Det vimlar av vägar

Ack, du stackars försummade blogg! Stora planer hade jag, det skulle bli en julkalender med de böcker som har gjort stor skillnad för mig. Inte bidde det något av det. Antagligen delvis för att jag inte kunde bestämma mig: här, på det invanda stället, eller på den nya, nästan-färdiga?

Men dagarna går ju ändå, som de brukar. Tredje advent imorgon. Idag har vi gjort fyra sorters julgodis, jag och Minna.
Det blev:

• Vit chokladtryffel med lime, för tredje året i rad (brukar vara favoriten)
• Mintkyssar i chokladskal
• Fraschoklad med cornflakes
• Aprikoschoklad

Knäck har vi gjort tidigare, så nu är fem sorter redo.

Den här julen är för övrigt den mest ostressade jag kan minnas. Inga matförberedelser alls tänker jag ägna mig åt. Ingen storstädning, inget värdinneskap. I år ska jag jobba. Nä, inte som pressjour eller nåt sånt, utan i kyrkan - eller församlingshemmet, rättare sagt. Där blir det öppet hus med julbord, julklappar till barnen, lotterier, allsång och Kalle Anka. Och jag är otroligt glad över att jag får den chansen, har velat så länge. För att göra något för andra - men framför allt för mig själv.

Vid femtiden kommer jag hem och sen blir det julgröt med J, barn & svärföräldrar. Och lite julklappar - ett par stycken åt barnen från mig och J. Nånting till dem från svärföräldrarna. Inga vuxenjulklappar. Ingen hets. Innan jag kommer hem ska resten av familjen äta tacobuffé och det ser alla fram emot. Minna pratade om det senast idag på eftermiddagen: då ska vi äta tacobuffé, mums!

Den bestående känslan: det går att förändra. Det är inte nödvändigt att göra det som en förväntas göra. Traditionerna gör vi själva, om vi vill ha dem. Det vimlar av vägar.

Jag har tänkt rätt mycket på det där med att jag alltid har ogillat julen. För all galen konsumtionshets, men också för instängdheten och ritualerna. Samma mat, samma samtal, samma lagomytlighet på samtalen och samma minimala möjlighet till utveckling av någonting. Den mest lyckade julen är den då ingenting oförutsett händer. Jämför det med midsommar, som gärna firas med okända människor och gärna lite oplanerat. "Vi får se vad som händer". Midsommar är min favorithögtid, även om jag är skeptisk till fyllan. Men den delen känns ännu värre på julen, för då är den mer dold. Döljer sig i hemmen, bakom väggarna. Drabbar barnen mycket hårdare. Och på julen är allting stängt. Grannarnas öron är också lite extra stängda, tror jag. Kanske är det inte alltid bra med så långa lov?

PS: Jag tycker att Vit jul är en otroligt bra kampanj. 6094 personer har just nu skrivit på att de avstår från alkohol under julafton, juldagen och annandagen 2012.

Ett förlåt-mig-inlägg

En gång för hundra år sen - nästan - var jag nyutexaminerad samhälls- och kommunikationsvetare, och hade jag ett annat jobb. På det där jobbet gjorde jag så många misstag att jag skäms djupt. Allt hade förmodligen kunnat avvärjas om jag vågade a) säga till att jag inte kunde och inte visste, och behövde mentorer och bollplank b) erkänna för mig själv att jag tyckte att organisationen skämde mig. Att den inte var god nog för min framtida karriär, att jag inte ville stå för värderingarna och att jag ville bli någon helt annan än den jag var. Jag ville bli framgångsrik och oberoende och cynisk. Allt det som organisationen inte var - inte på något som helst sätt. Spelreglerna förstod jag inte heller, jag gjorde som sagt en del tabbar som jag inte riktigt stod för att jag hade gjort.

Vad hände? Jo, jag blev rädd för människorna som fanns där. Jag behövde vakta på mig: se till att de inte avslöjade mig. Och känslan när jag lämnade var inte så värst bra. Det var som en suck av lättnad, att jag inte skulle behöva träffa de där människorna längre. Inte för att det var något som helst fel på dem, utan för att jag inte hade kunnat vara mig själv med dem.

Det behövdes några år av egen utveckling för att förstå det.

Nu funderar jag på hur försoningsprocessen ska gå till. För jag sneglar, lockas, vill dit. Men jag tänker att människorna som finns kvar ser mig som den jag var då. Och jag vill förklara. Nästan så att jag vill be om ursäkt. Kanske för min skull, men kanske också för deras: för att de ska förstå att min avoghet inte berodde på dem. Utan på mig.

Tips på hur jag kan gå tillväga tas gärna emot!

(Just nu parallelläser jag Nina Björks senaste och Leva etiskt, och dessutom har jag huvudet fullt av personligt-beteende-tankar efter två utbildningsdagar. Så det är nog ingen slump att jag formulerar det här just idag, även om det legat och skavt några månader eller så.)