Gränsreflektion

En plötslig Nils Ferlinsk insikt under en kvällspromenad. Det är en äldre man i morgonrock som kliver ut på balkongen, under stjärnhimlen i nollgraderskylan. Helt oreflekterat kommer tanken om att det på något sätt är synd om honom, som bor där: liksom instängd.

Och det är ju så det tänks om till exempel folk som bor i miljonprogramsområdena, hela tiden. Bara för att de oftast beskådas utifrån (av alla andra) är det lätt att tänka att deras gränser är trängre än andras. Att rörelseutrymmet är mindre, både bokstavligt och mentalt. För att det bara är de yttre gränserna man ser.

INFALL (ur Barfotabarn (1933)

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

 Hämtat från http://www.ferlin.se/Motenochreflektioner.htm