Bittersött

Finns ordet på svenska? Bittersweet? Det kanske är ett sådant ord jag bara önskar mig på svenska - precis som en allomfattande översättning av ´bliss´.

Första maj-talet på torget var bra idag. Sol i ansiktet, förväntan i luften, inte alls samma enslighetskänsla som förra året.

Bara det att jag plötsligt mindes mitt egenhändigt gjorda plakat till förstamajdemonstrationen, när jag var - vad kan det ha varit, 7? 8-9? Något om miljön var det som jag skrev. Det var tungt att hålla det i vinden. De andra demonstrerade för bra vård, skola, omsorg, jobb, jämställdhet, gissar jag.

Minnet som drog förbi. Känslan av att det är samma saker vi säger nu, bara det att Sverige inte har blivit bättre sedan dess. Världen kanske har blivit lite bättre, som någon sorts generaliserat genomsnitt. Jag hoppas på det. Men inte Sverige.

Är oerhört glad över människors engagemang. I politiken, på andra håll. Men samtidigt: om saker och ting vore rimligare kanske vi inte skulle behöva vara så arga?



Uppdatering: jo, en del saker har faktiskt blivit bättre, inser jag. Hbtq-frågor. Normkritik. Kyrkan är fri från staten. Men rädslorna känns fler ändå. Eller är det bara för att det pratas mer om dem nu...?

Slut-på-helgen-reflektion

Vårens första dag. Nyvakna flugor snurrar runt i grågräset tillsammans med en nässelfjäril. Jag tänker på Hilma af Klint på Moderna - å så sevärt om världen och jaget i världen. Men jag har också lite svårt att släppa  efterdyningarna av en veckas drev som inte riktigt är till nytta för den politiska riktning jag tillhör, om en säger så.



Jag brukar rätt ofta läsa fel i tackbönen i kyrkan, den där som handlar om att ens synder är förlåtna. Det är inte så konstigt att göra det, förstås, det är många ord i den. Uttryck som inte ligger vardagslivet särskilt nära. Men nu menar jag ett särskilt ställe, och nästan varje gång:
Hjälp oss att leva i din förståelse, tänker jag istället för Hjälp oss att leva i din förlåtelse. 

Att förstå allt. Att ha svar på allt. Att kunna uttrycka sig så att andra människor kan förstå en. Dela världsbild. Livsviktigt. Jag tror jag tänker/tänkte att den som inte kan förstå, kan inte heller förlåta. Som vanligt handlar det säkert om mig, och mina egna begränsningar.

Är lite avundsjuk på Hilma af Klint som fick leva i en annan tid, en tid när det var så tydligt att svaren inte fanns ännu. Ingen hade dem. De skulle kanske komma 20 år senare. Nu känns det som om alla utgår från att svaren finns, det gäller bara att hitta rätt källa. Googla tillräckligt länge, prata med rätt kontakter.


Ann Heberlein skriver i Ett gott liv (hon skriver mycket jag tycker om där, hoppas få en recension klar snart):

Jag tror att det är viktigare att bli bemött med respekt också i det som inte går att förstå (sid 248 i pocketvarianten.)

Det låter så enkelt.

En dag som vänder

Att de närmast berörda tycker att det är tungt är självklart. Men många utanför Socialdemokraterna har också pratat om hur sorgligt det är med de krisartade opinionssiffrorna under de senaste åren. ”Det behövs en stark opposition”.

Nu har Håkan Juholt avgått, efter misstag, mediepåhopp och ett allt mindre utrymme för att faktiskt få prata politik, visioner, skissera något som löser problem för människor. Hoppet återkommer: nu kanske det vänder. Men vem vågar ställa upp? Vem tar på sig risken att misslyckas – och återigen få bära hundhuvudet? Och – kommer det nu att slå över totalt till säkra kort, fullblodspolitiker, för att det visade sig vara en miss att satsa på motsatsen?

Det är mycket som behöver hända nu. Katrine Kielos skriver i en ledare i Aftonbladet: ”Och nu måste hela partiet förstå att det inte först och främst är socialdemokratin som behöver en ny partiledare utan Sverige som behöver en ny socialdemokrati.”

Vem vet, kanske är det just en total krisinsikt som behövs. Ett uppvaknande – nu är det faktiskt en ren överlevnadsfråga det handlar om.

Faktiskt var det så det gick till på mitt jobb, det var dit vi behövde komma för att orka tänka nytt. Det blev liksom: "Hoppsan, kommer den här organisationen att dö ut om bara några år om vi inte vänder trenden? Det berör ju mig. Det vill jag inte." Och alla försök att tänka nytt började belönas, just för att de var nya. Inte för att de var bevisat rätt.

Daniel Färm skriver också om det här, på Newsmill. Jag gillar särskilt detaljen om vad som skiljer "arbetarepartiet" från "arbetarpartiet".