Recension eller något sånt: En passande död - Åsa Nilsonne

Jag har försökt berätta om den här boken för ett gäng personer. En 53-årig kvinna som får veta att hon fått Alzheimers sjukdom, och hur hon är med om ett experiment som ingen annan varit med om, samtidigt som hon planerar sin egen död. Nä - det låter nog inte som en rolig bok. Ändå är den det. Också.

Ibland drabbas jag av tanken att någon skulle sno en bokidé av mig om jag berättade för någon. Egentligen är det förstås självklart att ingen människa skriver och tänker som någon annan. Men den här är ett extra tydligt exempel. Utan alla skikt som Åsa Nilsonne behärskar hade den här boken inte alls varit det den är. Hon kan väva in resonemang om hur man kan påverka sina egna minnen, hur kroppen påverkas, hur maktbalanser mellan människor förändras av ordval och kroppsspråk, hur vinstintressen kommer in i vården, vilket ansvar en förälder har för sitt barn och vice versa. Klart det är därför jag gillar den: för att vi delar intressesfärerna.

Men det här är en sträckläsningsbok, och en sådan bok som jag blir lite grinig av att läsa ut. Liksom arg på författaren, som lämnar mig i sticket med miljöerna och personerna som jag nu gjort mig en bild av. Febe, Els-Marie, Julian, Lina.

Kanske är det en separationsövning i sig, själva bokläsandet...? Den här världen som jag får leva i en stund finns bara här och nu. Inte sen. Just face it.

Epstein-Barr låter som en professor

På något absurt sätt känns det som en egokick när sköterskan som kollat i min hals studsar tillbaka och utbrister - ja, det finns inget bättre ord: "Herregud, vilka halsmandlar! Det kan inte vara lätt att svälja med de där!". Och jag säger lite sturskt att nej, det har det väl inte direkt varit. Något skuttar av glädje i mig: jag är inte bara en fånig 08:a som går till doktorn för lite ont i halsen. Blodprover ska det tas, till och med.

Kanske är det körtelfeber jag har. Plötslig hög feber och ont i kroppen under en helg, lite bättre men lite mjäktrött i några dagar, och sen knivhuggsont i halsen i en vecka. Det var ögoninflammationen på det som fick mig att till slut gå till doktorn igår. Och det var nog bra.

Nu sitter jag hemma och väntar på resultat: läkaren ringer under förmiddagen. Och jag googlar förstås fram diverse dödsfall och andra skräckhistorier till följd av körtelfeber. Lämnar på dagis och skola, och tänker att "jag kanske ligger på sjukhus ikväll, men jag låtsas som om allt är som vanligt".

Soffan kanske är ett bättre val? Utan dator. Och så lämna fånen ifred, förstås.