Ibland tänkte hon att det var synd om Lillemor också, om alla dessa dåraktiga svenskar som hade sådana förväntningar att de måste bli besvikna.
Som detta med kärleken.
Den skulle vara så storslagen, allomfattande som himlen måste den rymma allt som en människa behövde för att leva. Den skulle ersätta allt de kastat på sophögen, släkten, mormor och morfar, mönster och tradition, mål, mening, ja Gud själv. Varje par skulle bygga sin värld ur intet.
Och de ska tala om förtryck, tänkte Sofia. Som om något förtryck kunde bli värre än när två förälskade ungdomar stänger dörren om sig och börjar plåga varandra i tron att de kan återupprätta helheten.
Marianne Fredriksson - Gåtan, sid 66.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar