Visar inlägg med etikett skrivande. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skrivande. Visa alla inlägg

söndag 22 juni 2014

Ottsjö och 40

2001 åkte jag och J på vår första gemensamma sommarsemester, till Ottsjö i närheten av Åre. Bergskammarna som speglade sig i sjön. Dofterna: skvattram, fuktig fårpäls, färskt trä. Molnen som for fram och tillbaka över himlen. Människor - nästan alltid med en hund i släptåg - som vände sig nyfiket mot oss när vi passerade. Ottsjöbua.

Det kom en berättelse som började låta sig skrivas där och då. En berättelse om tro och vad som kan få rubba den. Om gränser, rädslor och om att gestalta dem och sig själv genom konst.

Klar blev den inte. Jag kunde inte riktigt berätta för andra om den, för jag förstod inte riktigt själv vad som var drivet i den. Agendan var inte medveten. Jag gillade storyn, och blev varje gång otroligt berörd själv av att läsa mina texter. Med delar av den har jag också berört andra. Men jag kunde inte förklara berättelsens viljeriktning - och det gick inte att få den färdig.

I sommar var jag där igen. I Ottsjö.

Det har hänt en del på 13 år. Många lästa böcker, textsamtal, framföranden, filmer, kurser, relationssteg, vinster, förluster. Agendan i berättelsen finns nog - även om jag inte var medveten om den då.

I förrgår fyllde jag 40. Det var lite otäckt. Och någon bamsefest var jag inte redo att ha än. Däremot väldigt glad att det sammanföll med midsommar: midsommaren ska ju ändå firas! Kanske vill jag bli mer firad nästa år. Kanske blir det en fest då. Glad för människor som finns runtom. Och det skulle jag vilja göra tydligt även för dem.


torsdag 18 oktober 2012

Kanske på en planet nära dig

Igår rapporterade SvD om upptäckten av en jordlik planet nära jorden.

Snart kanske min barnboksberättelse, om ett försök att bosätta sig på en annan planet, kan bli verklighet?

måndag 15 oktober 2012

Recension: Du hasar av trygghet

Du hasar av trygghet av Elin Grelsson (med ett Almestad också numera, tror jag).

Ytspänning inleder scenen. Barnet, som försöker förstå det. Hur kan vattnet ligga över kanten på glaset? Den frågan sätter hela känslan och handlingen i resten av boken. Det handlar om Sara, nu och då.

Frågor och osäkerhet. Bekräftelse. Vart ska Sara ta vägen med mig själv? Som ett tomrum framför henne och runtom henne, och hon vet inte vad jag ska fylla det med. Och jaget Sara är så uppenbart en tjej, en flicka, en kvinna. En som måste välja, måste förhålla sig, och särskilt till sin kropp och de andras kroppar. Hon tröstar sig med godis, med mat, med att spegla sig i människor hon inte har någon egentlig relation till, med alkohol.

Det är scener, gestaltning, ingen förklarande helhetsram. Språket är skärande tydligt. Och det är nog det som gör så ont, tror jag. Det gör också att jag inte kan frikoppla berättelsen från berättaren. Visst är det Elin som känner, tänker jag fast jag skulle vilja låta bli. Vad tänker de som känner henne när de läser den här berättelsen? Hur förändras hennes värld av att ha blivit publicerad författare? Det är också den frågan jag skulle vilja ställa om jag träffade henne.

Här finns det ingen väg ut. Det finns korta stunder av mellanrum bara, men inga räddande änglar eller riddare, inga ljus som skiner igenom. Inte ens vänner som hämtar upp ur svärtan. Du hasar av trygghet - det är pojkvännens toffelljud som känns trygga, men på något sätt är det en trygghet som stör Sara. En trygghet hon inte står ut med i längden.

Det är en sårig historia. Jag tycker om den för de bilder den målar upp åt mig medan jag läser, men när tårarna kommer vid de sista sidorna tänker jag att jag hade mått bättre av att avstå. Eller? Jag vet inte. Kanske vet jag om några dagar, några veckor.

söndag 22 januari 2012

Håll i er barn, nu ska det berättas

Imorgon börjar kursen: Att skriva för barn och unga II. Hoppas få nya intryck, men framför allt på mer mod - och på att jag kan slutföra ett projekt. Håll tummarna, så blir jag glad!

Det värsta är nog att jag inte har något projekt i huvudet alls. Har haft flera stycken, men dem har jag liksom tappat bort på vägen. Skilsmässor, flyttar, normer eller existentiella grejer? Eller går det att kombinera alltihop?

Jag tänker på att inte ens Astrid Lindgren var så unik med sina idéer. Och det minskar på prestationshetsen lite.

