Fotomanisk

Dryga 10 dygn i Nora, och det blev - håll i er nu - 483 exponeringar i finkameran och 225 bilder i smarttelefonen.

Hm. Det är inte riktigt... normalt, va?

Fjäderholmsfilosoferande

Över 25 grader varmt, och ensam med bara en treåring. Vi köade i solen och åkte till Fjäderholmarna. Åt lunch, strosade omkring, utforskade gamla allmogebåtar och minglade (G i betydligt högre grad än jag). Det gäller att hitta rätt sandstrand för att bada med barn - den ligger mellan Fjäderholmarnas krog och Ångbåtsbryggan. I efterhand googlade jag mig också fram till att Stockholms avloppsvatten rinner ut på Fjäderholmarna. Hm. Men utsikten var inte illa, och måsarna ropade som sig bör.

Bara vi två, och båda fick prata till punkt! Många frågor blev det. 

Bra intro till fortsatt läsning av den här, som ligger på skrivbordet: Att tänka noga.

Melonkärneförening

De här två människorna brukar behandla varandra rätt hårdhänt.

Men inte här.

Rubensljus

Visst är det som en målning?
Ljusreflektionerna i stolarna. Tusen gånger bättre än alla blixtar i världen.

Axelframsteg

Idag på kvällen var jag plötsligt sugen på lite träningsövningar i vardagsrummet. Förvånat konstaterande: axeln går att röra igen. Det går att vrida armen utan att hoppa till av smärta. Inte som förr, definitivt inte, men allt verkar vara på bättringsvägen.

Bra tajmat, nu när jag ska på ortopedbesök nästa vecka. Hoppas de säger att jag blir helt återställd om några månader - vem vet?

M v h hoppfull

För den som vill läsa mer om frozen shoulder: Bloggen Axel och jag.

Finwedher

Finväder har jag här i Älvdalen. Skrivsällskap. Småost från fäbod till frukost. Länge leve livet.

(Finwedher = fint väder på älvdalska. Om det skulle råda någon tveksamhet kring det. Lyssna på älvdalska här.)

Boksynkronicitet

Igår kväll läste jag ut Maria Langs Ånglok 16 på fel spår. Det är verkligen inte en av hennes bästa böcker, och inte en som jag skulle rekommendera till en som vill läsa Maria Lang för att läsa. Men jag som kan varenda gathörn i Nora (Skoga) fnissar förtjust åt miljöbeskrivningarna. Och åt personerna i boken som jag känner igen, antingen rätt och slätt som sig själva eller som förlagor för romankaraktärerna. Rent objektivt skulle jag kanske beskriva boken som reklam för Nora Bergslags Veteranjärnväg (men det är inte heller så illa).

Ångloket som är huvudobjekt i boken kallas också Krassin, sägs det på sidan 122. Namnet kommer från en rysk isbrytare som var aktuell i slutet av 1920-talet, sägs det också. Inget som direkt känns bekant för mig (historia är inte det ämne som får mig att gå igång).

Nu kommer det spännande momentet.

Under ett par veckors tid har jag läst Oline Stigs novellsamling Den andra himlen. Fantastiska. Oemotståndliga. Bilderna, vändningarna, ljuset som liksom finns i dem. Men på den allra sista, den som också heter Den andra himlen, tog det konstigt nog stopp. Jag la boken på nattduksbordet och där låg den ett tag.

Inatt kunde jag inte sova. Fåglarna ropade uppfordrande utanför fönstret redan vid tvåtiden. Så jag tog upp boken och började läsa den sista novellen.

Det visar sig då att huvudpersonen är en kvinna år 1929. Hon har blivit besatt av en italiensk officer som varit med om en olycka, och som blivit räddad av isbrytaren Krassin.

Är inte det lite skumt, så säg?

För den som är lite mer intresserad av historia än jag: lite mer om Krassin.