Råd av goda och sämre slag

Nu ska jag dela med mig av ett av de sämsta råd jag någonsin har fått:
Se till att bli hel som människa först. Innan du gör något.

Den som sa det var en i mina ögon klok och erfaren person som hade mycket av det jag ville ha. Hen var dels regissör (i en tid när teater var en stor del av mitt liv), dels utbildad medlare i konflikter (i en tid när jag siktade på att ägna mitt liv åt att på något sätt minska våldet i världen).

Men rådet var fullständigt värdelöst.

Vad är det att vara en hel människa? Hur vet man när man nått dit? Och varför får bara de hela människorna chansen att bidra? Tänk om jag aldrig någonsin når till punkten där jag känner mig hel - har jag då gått och väntat hela livet förgäves?

Jag tror att det bästa sättet att hela sig själv som människa - om det nu finns något sådant - är att acceptera att jag är full av glapp mellan det jag skulle vilja och det jag gör, men att det är så det är att vara människa. Jag lär mig. Jag testar. Trevar mig fram, frågar om råd, letar efter bilder och pusselbitar. Delar med mig där jag kan. Och det är genom just testandet som jag är människa.

(Inte vet jag om det är något bra råd, det heller. Men det passar bättre ihop med det som jag tror att livet handlar om. Det som jag skulle vilja förmedla till mina barn.)

Att skapa kontakt

Förr i tiden, när författarna fick säckvis med beundrarbrev. Var det lika många som fick iväg sina brev då? Eller är det lättare nu, med mejl och Twitter och allt?

Jag fick iväg ett beundrarmejl idag. Kanske är det lite tantvarning på det. Men jag är så glad över de fyra sommarprogram jag hört som faktiskt påverkar mitt liv i någon riktning. På samma sätt som en bra berättelse gör det: den får mig att minnas något viktigt jag glömt, eller att förstå något jag tidigare inte förstod.

Alla fyra favoriterna inleder med en ganska stark scen. Alla bjuder liksom in lyssnaren, och pratar om villkor för grupper av människor. Pratar om mänsklighet genom att berätta detaljer ur sin egen verklighet.

(Nej, jag har inte hört alla. Men jag har åtminstone börjat lyssna på merparten. Kanske sågat en del lite för snabbt, det medger jag.)

Jag tar dem i kronologisk ordning: den som pratade först kommer först, helt enkelt.

• Klara Zimmergren. Humorprogram på TV är inte min gren. Men som den kvinnan kunde berätta. Hisnande svängningar mellan skratt och mörker. Om en intensiv längtan efter barn, och om att vara den som inte.
• Jenny Jägerfeld. Psykolog och författare. Dramaturgin: de starka scenerna, växlingarna mellan att vara i den egna kroppen och att betrakta världen runtomkring. Om att få ihop sin identitet med att plötsligt få en kronisk sjukdom. Om självförtroende i relation till skrivande. Om problemen med mindfulness, och om hur personer med psykisk ohälsa får skildras hur som helst i litteratur och film utan att någon verkar bry sig (till skillnad från andra grupper).
• Elise Lindqvist. Ängeln på Malmskillnadsgatan. Om människovärde, kort och gott. Intensivt. Okej: ibland tycker till och med jag att musiken är lite väl... kyrksam. Fast det är en parentes, för programmet är så värt att höra.
• Sara Bergmark Elfgren. Författare till storsuccén Cirkeln, som jag precis har börjat läsa. Ett sommarprogram till nördarnas försvar. Med massor av bra musik dessutom. 

Alla fyra är kvinnor. Men jag har en manlig bubblare också. Tror att den skulle behöva lite mer koncentrerad lyssning än på ett bullrande tåg:

• Ulf Ellervik, professor i biokemi som vill få människor att förstå det fantastiska med kemi. Hur mycket kemi det finns i vardagen. Han pratade bra, men det var svårt att komma tillbaka efter att ha tappat bort sig i en högljudd bakgrundsmiljö.

I år verkar musiken ligga kvar längre än den gjort tidigare år, eller har jag fel?