Det där med #reva

En kväll i förra veckan, efter jobbet, kanske efter något annat också, för det var lite mörkt ute. Jag stod och väntade på tåget vid Östra station. För att inte vara i vägen stod jag intill rulltrappan som går ner. Kollade Twitter lite planlöst i mobilen. Det hade varnats för biljettkontroller i några dagar. Det nämndes att det hängde ihop med polisens uppdrag att hitta människor som ska utvisas.

Såg i ögonvrån hur ett tåg kom in. Ett myller av människor närmade sig. En blick mötte min. En livrädd blick bakom grått ylle. En blick som bedömde min telefon, mina kläder, mig, kalkylerade  risk. Varningsflagg. Med botten någonstans långt, långt in. Rädsla som ett fruset tick-tack.

Sedan försvann han ner i rulltrappan.

Mer om REVA: på Newsmill, Aftonbladet och hos Polisen.

Wallraff på sjukhuset

Tänkte att jag gör en wallraffstudie nu när DN granskar sjukvårdskrisen i Stockholmsregionen, och när Vårdguiden rapporterar om högt tryck på akutmottagningarna. Så jag passade på igår vid 23-tiden, på Alla hjärtans dag.

Nej, så var det väl inte riktigt. Det blev ambulansfärd till Danderyd eftersom jag under gårdagen inte fick i mig vare sig mat eller vätska (lite som en extra aggressiv variant av den där vintersjukan ni vet, som en inte vill skriva ut namnet på). Det lilla som gick ner försvann snabbt. Och när jag dessutom kände mig förvirrad, pratade sluddrigt och knappt tog mig ur sängen, plus att jag har diabetes, tyckte de på Vårdguiden att jag skulle komma in för övervakning över natten.

Allt detta för ett litet smärtstillande plåster på ryggen, som jag fått utskrivet för att lugna ner den arga frusna axeln. Men morfin - narkotikaklassat läkemedel - var tydligen inte något för mig. Värme spär dessutom på plåstereffekten, så det var säkert därför jag säckade ihop efter duschen.

En illamåendespruta och lite bevakning senare kunde jag plötsligt få i mig en macka och saft, framåt halv fyra. Fantastiskt. Strax före sju släpptes jag ut. Och i fortsättningen håller jag mig till beprövade smärtstillerier. Ingen narkotika, tack.

Personligen hade jag inga problem med att komma in. Och någon trängsel verkade det inte vara heller. Men jag hade antagligen tur. Här finns DN:s samlade artiklar om vården i Stockholm.

Det ska inte bli något h-e här

Den här texten, till ytan en ganska ordinär debattartikel i Aftonbladet, har jag läst tre gånger idag. Nä, faktiskt fyra nu. Den tar nästan död på mig. Men den verkar få mig att handla.

Post-kalas

Kalaset blev en succé. Bilrace, dans till Pippi Långstrump, fiskdamm, tre tårtor och cupcakes. Men ack så svårt det är att inte städa och förbereda ihjäl sig. Jag övar: men det är svårt, som sagt.

Offerkofta

Åsa Mobergs Kärleken i Julia Anderssons liv började jag läsa för en stund sen. Det blev som pricken över i:et för ett helgtema: utseende. I Mobergs bok beskrivs en klädkollektion som slagit igenom stort. Nästa säsong har intresset falnat helt.

Det är meningen att folk ska kunna köpa till av det som de tycker om. När en byxa är utsliten köper man en ny. Om man vill köpa en jacka året efter ska den finnas kvar. I samma färg. (sid 23)

Det går förstås inte. Inte på 60-talet, inte nu. Kanske har klimatet hårdnat sedan 60-talet, till och med. Katrine Kielos driver den tesen idag i Aftonbladets ledarkrönika. Hon menar att kvinnlighetens värde allt mer ligger i hur tilltalande du är. Och att problem främst löses genom konsumtion.

Knappt vågar jag säga det, men en av de saker som skulle förenkla mitt liv avsevärt är att slippa välja kläder varje dag. Slippa tänka ut fina kombinationer. Det tar massor av tid och energi. Jag avskyr det. Och jag tror inte att jag är den enda i världen. Visst kan jag ta hjälp av andra som kan ge mig råd och stöd i vad jag passar i, hjälpa till med tips och stylingråd. Men jag skulle vilja låta bli, helt och hållet. Köpa på mig ett tolvpack tenniströjor och ett par basjeans och köra med det, varje dag.

