Recension eller något sånt: En passande död - Åsa Nilsonne

Jag har försökt berätta om den här boken för ett gäng personer. En 53-årig kvinna som får veta att hon fått Alzheimers sjukdom, och hur hon är med om ett experiment som ingen annan varit med om, samtidigt som hon planerar sin egen död. Nä - det låter nog inte som en rolig bok. Ändå är den det. Också.

Ibland drabbas jag av tanken att någon skulle sno en bokidé av mig om jag berättade för någon. Egentligen är det förstås självklart att ingen människa skriver och tänker som någon annan. Men den här är ett extra tydligt exempel. Utan alla skikt som Åsa Nilsonne behärskar hade den här boken inte alls varit det den är. Hon kan väva in resonemang om hur man kan påverka sina egna minnen, hur kroppen påverkas, hur maktbalanser mellan människor förändras av ordval och kroppsspråk, hur vinstintressen kommer in i vården, vilket ansvar en förälder har för sitt barn och vice versa. Klart det är därför jag gillar den: för att vi delar intressesfärerna.

Men det här är en sträckläsningsbok, och en sådan bok som jag blir lite grinig av att läsa ut. Liksom arg på författaren, som lämnar mig i sticket med miljöerna och personerna som jag nu gjort mig en bild av. Febe, Els-Marie, Julian, Lina.

Kanske är det en separationsövning i sig, själva bokläsandet...? Den här världen som jag får leva i en stund finns bara här och nu. Inte sen. Just face it.

Lydnad är inte konstant

Artikeln ”Ondskan är inte banal” sprids runt i cyberrymden just nu. Den sägs kullkasta den socialpsykologiska grundtesen om att ondskan är banal. Istället är det människors fria vilja att lyda de överordnade, och att entusiastiskt göra det, som det handlar om. De vill göra ont, helt enkelt, och det är en genomtänkt strategi.

Tydligen ska Hanna Arendt ha myntat begreppet ”den banala ondskan”. Just det kan jag inte uttala mig om, för henne har jag inte läst. Men vad jag inte riktigt förstår, trots att jag letade mig fram till forskarnas essä  och tog mig igenom den lite snabbt (här är också en lättsammare intervju med den ena forskaren, Alex Haslam, från Queenslands universitet), är hur faktorn människors uppfattning om lydnad kan hållas konstant under nästan 40 år.

Så här menar jag: 1960-1970 var det fortfarande något fint att lyda överordnade. Att vara lojal och trogen. I en beteendestudie som gjordes på den tiden tror jag att människor i högre grad än idag tänkte att de gjorde rätt just för att de lydde order.

Idag är det genomtänkta egna val som klassas högst. När en liknande undersökning gjordes 2001 känns det fullt rimligt att de flesta ville göra det som var rätt då och är rätt idag. Försökspersonerna uppgav alltså att de hade agerat genomtänkt och fattat egna, fria val.

Helt enkelt: Om någon gjorde en studie på 1960-talet och efteråt frågade "varför gjorde du det?" gissar jag att många svarade "för att jag ville lyda". Om någon kopierade studien 2001 tror jag knappt att någon hade svarat så. För ingen vill vara den som helt enkelt bara lyder, utan att tänka själv.

Hur kan det komma sig att en socialpsykologisk, omfattande studie bortser från omvärldsfaktorer?