Rubensljus

Visst är det som en målning?
Ljusreflektionerna i stolarna. Tusen gånger bättre än alla blixtar i världen.

Axelframsteg

Idag på kvällen var jag plötsligt sugen på lite träningsövningar i vardagsrummet. Förvånat konstaterande: axeln går att röra igen. Det går att vrida armen utan att hoppa till av smärta. Inte som förr, definitivt inte, men allt verkar vara på bättringsvägen.

Bra tajmat, nu när jag ska på ortopedbesök nästa vecka. Hoppas de säger att jag blir helt återställd om några månader - vem vet?

M v h hoppfull

För den som vill läsa mer om frozen shoulder: Bloggen Axel och jag.

Finwedher

Finväder har jag här i Älvdalen. Skrivsällskap. Småost från fäbod till frukost. Länge leve livet.

(Finwedher = fint väder på älvdalska. Om det skulle råda någon tveksamhet kring det. Lyssna på älvdalska här.)

Boksynkronicitet

Igår kväll läste jag ut Maria Langs Ånglok 16 på fel spår. Det är verkligen inte en av hennes bästa böcker, och inte en som jag skulle rekommendera till en som vill läsa Maria Lang för att läsa. Men jag som kan varenda gathörn i Nora (Skoga) fnissar förtjust åt miljöbeskrivningarna. Och åt personerna i boken som jag känner igen, antingen rätt och slätt som sig själva eller som förlagor för romankaraktärerna. Rent objektivt skulle jag kanske beskriva boken som reklam för Nora Bergslags Veteranjärnväg (men det är inte heller så illa).

Ångloket som är huvudobjekt i boken kallas också Krassin, sägs det på sidan 122. Namnet kommer från en rysk isbrytare som var aktuell i slutet av 1920-talet, sägs det också. Inget som direkt känns bekant för mig (historia är inte det ämne som får mig att gå igång).

Nu kommer det spännande momentet.

Under ett par veckors tid har jag läst Oline Stigs novellsamling Den andra himlen. Fantastiska. Oemotståndliga. Bilderna, vändningarna, ljuset som liksom finns i dem. Men på den allra sista, den som också heter Den andra himlen, tog det konstigt nog stopp. Jag la boken på nattduksbordet och där låg den ett tag.

Inatt kunde jag inte sova. Fåglarna ropade uppfordrande utanför fönstret redan vid tvåtiden. Så jag tog upp boken och började läsa den sista novellen.

Det visar sig då att huvudpersonen är en kvinna år 1929. Hon har blivit besatt av en italiensk officer som varit med om en olycka, och som blivit räddad av isbrytaren Krassin.

Är inte det lite skumt, så säg?

För den som är lite mer intresserad av historia än jag: lite mer om Krassin.

Barnbildningshelg

Undrar vilka minnen som kommer att stanna kvar mest hos mina barn. Att jag släpade runt dem på massor av mysko aktiviteter på helgerna...?

Igår blev det först papegojträff: Avian Big Meet. En tidigare dagiskompis till Minna har en mycket djurengagerad mamma, som skulle till den här träffen. Vi passade på att låta dem träffas igen och dessutom fick fågelentusiasten Gabriel sitt lystmäte.

Massor av papegojor fick flyga omkring fritt i en enorm lokal. Det lät mer dramatiskt än det var, för de flesta verkade trivas bäst på ägarens axel. Entusiasmen bland alla fågelägare var enorm, och Gabriel blev väldigt nöjd med att få klappa en blänkande blå liten papegojunge.

På vägen hem råkade vi åka förbi Runrikets dag vid Jarlabankes bro, så vi hoppade snabbt av bussen. Inte varje dag som en kan prova på att baka bröd utomhus över öppen eld.

Idag var vi på familjevisning på Bonniers konsthall med Eva Funck, kanske mest känd från Evas Superkoll på Barnkanalen. Lyckoutställningen Ett leende till dig var jag på för tredje gången, nästan - åtminstone två och en halv gång har jag varit där nu. Idag var första gången som jag förstod hur konstnären tänkt, i och med guidningen. Att det kommer stora kulor åkande i skenor i taket tyckte jag först kändes oerhört obehagligt och o-lyckoknutet: men hans tanke är att vi behöver se åt oväntade håll. Alla hans akvareller från sin tid som utmattningsdeprimerad kändes inte som min bild av lycka: men att se att andra kommer framåt trots sina uppvisade trasigheter gör skillnad för mig. Och jag vill verkligen ha två av böckerna som såldes på utställningen: On Belief och Exploring Happiness.

(Förresten: mitt försök att beskriva hur lycka smakar finns inramat på konsthallen, upptäckte jag idag. Bara en sån sak.)

Kolla vilken fantastisk pryl

På jobbet är jag just nu med i ett projekt där vi bland annat pratar om hur anställda ska kunna få utrymme för att vara mer innovativa på jobbet. Tänka nytt, tänka användarnytta. Och det var en ren slump att jag hittade en pryl som verkligen är användarnytta för mig.

Den som inte har diabetes eller inte lever nära en person med diabetes kan ha svårt att greppa det fantastiska med det här. Men för mig är det precis det som är det allra jobbigaste. Inte nålarna, inte att behöva fundera över vad jag ska äta och inte. Utan:

• Jag vet inte hur många nätter jag vaknat i panik och fått för mig att jag inte tagit något insulin alls på flera dygn. Bara slutat, liksom, glömt bort att jag har diabetes. 
• Alla luncher när jag inte kommit på om jag tagit insulinet eller bara lagt fram fodralet på bordet. 
• Alla kvällar när jag och J suttit och pratat samtidigt som jag sprungit fram och tillbaka och fixat, och så: hur var det nu då? Hade jag tagit kvällsinsulinet eller inte? Kvällsinsulinmissar är de allra värsta. Då är det bara att planera in en natt utan sömn. En natt med ständiga blodsockerkoller och klockan ställd allra minst varannan timme, och påfyllning av antingen insulin eller något ätbart.
• Fasan när jag tänker på hur det skulle bli att någon gång i framtiden bli dement, och verkligen glömsk. Överlever jag ens då?

Den här prylen visar hur lång tid som gått sedan senaste insulindosen togs. Det är genialt. Must have.

Inte minst kul, förstås, att det är en person med typ 1-diabetes som kommit på det. Och svensk, även om jag inte brukar vara nationalpatriot på det viset.

Eskilstunahelg minsann

Hade en förunderligt bra helg dessutom. Eskilstuna är inte så dumt, varken de gamla kulturkvarteren eller Parken Zoo - som jobbar upp sig rejält efter förra säsongens missöden. G premiärövernattade på hotell.

Fast när det gäller stora kattdjur är jag skeptisk. Ska de verkligen vara instängda så där?

Kapybaran: vill ha. Vill ta hand om. Omåttligt söta.