Jag tar tillbaka det jag skrev häromdagen om likheter mellan Carina Rydbergs Den som vässar vargars tänder och mitt eget skrivande. Likheterna upphörde ungefär 50 sidor in i boken. Och jag rekommenderar den inte till någon som jag vill väl, tror jag.
Tvekade länge innan jag började läsa, men nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli - och nu ångrar jag mig lite. Det är en feel-bad-roman av jobbigaste sort. Ändå lyckas författaren beskriva ondskan på ett ovanligt sätt, tycker jag. Vidrigt, dock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar