Man vänjer sig vid att inte vara navet i hemmatillvaron. Härligt att få sitta oavbruten vid datorn, och kunna tänka ut en lösning på ett besvärligt problem i ett enda svep. Härligt att fika och prata vuxenprat. Härligt att öka på stegen mer och mer ju närmare hemma jag kommer - öppna dörren, mötas av italienska matdofter, ett "iiihhh!" och ivrigt sälskuttande mot dörren.
Men korta är de, vakentimmarna med de små.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar