplöshet
Utrikespolitik tycker jag generellt är jättesvårt, trots att jag definitivt håller med om att ingen människa är illegal. Och om att ansvaret för människor omkring en inte tar slut för att det går en fiktiv landsgräns någonstans. Ändå är det jättesvårt att tycka och tänka om vad USA ska blanda sig i och inte, till exempel. Tycker jag.
Men det här med Syrien. Jag försöker förstå. Försöker komma fram till att något måste hända: det kan inte fortsätta med att människor blir beskjutna lite hur som helst. Läser en artikel i New York Times som åtminstone ger mig lite sammanhang. Utrikespolitiska institutets blogg är ett annat tips.
Mest är det en gnagande oro i magen och en känsla av att det bara är ord som jag faktiskt inte förstår vad de betyder. Nej, jag fattar inte vad det betyder att vara rädd för att bli dödad när jag går ut. Jag förstår inte vad det innebär att inte leva i en demokrati. Så simpelt tror jag faktiskt att det är.
På torsdag hålls en manifestation för Syrien i Stockholm. Och det går att skänka pengar för att de skadade ska få hjälp genom framför allt Röda Korset.
Men det här med Syrien. Jag försöker förstå. Försöker komma fram till att något måste hända: det kan inte fortsätta med att människor blir beskjutna lite hur som helst. Läser en artikel i New York Times som åtminstone ger mig lite sammanhang. Utrikespolitiska institutets blogg är ett annat tips.
Mest är det en gnagande oro i magen och en känsla av att det bara är ord som jag faktiskt inte förstår vad de betyder. Nej, jag fattar inte vad det betyder att vara rädd för att bli dödad när jag går ut. Jag förstår inte vad det innebär att inte leva i en demokrati. Så simpelt tror jag faktiskt att det är.
På torsdag hålls en manifestation för Syrien i Stockholm. Och det går att skänka pengar för att de skadade ska få hjälp genom framför allt Röda Korset.
söndag 11 mars 2012
Tre punkter för ideellt engagerade som vill bli fler
1. Visa seriöst intresse för människors kompetens, det vill säga vad en person tycker är roligt och kan tänkas vilja lägga sin tid på.
2. Av punkt ett följer: om du ringer för att fråga om en person vill sitta med i en styrelse, fråga inte "vad jobbar du med?". Det bör du redan ha kollat upp. Annars förmedlar du att du behöver fylla en lucka, snarare än att du tror att just den här personen tillför något. Det minskar chansen avsevärt för att du ska lyckas.
3. Av punkt ett följer också: om personen svarar "nej, just det uppdraget tror jag inte är något för mig", säg inte: "Jaså, det tror du inte att du skulle klara av?". Numera tar människor på sig uppdrag för att de vill lägga sin tid på det, och tycker att det verkar meningsfullt. Inte för att de känner att det är en plikt.
2. Av punkt ett följer: om du ringer för att fråga om en person vill sitta med i en styrelse, fråga inte "vad jobbar du med?". Det bör du redan ha kollat upp. Annars förmedlar du att du behöver fylla en lucka, snarare än att du tror att just den här personen tillför något. Det minskar chansen avsevärt för att du ska lyckas.
3. Av punkt ett följer också: om personen svarar "nej, just det uppdraget tror jag inte är något för mig", säg inte: "Jaså, det tror du inte att du skulle klara av?". Numera tar människor på sig uppdrag för att de vill lägga sin tid på det, och tycker att det verkar meningsfullt. Inte för att de känner att det är en plikt.
En vecka i rosa - kanske
Varför går jag igång så på allt som rör könsroller? Och varför är det så himla viktigt? Det här har varit en rätt speciell vecka, med otroligt mycket fokus på kvinnor och jämställdhet. Både i jobbet och privat.
Jag tänker på alla böcker jag plöjt, alla diskussioner jag haft. På den tveksamhet jag själv faktiskt kände inför att kalla mig feminist en gång i tiden. Det som fick mig att ändra mig var en politisk bokcirkel som jag började på bara för att provocera min dåvarande pojkvän - bara en sån sak.
Ibland slås jag av något sorts mottryck. Tänker att det är vi, vita medelklasskvinnor, som har för få andra saker att bry oss om i livet. Att vi försöker få ut så mycket som möjligt för egen vinnings skull. Sådär medvetet, lömskt och listigt, som Eva i Edens lustgård (oj vad jobbigt det är att läsa den texten i Barnens bibel, för övrigt - snart kommer ett blogginlägg om gudsföreställningar).
Men: FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna är ett i högsta grad människoskapat dokument. Och är det något jag har svårt för så är det rena och uppenbara lögner som förmedlas utan att någon försöker förändra dem. Om kvinnor och män är lika mycket värda, varför bekräftas motsatsen för mig varenda dag? Varför ska mitt värde ha att göra med vilket kön jag råkat födas med? Det är den ilskan som får igång mig, tror jag. En ilska som bottnar i en logik. Människa som människa, med lika mycket möjlighet att göra skillnad. Tills någon annan kommer och stampar då dig och säger att "nä, du kan inte". (Det är lika orättvist att jag har större möjligheter än någon annan för att jag är vit och född i Sverige, och därmed får större makt än andra. Men, just könsfaktorn är så genomgående för alla oavsett klass och geografi.)
