Plats för mod

Ibland händer sådant som ger mig lite extra hopp om mänskligheten. Som idag, när jag läste den här nyheten. Personal på Lufthansa vägrade flyga planet med två avvisade kvinnor ombord - personer som riskerar dödsstraff i landet de flytt ifrån men ändå skulle skickas tillbaka till.

Eller den här, om en pastor som gömmer flyktingar som annars skulle bli avvisade.

Den här, från 2005, som bland annat handlar om tillkomsten av lex Sarah.

Kollektivet Gandhi är ett annat sånt exempel.

Det är så lätt att haka på och följa med i det som bara händer. Stå på tå för att alla andra gör det. Säga ok till en dålig idé bara för att det verkar vara bråttom, eller för att tjäna pengar. För att vara snäll, få bättre status eller bättre karriär eller för att passa in. För att kunna säga att "jag gjorde bara som jag blev tillsagd".

Jag tror på citatet i artikeln Vem vågar säga ifrån:

- Mod smittar, lika mycket som rädsla.

Så det gäller att omge sig med modiga människor. Att se till att de får utrymme, och att de finns i närheten. Så att smittan kan få sprida sig ohämmat. 

Ohippt men verkligt

Ångestparaden känns som ett riktigt bra initiativ. Är det nånting som definitivt inte är inne, och aldrig kommer att uppmärksammas med stora stödgalor eller hejdundrande festivaler, så är det psykisk ohälsa.

Så här står det på Hjärnkolls webbplats:

Enligt Världshälsoorganisationen WHO är psykisk ohälsa ett av de snabbast växande hoten mot folkhälsan i världen. Framför allt gäller det depressioner och ångestsjukdomar. Alltför många skäms och vill inte berätta om sin hälsa. Det är ganska förståeligt. I dagens Sverige kan var femte person inte tänka sig att bjuda hem en person som är psykiskt sjuk. Skam- och skuldkänslor hindrar människor från att söka hjälp, vara sociala och stanna i arbete. På så sätt blir många ännu sjukare. Helt i onödan.

Peace in mind

Världens fest i Malmö. Ett myller av människor, tankeströmmar, ord, händer, prästkragar (sådana som sitter på prästskjortor, alltså, inte blomman) och gröna väskor. Och jag älskar att vara där och älskar att det vimlar av människor som på allvar tror att det går att förändra. Att en annan värld är möjlig och att det till och med är därför vi finns till. Det är det som levandet är till för.

Vimmelkantig av trötthet, men väldigt nöjd, står jag i duschen hemma på kvällen och tänker på alla världsförändrare jag mött. Tänker att problemet med lögner kanske inte är att den som ljuger sviker förtroenden till människor runtomkring, eller till Gud om en nu råkar tro på Gud. Problemet kanske är att den som ljuger inte står upp för sig själv. Den som ljuger - i stort eller smått - behöver dölja sig själv.

Mindfulness i en västerländsk tappning kanske ökar behovet av att dölja, tänker jag. Kanske blir det för mycket en jakt efter att bekräfta normen om vad som gör mig lycklig. "Om jag luktar på basilikan tillräckligt mycket får jag kanske ro i sinnet, peace in mind. Andra verkar ju lyckas med det." Och när jag/du/hen inte lyckas, blir det ett döljande istället. "Jag försöker nog inte tillräckligt". Och glappet ökar, mellan den jag är och cirklarna runtomkring mig.

Peace in mind kommer smygande, tror jag, när jag kan stå upp för den jag är. Rakryggad, utan att skämmas. När jag kan stå för mina drömmar och förhoppningar.

Vardagssynkronicitet

Jag skriver en improviserad text om en kvinna på en skönhetssalong. Hon börjar med att reflektera över att allt i salongen är vitt. Fladdrande snabbt överlägger jag med mig själv om vad hon ska heta: Elvira känns bra. Så blir det. Texten blir klar.

Efteråt slår jag upp namnet Elvira.

Elvira är ett kvinnonamn med spanskt ursprung som man tror ytterst kommer från arabiskan och sannolikt betyder "den vita". (Källa.)

Så var det. Inte kunde jag väl ha haft en aning om det?

Recension: Cirkeln

Jag tänkte att lovorden om den var alltför överdrivna. SÅ bra kunde den väl inte vara. Men jo: det var den.

Cirkeln, av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Jaha. Varför? Jag tror att det finns flera anledningar.