Igår satt jag och blev lycklig över Yohios framgång i Melodifestivalen. Normbrytandet, att han så tydligt tar sig över gränsen för manligt och kvinnligt. Men det grämer mig samtidigt att det "ego-visuella" får så mycket cred. Att den som ägnar sitt utseende så mycket tid ses som stark. Den som struntar i sitt utseende ses som svag, ett offer i beige tröja. Och det vill jag förstås inte.

Födelsedagsvecka

Nu på kvällen har vi efterforskat hur gammal den hittills äldsta (kända) människan blev: 116 år. Och hur gammal den äldsta nu levande (kända) är: 115. Det där med ålder har liksom varit temat hela veckan. Undrar just om det kommer att bli så som vissa forskare förutspår, att de barn som föds idag kan bli uppemot 150 år?

I onsdags fyllde Minna sju. Plötsligt på morgonen kunde hon en hel massa saker som tidigare hade varit svårt: som att komma på att det är smartare att ta på vinterstövlarna först och jackan sen, för att slippa bli arg och svettig i hallen med termobyxorna på.

Och i fredags var det dags för Gabriel att fylla tre. Hela dagen gick han runt och strålade: "jag fyller faktiskt år idag!".

Discokalas blev det också. En evinnerlig tur att det var Korpen som ordnade och inte vi. Energiska barn försökte få mig att vara med på monsterkull, men jag kraxade förtvivlat att jag inte riktigt klarade det utan nöjde mig bra med att vara fotograf. Väldigt bra upplägg var det i alla fall, något jag definitivt rekommenderar till andra. Rörelse och action, inga tårtor och ingen sockerchock. Inget behov av att köpa in drösvis med kalasutrustning hemma.


Fast det där med januaribarn, alltså: det kom in massor av sjukåterbud till discokalaset, och dagens kalas för bland annat Gabriels dagiskompisar blir framflyttat p g a influensadrabbade föräldrar. Nästa år blir det kalas lite längre fram, helt enkelt. Undrar om vi inte sa det förra året också...?

Ett ont-inlägg

Ursäkta. Det här blir lite självömkande.

Det här med att ständigt ha ont. Rätt många har det, har jag förstått. I en fot, en hand, huvudet, handlederna, höfterna. Jag tänker på det här med uppmärksamheten, att det att ha ont gör att det är omöjligt att ha lika mycket fokus på världen runtomkring. Och jag tänker att det är lite bra att komma ihåg när någon i omvärlden verkar bete sig lite slarvigt eller nonchalant mot andra människor. Det är inte okej att göra det, förstås. Men olika kroppar ger oss olika mycket spelrum. Gör spelplanerna olika.

Att jag tänker på det beror på min frusna axel (frusen skuldra). Det kom smygande, med lite värk i överarmen i höstas. Plötsligt kunde jag inte riktigt klä på och av mig som vanligt (ni skulle bara se vilka konstiga manövrer jag håller på med för att få av BH:n, till exempel). Sen satte det sig i axeln. Det blev svårt att lyfta tungt, och alla vridningar kändes som ett hugg som ibland fick mig att lägga mig på köksgolvet för att inte skrika högt. Men nu tror jag att jag har lärt mig. Nu vet jag att jag inte kan vrida, inte lyfta, svårligen få upp armen i rätt höjd för att få i schampot i duschen. Så är det just nu. Det positiva är att det blir bättre. Så småningom. Ingen vet när, dock, det kan ta ett par år.

Småbarn som vill lyftas uppför trappan, garageuppfart som ska skottas, matkassar som ska bäras, kläder som ska på och av överkroppen, träningskort att utnyttja, dans som fritidsintresse, dotter som vill ha sällskap på skridskobanan. Och svårt att hitta vettiga sovställningar, inte minst, trots Alvedon. Axeln är som den är, liksom.


Undrar hur det blir sen, när det försvinner. Kommer smärtminnena att finnas kvar i huvudet som ett spår, eller kommer jag att använda armen precis som innan igen?