"Det enda som är beständigt är förstörelsen". Så sa Sara Stridsberg när hon sommarpratade i P1 i torsdags. Och av en slump snöade jag samma dag in på P.J Harveys fantastiska, men inte särskilt livsbejakande, låt och musikvideo "All and everyone" Mitt i semestertider. Fast så är det ju även i en senare vers i En vänlig grönskas rika dräkt, förstås: "Allt kött är hö, och blomstren dö, tiden allt fördriver".
Allt det vet vi ju. Egentligen. Men ett liv ska vara i 80-90 år, minst. Döden ska inträffa av förutsägbara orsaker. Sånt som en massmördares massaker i Oslo inte är.
Det hade kunnat vara jag eller någon jag känner, en bekants barn, som dog där på Utøya. Visst är det därför jag blir så berörd, det är därför medietäckningen är som den är. Trots samhällssystem, trots demokrati, trots frånvaro av svält - det händer ändå. Det borde inte vara möjligt. Och jag tänker på föräldrarna som säkert ältar det om och om igen, "om jag inte hade låtit honom eller henne åka", "om hon inte varit som hon är". Det är en sorg som skär. Jag kan nästan glida in i kropparna på dem som såg bombexplosionen i centrala Oslo, även om det går lite över gränsen att föreställa mig att stå öga mot öga med en massmördare. Men det är i min egen verklighet.
Ändå lyser hoppet igenom så mycket, engagemang, kärlek, i rapporteringarna från Norge. Via Facebook hittade jag till Deepeds lysande blogginlägg idag, om människors och i synnerhet norrmännens kraft i det som sker. Jens Stoltenberg, de överlevande.
Plats att sörja måste det finnas. Plats att hata för dem som är anhöriga.
Men öppningen ligger i att bära upp världen, hålla upp och hålla om den. Även om den allomfattande förgängelsen och förstörelsen finns omkring oss.
(Ett litet PS: Lite tänker jag ändå på medierapporteringen, hur vi funkar. Hur begränsad vår kapacitet är att ta in. Jag tänker på Afrikas Horn, där mer än nio miljoner människor, hälften av dem barn, står inför den värsta livsmedelskrisen någonsin. Nio miljoner. Det säljer inga lösnummer. Men jag orkar inte heller ha bilderna framför mig på frukostbordet. Däremot läser vi allihop om Oslo, lägger timme efter timme på det. Borde man skämmas, eller är det bara mänskligt?)
söndag 24 juli 2011
torsdag 21 juli 2011
tisdag 19 juli 2011
I solnedgångstid
På somrarna blir det tydligare än annars att åren läggs på rad, tycker jag. Kanske för att det är en så komprimerad tid.
Mina fyra veckors semester tar slut om ett drygt dygn. Besök över midsommar med busiga barn, multietni-megasvensk midsommar i Rönninge by, Junibackens sagotåg och påhängsen katt. En veckas hetta hemma med hammockhäng, grönsaksskörd och lekkompisar som avlöste varann. En vuxenkväll på stan i ärmlös klänning, tropisk värme med Hermans veggobuffé, ambitionsprat och Mapplethorpe på Fotografiska.
Och så: Åland. Sjösjuka på vägen dit och ett par småbarnskaotiska middagar, okej, men annars var det som Lou Reeds Perfect Day. Som en dröm att kliva in i. Morgonljuset genom spetsgardinerna på glasverandan, bastuhetta, ljumma havsvågor och len, len sand som visserligen förstörde mitt objektiv men som bäddade in hela själen i mjukhet. Knarrande trägolv, kardemummastinn ålandspannkaka, en himmel utan gräns. Traktorer och jeansvästar - en befriande suck av lättnad. Kuttrande vågor mot röda granitklippor. Skrattgropar, kittlingar, godnattpussar. Barnsligt och vuxet i en perfekt fusion. Vi hade varit i samma stuga förr, men då var vi tre, ny fyra. Så mycket bättre nu.
Hos mina föräldrar i Nora blev det mer av rutin och invandhet, nästan sömngångaraktigt. Inte samma fristad som förr. Kanske berodde det på regnet, kanske på att väldigt lite slår vår vecka på Åland.
Tänker på vuxenskapet - kan man vara vuxen i sitt föräldrahem? - och på de där lagren av erfarenheter som är jag. På var gränserna går mellan den jag tycker mig förväntas vara, den jag ser mig själv som och den som bara följer med i det invanda, det samhälleliga. På drifter och omedvetenhet, bindningar och längtan. Tänker på objektrelationsteorin, att jag som människa förhåller mig till andra utifrån de tidiga relationer jag själv har haft.
Min blick har vidgats den här semestern. Trodde att jag visste vem jag var, att jag hade koll på vad som format mig och vad jag vill. Och så skakade det plötsligt till.
