En och tjugo

Att kliva in från en kö på en blåsig bakgata och hamna i ett helt annat rum. Ett rum som omfattar 26 år. Sinéad O´Connor live, på en scen nära mig.

Det skulle kunna svämma över totalt av superlativ här men jag säger bara:

(gåshuden vill liksom inte lämna överarmarna)

Så glad att jag kom dit. Att jag hittade hennes musik en gång i tiden. Att den finns. Att hon finns (hen, enligt SvD:s recensent). Att både det ljusa, spröda och det stickande kantiga finns på en och samma gång. Att inte behöva välja.

Jackie. The last day of our acquaintance. Fire on Babylon. Thank you for hearing me. I am stretched on your grave. Three babies. The emperor´s new clothes. Alla där varje rad, varje ton är bekant (insnöad som jag är). Nothing compares 2 U; kanske hade jag väntat mig mer. Önskade mig den överjordiskt ljusa klangen från 1990. Är det så att röster blir mörkare med åldern? Flera har beklagat sig för mig över att det är så med just den personens röst, men är det så generellt?

De nya kan jag inte utantill. Men de är rätt gåshudsframkallande, de också.

"They dress the wounds of mind poor people
As though they are nothing
Saying peace, peace when there is no peace
Saying all is well when nothing is well"

V.I.P. från How About I Be Me (And You Be You)

Att skapa kontakt

Förr i tiden, när författarna fick säckvis med beundrarbrev. Var det lika många som fick iväg sina brev då? Eller är det lättare nu, med mejl och Twitter och allt?

Jag fick iväg ett beundrarmejl idag. Kanske är det lite tantvarning på det. Men jag är så glad över de fyra sommarprogram jag hört som faktiskt påverkar mitt liv i någon riktning. På samma sätt som en bra berättelse gör det: den får mig att minnas något viktigt jag glömt, eller att förstå något jag tidigare inte förstod.

Alla fyra favoriterna inleder med en ganska stark scen. Alla bjuder liksom in lyssnaren, och pratar om villkor för grupper av människor. Pratar om mänsklighet genom att berätta detaljer ur sin egen verklighet.

(Nej, jag har inte hört alla. Men jag har åtminstone börjat lyssna på merparten. Kanske sågat en del lite för snabbt, det medger jag.)

Jag tar dem i kronologisk ordning: den som pratade först kommer först, helt enkelt.

• Klara Zimmergren. Humorprogram på TV är inte min gren. Men som den kvinnan kunde berätta. Hisnande svängningar mellan skratt och mörker. Om en intensiv längtan efter barn, och om att vara den som inte.
• Jenny Jägerfeld. Psykolog och författare. Dramaturgin: de starka scenerna, växlingarna mellan att vara i den egna kroppen och att betrakta världen runtomkring. Om att få ihop sin identitet med att plötsligt få en kronisk sjukdom. Om självförtroende i relation till skrivande. Om problemen med mindfulness, och om hur personer med psykisk ohälsa får skildras hur som helst i litteratur och film utan att någon verkar bry sig (till skillnad från andra grupper).
• Elise Lindqvist. Ängeln på Malmskillnadsgatan. Om människovärde, kort och gott. Intensivt. Okej: ibland tycker till och med jag att musiken är lite väl... kyrksam. Fast det är en parentes, för programmet är så värt att höra.
• Sara Bergmark Elfgren. Författare till storsuccén Cirkeln, som jag precis har börjat läsa. Ett sommarprogram till nördarnas försvar. Med massor av bra musik dessutom. 

Alla fyra är kvinnor. Men jag har en manlig bubblare också. Tror att den skulle behöva lite mer koncentrerad lyssning än på ett bullrande tåg:

• Ulf Ellervik, professor i biokemi som vill få människor att förstå det fantastiska med kemi. Hur mycket kemi det finns i vardagen. Han pratade bra, men det var svårt att komma tillbaka efter att ha tappat bort sig i en högljudd bakgrundsmiljö.

I år verkar musiken ligga kvar längre än den gjort tidigare år, eller har jag fel?