På Supermiljöbloggen skrev Gudrun Schyman för några dagar sen om klimat och kön. Och de investeringar som gör störst skillnad när det gäller förbättring för fattiga är satsningar just på flickor. Projektet Cause of death woman är en journalistisk granskning av våld mot kvinnor: en av tre kvinnor i världen utsätts för våld under sin livstid. I Sverige är löneläget betydligt sämre i alla kategorier av jobb där det arbetar flest kvinnor. Kvinnors jobb värderas lägre: kanske för att de inte förväntas prestera 100%, för att de tar ut föräldraledighet i betydligt högre grad än män? För att kvinnor antas välja familjen före jobbet, medan män antas välja jobbet före familjen?
Och så alla dessa etiketter som klistras på mig mot min vilja. Nej, jag är inte det minsta modeintresserad, går inte igång på heminredning och matlagning, bröllop, parmiddagar och fluff. Jag har inte ett mer överfullt badrumsskåp än min man, tar inte längre tid på mig på morgonen än han gör och har nog inte ens fler skor eller väskor. Och jag har verkligen inte ett mindre behov än egentid än han har. Det skulle kunna ses som att jag är det unika exemplet, men jag tror faktiskt inte det. Jag tror att det finns många fler som jag. Men många säger det inte. Ungefär som J inte alltid tar upp i "manliga" sammanhang att han är totalt ointresserad av sport.
Jag försöker bli bättre på att låta bli att tänka ut i huvudet vad personen mitt emot mig kan tänkas vara intresserad av. Men det sitter hårt, jag märker det.
För mig är jämställdhet inte riktigt samma sak som att bli av med könsrollernas tvångsmekanismer. Med det senare menar jag "kostymen" som klistras på dig utifrån det kön du har, oavsett vem du själv tycker att du är. Jämställdhet är mer politiskt korrekt. Men mer om det en annan gång. Tills dess två lästips: Fanny Ambjörnssons bok Vad är queer? och Åsa Petersens bok Mitt queera hjärta. Lättläst om heteronormen och vad den gör med oss.
Jag tänker på alla böcker jag plöjt, alla diskussioner jag haft. På den tveksamhet jag själv faktiskt kände inför att kalla mig feminist en gång i tiden. Det som fick mig att ändra mig var en politisk bokcirkel som jag började på bara för att provocera min dåvarande pojkvän - bara en sån sak.
Ibland slås jag av något sorts mottryck. Tänker att det är vi, vita medelklasskvinnor, som har för få andra saker att bry oss om i livet. Att vi försöker få ut så mycket som möjligt för egen vinnings skull. Sådär medvetet, lömskt och listigt, som Eva i Edens lustgård (oj vad jobbigt det är att läsa den texten i Barnens bibel, för övrigt - snart kommer ett blogginlägg om gudsföreställningar).
Men: FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna är ett i högsta grad människoskapat dokument. Och är det något jag har svårt för så är det rena och uppenbara lögner som förmedlas utan att någon försöker förändra dem. Om kvinnor och män är lika mycket värda, varför bekräftas motsatsen för mig varenda dag? Varför ska mitt värde ha att göra med vilket kön jag råkat födas med? Det är den ilskan som får igång mig, tror jag. En ilska som bottnar i en logik. Människa som människa, med lika mycket möjlighet att göra skillnad. Tills någon annan kommer och stampar då dig och säger att "nä, du kan inte". (Det är lika orättvist att jag har större möjligheter än någon annan för att jag är vit och född i Sverige, och därmed får större makt än andra. Men, just könsfaktorn är så genomgående för alla oavsett klass och geografi.)
På Supermiljöbloggen skrev Gudrun Schyman för några dagar sen om klimat och kön. Och de investeringar som gör störst skillnad när det gäller förbättring för fattiga är satsningar just på flickor. Projektet Cause of death woman är en journalistisk granskning av våld mot kvinnor: en av tre kvinnor i världen utsätts för våld under sin livstid. I Sverige är löneläget betydligt sämre i alla kategorier av jobb där det arbetar flest kvinnor. Kvinnors jobb värderas lägre: kanske för att de inte förväntas prestera 100%, för att de tar ut föräldraledighet i betydligt högre grad än män? För att kvinnor antas välja familjen före jobbet, medan män antas välja jobbet före familjen?
Och så alla dessa etiketter som klistras på mig mot min vilja. Nej, jag är inte det minsta modeintresserad, går inte igång på heminredning och matlagning, bröllop, parmiddagar och fluff. Jag har inte ett mer överfullt badrumsskåp än min man, tar inte längre tid på mig på morgonen än han gör och har nog inte ens fler skor eller väskor. Och jag har verkligen inte ett mindre behov än egentid än han har. Det skulle kunna ses som att jag är det unika exemplet, men jag tror faktiskt inte det. Jag tror att det finns många fler som jag. Men många säger det inte. Ungefär som J inte alltid tar upp i "manliga" sammanhang att han är totalt ointresserad av sport.
Jag försöker bli bättre på att låta bli att tänka ut i huvudet vad personen mitt emot mig kan tänkas vara intresserad av. Men det sitter hårt, jag märker det.
För mig är jämställdhet inte riktigt samma sak som att bli av med könsrollernas tvångsmekanismer. Med det senare menar jag "kostymen" som klistras på dig utifrån det kön du har, oavsett vem du själv tycker att du är. Jämställdhet är mer politiskt korrekt. Men mer om det en annan gång. Tills dess två lästips: Fanny Ambjörnssons bok Vad är queer? och Åsa Petersens bok Mitt queera hjärta. Lättläst om heteronormen och vad den gör med oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)