Lite rostig känner jag mig med skrivandet. Läst och skrivit har jag nästan inte gjort alls under semestern: i det avseendet har det inte alls varit som vanligt. Klarar jag att ha ansvar för två stora webbplatser under några veckors tid, när jag knappt kan formulera en fullständig mening just nu...?
Mina fyra veckors semester tar slut om ett drygt dygn. Besök över midsommar med busiga barn, multietni-megasvensk midsommar i Rönninge by, Junibackens sagotåg och påhängsen katt. En veckas hetta hemma med hammockhäng, grönsaksskörd och lekkompisar som avlöste varann. En vuxenkväll på stan i ärmlös klänning, tropisk värme med Hermans veggobuffé, ambitionsprat och Mapplethorpe på Fotografiska.
Och så: Åland. Sjösjuka på vägen dit och ett par småbarnskaotiska middagar, okej, men annars var det som Lou Reeds Perfect Day. Som en dröm att kliva in i. Morgonljuset genom spetsgardinerna på glasverandan, bastuhetta, ljumma havsvågor och len, len sand som visserligen förstörde mitt objektiv men som bäddade in hela själen i mjukhet. Knarrande trägolv, kardemummastinn ålandspannkaka, en himmel utan gräns. Traktorer och jeansvästar - en befriande suck av lättnad. Kuttrande vågor mot röda granitklippor. Skrattgropar, kittlingar, godnattpussar. Barnsligt och vuxet i en perfekt fusion. Vi hade varit i samma stuga förr, men då var vi tre, ny fyra. Så mycket bättre nu.
Hos mina föräldrar i Nora blev det mer av rutin och invandhet, nästan sömngångaraktigt. Inte samma fristad som förr. Kanske berodde det på regnet, kanske på att väldigt lite slår vår vecka på Åland.
Tänker på vuxenskapet - kan man vara vuxen i sitt föräldrahem? - och på de där lagren av erfarenheter som är jag. På var gränserna går mellan den jag tycker mig förväntas vara, den jag ser mig själv som och den som bara följer med i det invanda, det samhälleliga. På drifter och omedvetenhet, bindningar och längtan. Tänker på objektrelationsteorin, att jag som människa förhåller mig till andra utifrån de tidiga relationer jag själv har haft.
Min blick har vidgats den här semestern. Trodde att jag visste vem jag var, att jag hade koll på vad som format mig och vad jag vill. Och så skakade det plötsligt till.
Lite rostig känner jag mig med skrivandet. Läst och skrivit har jag nästan inte gjort alls under semestern: i det avseendet har det inte alls varit som vanligt. Klarar jag att ha ansvar för två stora webbplatser under några veckors tid, när jag knappt kan formulera en fullständig mening just nu...?
måndag 13 juni 2011
Marabouparken
Femårig bröllopsdag firades igår. Dagen var viskande, mjuk, välvillig. Som en nyförälskelse.
måndag 6 juni 2011
Doftminnen
Vi närmar oss hästarna i hagen. Jag får mig tilldelad en Ljomi som visar sig vara en skimmel med flera kilo man (alltså inte könet utan håret). Går fram försiktigt, pratar lite, sträcker fram handen, lägger grimman över öronen. Lutar mig mot hårremmen och då kommer den, doften. Alla minnen kommer rusande: kratta spån i spiltor, bultande förväntan i klubbrummet inför ridlektionen, tonårsrädslan för att vara fel och göra fel, hurtiga stalltanter och förebildstjejer med fantastisk sits, flödande värme när en häst somnar med mulen i min famn.
Besök av vänner som kommer på lunch på nationaldagen. Otvunget och skönt. Efter dryga två timmar går de mot tåget, värmen pulserar överallt och syrenerna, syrenerna! Jag ställer mig vid diskbänken. Häller ut de överblivna lättölsslattarna och där är han, morfar, som alltid drack sin Tuborg till maten. Blåste havsljud i de tomma flaskorna, skrattade högt och var tvungen att gå ut och röra sig efter en stunds sittande. Rastlösa ben, fladdriga händer som behövde göra den tidens scrapbooking i form av klippböcker och stora minnestavlor. Hur han lyfte mormor i köket trots att hon var rund som en sagotant och han spenslig som en morot.
Färska jordgubbar under näsan och jag är kanske sex år, sitter ute på tomten och ska ha kalas men det hopfällbara bordet är så vitt och blankt och jag blir alldeles bländad av solen. Ben som springer runtomkring, ballonger i torkvindan och tända tårtljus som nästan inte syns för att allt är oändligt ljust. Jag skrapar bort grädden och försöker att inte väga på stolen. Dricker saft ur sugrör och det roligaste är att sörpla så högt det går.
Finns det färre dofter på vintern? Eller är det upplevelserna som är fler så här års?
