Konferenstalanger

Vi har konferensat på Engelbrektstunet utanför Norrtälje i två dagar. Ett enormt mysigt ställe med punschveranda, båthus, Beatles-spelande pub- och spellokal i källaren och världens mest serviceinriktade personal. Sen var grillvädret inte det sämsta heller igår kväll.

En av övningarna handlade om att gå igenom sina outnyttjade talanger, som vi först fick fundera igenom självständigt och sedan diskutera parvis. Vi kom fram till att jag har stora outnyttjade talanger när det gäller min förmåga att analysera samhället och förutse konsekvenser av saker och ting, att säga min mening även om det är obekvämt och ha frågor om människovärde i ryggmärgen. Att få bekräftelse på att mina egna tankegångar stämmer även med andras syn på mig betydde massor. Så nu ska jag bara våga hålla i under nästa utvecklingssamtal med chefen, och inte låta mig dras med av vad hon har för planer - som inte alltid är mina planer.

En till tuffing

En tuffing

Det är något med kastanjeblommorna som jag älskar. De är så distinkta och samtidigt både lite busiga och ljuva.

Disciplinbrist

Jag vann inte Multimanus skrivartävling, och nu är det för sent att anmäla sig, så det blir ingen "Skriv varje dag i sommar-kurs" för mig. Undrar om det är möjligt att upprätthålla någon sorts skrivardisciplin ändå, på egen hand?

Vi som vet bäst

Ibland tänkte hon att det var synd om Lillemor också, om alla dessa dåraktiga svenskar som hade sådana förväntningar att de måste bli besvikna.
Som detta med kärleken.
Den skulle vara så storslagen, allomfattande som himlen måste den rymma allt som en människa behövde för att leva. Den skulle ersätta allt de kastat på sophögen, släkten, mormor och morfar, mönster och tradition, mål, mening, ja Gud själv. Varje par skulle bygga sin värld ur intet.
Och de ska tala om förtryck, tänkte Sofia. Som om något förtryck kunde bli värre än när två förälskade ungdomar stänger dörren om sig och börjar plåga varandra i tron att de kan återupprätta helheten.

Marianne Fredriksson - Gåtan, sid 66.

Om tro

Att kalla sig kristen eller gudstroende är i stort sett att dumförklara sig själv. Så känns det ungefär varje gång jag "bekänner" i sammanhang med jämnåriga. Det kommer fram argument om att en tro på Gud säkert är tryggt och skönt, att Bibeln innehåller mycket konstigt och att religionen har skapats för att sätta upp ramar för hur människor ska bete sig mot varandra. Mycket möjligt att alla dessa tre stämmer. Men argumentet att man inte kan tro på Gud för att det inte är logiskt - det köper jag inte.

För mig handlar tro inte om att slå upp ett bibelord i en bok för att få veta hur jag ska bete mig. Det handlar inte om att jag ska gå och hoppas på att jag ska få det bättre i nästa liv. Det handlar om en tro på kärnan, gnistan i människan, den som längtar tillbaka till ett sammanhang, en annan värld, vilket i sig blir en drivkraft att sätta sig över sina egna omedelbara behov för att kunna förändra. Det handlar om tron på att det går att känna kärlek till alla människor, även fyllot på bänken mittemot i tunnelbanan, och om att även det mötet kan förändra mig. Det handlar om beroenden mellan människor som en förutsättning för liv. Och om möjligheten för en människa att förändras i grunden, oavsett vad man varit med om tidigare i livet. Det handlar om en väv som spinns omkring våra liv.

Flummigt? Ja. Men det är också ganska flummigt att lägga ut miljoner kronor på att ett gäng män ska trängas om en och samma boll på en fotbollsplan. Mer logiskt än att tro på Gud är det i alla fall inte.

Integritetsdilemman igen

Frukostseminarium om sociala medier imorse, med allt från småknäppa sätt att använda det, som Matt som åker världen runt och dansar samma dans på alla ställen, till sätt som ger ett mervärde för användaren, till exempel Fiskars community för folk som gillar att skapa och fixa. Kom också fram till att jag ska behålla min blogg skild från jobbet, för att slippa känna att det jag skriver där ska diskuteras av dem som påverkar min jobbvardag. Ibland känns det dumt, eftersom jag själv läser mina kollegors bloggar och då måste kommentera dem mer anonymt. Men jag trivs med att själv ha lite kontroll (tro mig ha det, i alla fall).

Däremot är jag nog snart redo att ta steget in på Facebook för nätverkandets skull. Nu när "alla" finns där.

Nu ska jag ut på presentjakt till mamma, och sen blir det Obama-diskussioner på bokcirkeln, denna gång i Fruängen. Roligt!