Kärleksförklaring

Varje kväll när jag nattar Minna brukar jag berätta om vad vi gjort. Och där ligger hon i mörkret med sina små stjärnögon och nickar och hummar, mer eller mindre entusiastiskt. Idag har varit en dag av kärlek. Trots att hon har klättrat på bordet, rivit ut saker ur alla skåp och lådor, vägrat sova lunchsömn förrän en timme efter den tid hon brukar sova, smulat bröd över hela golvet.

Ikväll var det svårt att gå ut. Svårt att lämna henne ensam, trots att hon var lugn och nöjd och kramade om sin Nasse och hade kvällsmusiken på. Hur många gånger till kommer jag att få natta innan hon är stor? Att något hemskt skulle hända på vägen går inte ens att tänka, även om jag ändå gör det ibland. Det är tillräckligt skrämmande att Minna ska bli stor och inte behöva mig. Ska bli stor, det är till och med det som är vitsen.

Idag skrattade hon åt mitt kejsarsnittsärr på magen. Jag förklarade att det var där hon kom ut, när hon var jätteliten. Hon nickade förståndigt, javisst, det var så det gick till. Undrar vad som var hennes bild?

Tidens gång och kärlek har varit temat för dagen, när jag dessutom funderat mycket på min mormor. Min idol. Skulle vilja veta mer om hennes drömmar och funderingar när hon var ung. Frågan är om det ens finns något forskningsmaterial att utgå från, eller om allt redan är borta.

All vår lycka är ett lån. Det är bra att minnas det ibland, även om det gör ont att veta.