Besök av vänner som kommer på lunch på nationaldagen. Otvunget och skönt. Efter dryga två timmar går de mot tåget, värmen pulserar överallt och syrenerna, syrenerna! Jag ställer mig vid diskbänken. Häller ut de överblivna lättölsslattarna och där är han, morfar, som alltid drack sin Tuborg till maten. Blåste havsljud i de tomma flaskorna, skrattade högt och var tvungen att gå ut och röra sig efter en stunds sittande. Rastlösa ben, fladdriga händer som behövde göra den tidens scrapbooking i form av klippböcker och stora minnestavlor. Hur han lyfte mormor i köket trots att hon var rund som en sagotant och han spenslig som en morot.
Färska jordgubbar under näsan och jag är kanske sex år, sitter ute på tomten och ska ha kalas men det hopfällbara bordet är så vitt och blankt och jag blir alldeles bländad av solen. Ben som springer runtomkring, ballonger i torkvindan och tända tårtljus som nästan inte syns för att allt är oändligt ljust. Jag skrapar bort grädden och försöker att inte väga på stolen. Dricker saft ur sugrör och det roligaste är att sörpla så högt det går.
Finns det färre dofter på vintern? Eller är det upplevelserna som är fler så här års?
fredag 3 juni 2011
Gökotta och strandliv
Gårdagens gökotta var magisk. Och eftermiddagen på stranden, med Minnas f d dagiskompis och Gabriels kompis + familjer, var också oförskämt lyckad. Premiärbad för de modiga!
Premiärrädisorna är skördade, dessutom. Tre och en halv vecka tog det, är inte det rekordsnabbt?
Premiärrädisorna är skördade, dessutom. Tre och en halv vecka tog det, är inte det rekordsnabbt?
Ingen demokrati utan vardag
På DN Debatt idag skrev forskningsledaren för World Values Survey-Sweden om att unga svenskar (18-29 år) inte tycker att demokrati spelar så stor roll. En fjärdedel tycker att det är helt okej att styras av en diktator.
Det är deprimerande, visst. Men jag blir faktiskt ännu mer nedslagen över forskarens slutsatser om orsakerna. Att den yngre generationen fått en dålig "demokratilära" i grundskola och gymnasium, och att man i skolan "inte tar upp dess normativa grundvalar". Att de (citat) "får sin information främst från twitter och facebook".
Hallå?
Kan det kanske vara så att även de unga i samtal med vuxna får olika omständigheter bekräftade för sig varje dag. Det som betyder något för att få ett bra liv är framför allt status (som man kan få på olika sätt). Politiker är inte värda någon respekt. Uttrycker äldre vuxna de här omständigheterna på något annat sätt? Skulle inte tro det.
Det är här skevheten kommer in. Uppfattningen om att vi "äldre" redan är en förlorad generation, så nu gäller det att sätta allt hopp till barnen, allra helst några andra än de egna. Vi fixar det inte, men se till att barnen gör det! Därför ska vi satsa på att berätta för dem om etik och värderingar, ge dem en värdegrund och få dem att förstå skillnaden mellan självkänsla och självförtroende. Vi ska lägga pengar på all världens biståndsinformationsprojekt (oj vad vi suckade över de aldrig sinande ansökningarna till "information i skolan" när jag var med och bedömde ansökningar till biståndsinformationsprojekt), berätta om världsarv och ickerasism och förintelsen och mobbning och om att en annan värld är möjlig. Möjlig om de gör något. Om de ser till att agera.
Själva har vi nog.
Det är deprimerande, visst. Men jag blir faktiskt ännu mer nedslagen över forskarens slutsatser om orsakerna. Att den yngre generationen fått en dålig "demokratilära" i grundskola och gymnasium, och att man i skolan "inte tar upp dess normativa grundvalar". Att de (citat) "får sin information främst från twitter och facebook".
Hallå?
Kan det kanske vara så att även de unga i samtal med vuxna får olika omständigheter bekräftade för sig varje dag. Det som betyder något för att få ett bra liv är framför allt status (som man kan få på olika sätt). Politiker är inte värda någon respekt. Uttrycker äldre vuxna de här omständigheterna på något annat sätt? Skulle inte tro det.
Det är här skevheten kommer in. Uppfattningen om att vi "äldre" redan är en förlorad generation, så nu gäller det att sätta allt hopp till barnen, allra helst några andra än de egna. Vi fixar det inte, men se till att barnen gör det! Därför ska vi satsa på att berätta för dem om etik och värderingar, ge dem en värdegrund och få dem att förstå skillnaden mellan självkänsla och självförtroende. Vi ska lägga pengar på all världens biståndsinformationsprojekt (oj vad vi suckade över de aldrig sinande ansökningarna till "information i skolan" när jag var med och bedömde ansökningar till biståndsinformationsprojekt), berätta om världsarv och ickerasism och förintelsen och mobbning och om att en annan värld är möjlig. Möjlig om de gör något. Om de ser till att agera.
Själva har vi nog.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)