• För att den beskriver tonårsvardagen så på kornet, trots att den nutid som skildras i boken inte är den nutid som rådde när jag var tonåring. 
• För att den visar sådan respekt och kärlek till alla karaktärer som finns i den. Ingen ironi, inga klappar på huvudet. Minoo, Anna-Karin, Rebecka, Linnea, Ida, Vanessa, Elias, Adriana, Gustaf, Anna-Karins mamma: alla går de att känna någon gnutta värme och förståelse för, även om vissa egentligen är sådana jag absolut inte skulle vilja umgås med.
• För magin och realismen i kombination: det där som får mig att rysa av välbehag och fasa på en och samma gång. Magiska krafter, andra dimensioner, själar som byter boning. Ja, trots att jag snart är fyrtio. Storyn är så snyggt sammanvävd, dessutom, det går nästan att se den tredimensionella modellen framför sig (i efterhand). 
• För att den så tydligt visar på att handlingsutrymmet för var och en inte är oändligt. För att väggarna finns där, visserligen dallrande föränderliga men de är definitivt där. Och det här hänger förstås ihop med punkt två. Vi bygger rummen åt oss själva, och åt varandra. Jag är faktiskt inte ens särskilt säker på att det är så stor skillnad mellan att växa upp i en liten bruksort och en storstad när det gäller just det där.

Mm. Ofta känner jag mig avundsjuk på författare som slår igenom, bara sådär. Litegrann gör jag det kanske i det här fallet också. Men mest är jag faktiskt tacksam, för att de delar med sig av allt det här. 
Snart ska jag kasta mig över tvåan.

(Att skriva recensioner i efterhand tycker jag är svårt. Betydligt lättare när jag sitter med näsan bland boksidorna, har miljöerna på näthinnan. Men jag ville inte låta bli helt, när det gäller den här.)

Fler som recenserat Cirkeln:  
SvD 
DN 
Bokhora


 

Associationer

I lördags var vi på Skansen: jag, barnen och svärmor S. Bäst var när vi kom in i aphuset. Vi hann knappt in förrän Gabriel pekade på en av de stora aporna som satt högt uppe vid taket, och utbrast:
"Kossa!"

(Bilden är ingen prisvinnare direkt, men jag tror att jag måste visa den för att historien ska gå fram.)

Att skapa kontakt

Förr i tiden, när författarna fick säckvis med beundrarbrev. Var det lika många som fick iväg sina brev då? Eller är det lättare nu, med mejl och Twitter och allt?

Jag fick iväg ett beundrarmejl idag. Kanske är det lite tantvarning på det. Men jag är så glad över de fyra sommarprogram jag hört som faktiskt påverkar mitt liv i någon riktning. På samma sätt som en bra berättelse gör det: den får mig att minnas något viktigt jag glömt, eller att förstå något jag tidigare inte förstod.

Alla fyra favoriterna inleder med en ganska stark scen. Alla bjuder liksom in lyssnaren, och pratar om villkor för grupper av människor. Pratar om mänsklighet genom att berätta detaljer ur sin egen verklighet.

(Nej, jag har inte hört alla. Men jag har åtminstone börjat lyssna på merparten. Kanske sågat en del lite för snabbt, det medger jag.)

Jag tar dem i kronologisk ordning: den som pratade först kommer först, helt enkelt.

• Klara Zimmergren. Humorprogram på TV är inte min gren. Men som den kvinnan kunde berätta. Hisnande svängningar mellan skratt och mörker. Om en intensiv längtan efter barn, och om att vara den som inte.
• Jenny Jägerfeld. Psykolog och författare. Dramaturgin: de starka scenerna, växlingarna mellan att vara i den egna kroppen och att betrakta världen runtomkring. Om att få ihop sin identitet med att plötsligt få en kronisk sjukdom. Om självförtroende i relation till skrivande. Om problemen med mindfulness, och om hur personer med psykisk ohälsa får skildras hur som helst i litteratur och film utan att någon verkar bry sig (till skillnad från andra grupper).
• Elise Lindqvist. Ängeln på Malmskillnadsgatan. Om människovärde, kort och gott. Intensivt. Okej: ibland tycker till och med jag att musiken är lite väl... kyrksam. Fast det är en parentes, för programmet är så värt att höra.
• Sara Bergmark Elfgren. Författare till storsuccén Cirkeln, som jag precis har börjat läsa. Ett sommarprogram till nördarnas försvar. Med massor av bra musik dessutom. 

Alla fyra är kvinnor. Men jag har en manlig bubblare också. Tror att den skulle behöva lite mer koncentrerad lyssning än på ett bullrande tåg:

• Ulf Ellervik, professor i biokemi som vill få människor att förstå det fantastiska med kemi. Hur mycket kemi det finns i vardagen. Han pratade bra, men det var svårt att komma tillbaka efter att ha tappat bort sig i en högljudd bakgrundsmiljö.

I år verkar musiken ligga kvar längre än den gjort tidigare år, eller har jag fel?