Gabriel är sjuk - igen. Imorgon blir det hemmadag. (Förstår alltmer vissa chefers avoghet till människor i fertil ålder.) Och dessutom fyller Minna 6, så det är en stor dag.

söndag 30 oktober 2011

Paradigmskifte och mitt NaNoWriMo-projekt

Thomas Kuhn är en vetenskapsteoretiker som antagligen de flesta som läst någon form av högskolekurs har hört talas om. Paradigmskifte är begreppet han blivit känd för. Ibland kommer så mycket ny kunskap och nya förutsättningar att man måste börja bedriva forskningen på ett nytt sätt. En vetenskaplig revolution. Vetenskapen görs utifrån en ny syn på sig själv.

Jag har bollat rätt mycket med det där uttrycket. För mig är det svåra att istället förstå begreppet normalvetenskap. Det kommer ju ny kunskap varje dag. Ny förståelse för världen. Nya "dammluckor" som öppnas, som förändrar bilden av kartan. "Man kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger", som någon gammal grek sa, om det nu var Herakleitos eller någon annan.

Så många år som jag har funderat på varför jag ibland känner mig utåtriktad, ibland inåtvänd. Ibland full av energi och effektivitet, ibland så seg och handlingsförlamad. Rätt smart när det gäller mycket, men riktigt korkad när det gäller att minnas en enkel, instrumentell instruktion. Oerhört uppfylld av att ta reda på helhet och sammanhang, medan jag struntar i detaljerna och aldrig minns vad karaktärerna heter i en bok eller film. Sanslöst, blixtrande arg ibland, över sånt som till synes är småsaker. Uppfylld av allt som rör normer och konventioner. Med ett desperat behov av att ha en grundplan för dagen, som kan justeras, men jag blir väldigt stressad av att inte veta: samtidigt som jag älskar och behöver att det händer saker. Och jag har funderat på varför människor beskriver mig som lugn, när jag själv ser mig som sjudande kvicksilver. Varför jag "måste" säga saker som jag känner för att säga ibland, bara för att provocera. Men framför allt, och det är här kopplingen till Kuhn kommer in: att jag alltid, i varje enskild situation, känner att jag behöver ta reda på och även i viss mån bestämma vem jag är, och det i sin tur avgör hur jag ska förhålla mig till omvärlden där och då. Jag upplever aldrig att jag är en och samma, det skiftar oerhört från en situation och en stund till en annan. Det var säkerligen därför jag läste personlighetspsykologi. Jag ville ha svar. Det enda svaret jag egentligen fick av just den delkursen var att vissa människor har stora spännvidder i sin personlighet, drag som krockar med varandra.

Ledtrådar hittade jag istället på andra håll i psykologin. Som begreppet arbetsminne och korttidsminne. Jag kan inte skilja dem åt, förstår inte åtskillnaden trots personliga mejlkonversationer med kursledaren. Och det känns inte som att jag har något av dem överhuvudtaget. De saknas, liksom. Mitt närminne finns i mina papparslappar och anteckningar. Utan dem är jag minneslös.

En annan ledtråd var hur en del människor är bra på att tänka långsiktigt och planera för att nå sina mål. Det kan inte jag. Det händer att jag sätter upp ett mål, men det kommer alltid annat emellan för att något annat känns roligare i stunden. Jag kommer aldrig till skott. Och verkar liksom aldrig lära mig av mina misstag: jag gör om dem igen, och igen.

I många år har jag tänkt att "jag har nog en släng av ADHD". Sagt att "vissa saker stämmer nog in på mig". Men bilden jag har haft av ADHD, trots många personexempel omkring mig som visar på motsatsen, har varit störiga tonårskillar som sitter längst bak i klassrummet och väger så mycket på stolen att de ramlar in genom i klassrummet intill för att de råkar ha en dörr bakom sig (ja, det hände i min klass en gång). Men jag har en väldigt aktiv, lättdistraherad och uppmärksamhetskrävande dotter, och känner igen otroligt mycket av hennes frustration i mig själv som barn. Så jag har funderat lite. Läst mycket på nätet.

I förrgår lånade jag en bok på biblioteket. ADHD - impulsivitet, överaktivitet, koncentrationssvårigheter, av Tore Duvner. Från 1997, inte helt färsk alltså. Men när jag började läsa var det som att få en röntgenbild av min hjärna, eller en planritning av mig själv (jag älskar planritningar). Den berättar om mig. Inte i vissa delar, utan helt och hållet.

Hm. Jag skulle kunna skriva en roman om det här. Och det har jag tänkt göra också: arbetsnamnet på mitt NaNoWriMo-projekt är Hundra bilder av henne. Med mig som fiktiv person i huvudrollen. En del hittar jag säkert på också, men jag tänkte faktiskt använda tiden för att utforska det jag nyss har hittat. Samla bilderna av mig själv. Tanken fick jag redan dagen innan jag lånade boken.

Sen får vi se hur jag går vidare.