Femåringsmamma

Idag fyllde hon fem, busungen. Kavat, bestämd, omåttligt social, dramaqueen, oförmögen att sluta prata, storätare, retoriker, dansprinsessa, problemlösare, gosunge, filosof, kladdfia, empatisk. Bland annat.

Dokumentären - se den!

Nu finns hela dokumentären om Hanne Vibeke Holst på SVT Play. Varför man ska se den? Jo, för att den handlar om en människa med en tydlig röd tråd. En människa som är den hon är så mycket som möjligt, trots att hon samtidigt säger sig vara så osäker. Sånt peppar mig - jag blir lite rädd av människor som verkar totalt orädda. Dessutom är hon både författare och feminist, med könsrollsutforskandet som drivkraft: och ändå lyckas hon.

Något på spåren

Det är nog någonting på gång nu, tror jag. Jag liksom skruvar mig ett steg närmare för varje dag. Försöker göra verklighet av det tema jag tänkt mig för året: att vara mer jag, helt enkelt. Och när jag måste vara mer jag måste jag också konkretisera det: vad är det jag gör då, när jag är så mycket jag som möjligt?

Flummigt, låter det, men jag gillar det.

Ramlade nyss, efter barnläggningen, in i en dokumentär med Hanne Vibeke Holst. Det satte också fingret på den känslan jag har just nu. När vi vet att så mycket är fel i världen - varför gör vi inget? (Tyvärr ligger inte hela dokumentären ute på SVT Play nu. Återkommer med länk.)

Ja, jag är skeptisk till positiv psykologi, och några sidors bläddrande i Sonja Lyubomirskys Lyckans verktyg (uselt översatt är den, dessutom) gjorde mig inte mer övertygad. Är det vetenskap när man tittar i skolfotokataloger, noterar vilka som ser mest "uppriktigt glada" ut, och sedan följer upp 20 år senare och konstaterar att just dessa var lyckligast? Hm - det kan aldrig ha något att göra med att de 1) har överklassbakgrund och fått det avväpnande leendet i generna, och så fortsätter de ha pengar och förutsättningar resten av livet, eller 2) att de som ler bredast är de som fått sig itutat att de är riktigt snygga och som annan vetenskap visar är det lättare att få både bra jobb och många partners att välja på om man är snygg, eller någon annan av många möjliga förklaringar. Jag tror mer på Bengt Brülde, en annan lyckoforskare . Lycka handlar om att vara en del i en helhet, tror jag, mer än att man själv har det så himla bra och tänker så positivt. Sammanhangen. Vävarna. Det är det som betyder något.

Å andra sidan är det tungt att ha insikt också. Ignorance is bliss. Jag blir verkligen inte lyckligare av att läsa Jonathan Safran Foers Eating animals. Men jag vill veta vad jag gör, och varför.

Nu ska jag krypa ner i badkaret och kurera snuvan.

En annan söndag

Man vänjer sig vid att inte vara navet i hemmatillvaron. Härligt att få sitta oavbruten vid datorn, och kunna tänka ut en lösning på ett besvärligt problem i ett enda svep. Härligt att fika och prata vuxenprat. Härligt att öka på stegen mer och mer ju närmare hemma jag kommer - öppna dörren, mötas av italienska matdofter, ett "iiihhh!" och ivrigt sälskuttande mot dörren.

Men korta är de, vakentimmarna med de små.

Var e vargen

Jag förstår inte. Det finns cirka 200 vargar i Sverige. 20 av dem skulle av någon vetenskapligt grundad anledning skjutas i år, enligt licens genomdriven i riksdagsbeslut.

Läs det igen: 20 stycken.

Den 13 januari hade 6 863 personer anmält sig som vargjägare i Jaktregistret.

Har de verkligen inget bättre för sig?

Ontdag

Vi la nog upp det hela lite väl abrupt. Övergången från föräldraledighet till jobb, bytet från bara-mammas-bebis till nästan-bara-pappas-bebis.

Hur är det möjligt att han ska vakna utan mig, sisådär 5 morgnar i veckan av 7?
Hur är det möjligt att bara se sina barn ett par ynka timmar varje kväll, om ens det?

Och jag tänker på dem som fått fly utan sina barn, som får åka till ett annat land för att jobba, som tvingats adoptera bort sina barn, flytta utan sin älskade, skiljas utan att veta när man ska ses igen.

Jag vet.
Ändå skär det sönder mig.

(Jo, de är jättetrevliga på mitt jobb, och det var skönt att sitta där i det brusande lugnet, lite småprat på håll, någon som lyssnar på musik i hörlurar, skratt i trapphuset - i övrigt få tänka, skriva, vara jag. Det är inte det.)

Ett år

Den här bilden tog jag den 3 januari 2010, för ganska precis ett år sedan. Bebis i magen, funderingar på hur Minna skulle hantera att bli storasyster, hur den nya familjemedlemmen skulle vara och på hur den stundande flytten skulle gå.
Det blev ett riktigt bra år, så här i efterhand. Många tankar, och jag inser alltmer att jag faktiskt har svårt för bloggformen: att prata till alla och ingen, så det blir inga detaljerade beskrivningar här. Men att läsa psykologi gör förstås att det händer saker med en, en flytt gör det också, liksom att få en större familj.

Kanske får bloggen en annan form snart. Vi får se. Eller så får den fortsätta bli en sporadisk ventil, på något sätt.

Det jag önskar mig av 2011 är bland annat fler samtal, på riktigt. 2010 blev det väldigt mycket internbeskådande, men jag vill ha mer tankeutbyte, flöde. Inte via nätet, det funkar inte för mig längre. Det ska vara öga mot öga.
Sen önskar jag att jag kan fortsätta ha en så nära relation med barnen som den jag haft nu. Det blir förstås annorlunda när man inte är föräldraledig på heltid, det är ofrånkomligt. Men på något sätt hoppas jag att vi får ihop det så att jag hinner vara med under deras vakna tid så mycket som möjligt.
Resten känns faktiskt underordnat. Skrivandet ska jag fortsätta med så länge det ger mig något, men har jag ingen lust så må det vara hänt.

Lite sent omsider, men: gott nytt år till er som tittar hit!