Barnbildningshelg

Undrar vilka minnen som kommer att stanna kvar mest hos mina barn. Att jag släpade runt dem på massor av mysko aktiviteter på helgerna...?

Igår blev det först papegojträff: Avian Big Meet. En tidigare dagiskompis till Minna har en mycket djurengagerad mamma, som skulle till den här träffen. Vi passade på att låta dem träffas igen och dessutom fick fågelentusiasten Gabriel sitt lystmäte.

Massor av papegojor fick flyga omkring fritt i en enorm lokal. Det lät mer dramatiskt än det var, för de flesta verkade trivas bäst på ägarens axel. Entusiasmen bland alla fågelägare var enorm, och Gabriel blev väldigt nöjd med att få klappa en blänkande blå liten papegojunge.

På vägen hem råkade vi åka förbi Runrikets dag vid Jarlabankes bro, så vi hoppade snabbt av bussen. Inte varje dag som en kan prova på att baka bröd utomhus över öppen eld.

Idag var vi på familjevisning på Bonniers konsthall med Eva Funck, kanske mest känd från Evas Superkoll på Barnkanalen. Lyckoutställningen Ett leende till dig var jag på för tredje gången, nästan - åtminstone två och en halv gång har jag varit där nu. Idag var första gången som jag förstod hur konstnären tänkt, i och med guidningen. Att det kommer stora kulor åkande i skenor i taket tyckte jag först kändes oerhört obehagligt och o-lyckoknutet: men hans tanke är att vi behöver se åt oväntade håll. Alla hans akvareller från sin tid som utmattningsdeprimerad kändes inte som min bild av lycka: men att se att andra kommer framåt trots sina uppvisade trasigheter gör skillnad för mig. Och jag vill verkligen ha två av böckerna som såldes på utställningen: On Belief och Exploring Happiness.

(Förresten: mitt försök att beskriva hur lycka smakar finns inramat på konsthallen, upptäckte jag idag. Bara en sån sak.)

Kolla vilken fantastisk pryl

På jobbet är jag just nu med i ett projekt där vi bland annat pratar om hur anställda ska kunna få utrymme för att vara mer innovativa på jobbet. Tänka nytt, tänka användarnytta. Och det var en ren slump att jag hittade en pryl som verkligen är användarnytta för mig.

Den som inte har diabetes eller inte lever nära en person med diabetes kan ha svårt att greppa det fantastiska med det här. Men för mig är det precis det som är det allra jobbigaste. Inte nålarna, inte att behöva fundera över vad jag ska äta och inte. Utan:

• Jag vet inte hur många nätter jag vaknat i panik och fått för mig att jag inte tagit något insulin alls på flera dygn. Bara slutat, liksom, glömt bort att jag har diabetes. 
• Alla luncher när jag inte kommit på om jag tagit insulinet eller bara lagt fram fodralet på bordet. 
• Alla kvällar när jag och J suttit och pratat samtidigt som jag sprungit fram och tillbaka och fixat, och så: hur var det nu då? Hade jag tagit kvällsinsulinet eller inte? Kvällsinsulinmissar är de allra värsta. Då är det bara att planera in en natt utan sömn. En natt med ständiga blodsockerkoller och klockan ställd allra minst varannan timme, och påfyllning av antingen insulin eller något ätbart.
• Fasan när jag tänker på hur det skulle bli att någon gång i framtiden bli dement, och verkligen glömsk. Överlever jag ens då?

Den här prylen visar hur lång tid som gått sedan senaste insulindosen togs. Det är genialt. Must have.

Inte minst kul, förstås, att det är en person med typ 1-diabetes som kommit på det. Och svensk, även om jag inte brukar vara nationalpatriot på det viset.

Eskilstunahelg minsann

Hade en förunderligt bra helg dessutom. Eskilstuna är inte så dumt, varken de gamla kulturkvarteren eller Parken Zoo - som jobbar upp sig rejält efter förra säsongens missöden. G premiärövernattade på hotell.

Fast när det gäller stora kattdjur är jag skeptisk. Ska de verkligen vara instängda så där?

Kapybaran: vill ha. Vill ta hand om. Omåttligt söta.

En och tjugo

Att kliva in från en kö på en blåsig bakgata och hamna i ett helt annat rum. Ett rum som omfattar 26 år. Sinéad O´Connor live, på en scen nära mig.

Det skulle kunna svämma över totalt av superlativ här men jag säger bara:

(gåshuden vill liksom inte lämna överarmarna)

Så glad att jag kom dit. Att jag hittade hennes musik en gång i tiden. Att den finns. Att hon finns (hen, enligt SvD:s recensent). Att både det ljusa, spröda och det stickande kantiga finns på en och samma gång. Att inte behöva välja.

Jackie. The last day of our acquaintance. Fire on Babylon. Thank you for hearing me. I am stretched on your grave. Three babies. The emperor´s new clothes. Alla där varje rad, varje ton är bekant (insnöad som jag är). Nothing compares 2 U; kanske hade jag väntat mig mer. Önskade mig den överjordiskt ljusa klangen från 1990. Är det så att röster blir mörkare med åldern? Flera har beklagat sig för mig över att det är så med just den personens röst, men är det så generellt?

De nya kan jag inte utantill. Men de är rätt gåshudsframkallande, de också.

"They dress the wounds of mind poor people
As though they are nothing
Saying peace, peace when there is no peace
Saying all is well when nothing is well"

V.I.P. från How About I Be Me (And You Be You)

Mättnaden är störst

Allt oftare tänker jag att Karin Boye hade fel. Den mätta dagen är störst. När ljuset och skuggorna smeker och bäddar in världen.

Bittersött

Finns ordet på svenska? Bittersweet? Det kanske är ett sådant ord jag bara önskar mig på svenska - precis som en allomfattande översättning av ´bliss´.

Första maj-talet på torget var bra idag. Sol i ansiktet, förväntan i luften, inte alls samma enslighetskänsla som förra året.

Bara det att jag plötsligt mindes mitt egenhändigt gjorda plakat till förstamajdemonstrationen, när jag var - vad kan det ha varit, 7? 8-9? Något om miljön var det som jag skrev. Det var tungt att hålla det i vinden. De andra demonstrerade för bra vård, skola, omsorg, jobb, jämställdhet, gissar jag.

Minnet som drog förbi. Känslan av att det är samma saker vi säger nu, bara det att Sverige inte har blivit bättre sedan dess. Världen kanske har blivit lite bättre, som någon sorts generaliserat genomsnitt. Jag hoppas på det. Men inte Sverige.

Är oerhört glad över människors engagemang. I politiken, på andra håll. Men samtidigt: om saker och ting vore rimligare kanske vi inte skulle behöva vara så arga?



Uppdatering: jo, en del saker har faktiskt blivit bättre, inser jag. Hbtq-frågor. Normkritik. Kyrkan är fri från staten. Men rädslorna känns fler ändå. Eller är det bara för att det pratas mer om dem nu...?

Slut-på-helgen-reflektion

Vårens första dag. Nyvakna flugor snurrar runt i grågräset tillsammans med en nässelfjäril. Jag tänker på Hilma af Klint på Moderna - å så sevärt om världen och jaget i världen. Men jag har också lite svårt att släppa  efterdyningarna av en veckas drev som inte riktigt är till nytta för den politiska riktning jag tillhör, om en säger så.



Jag brukar rätt ofta läsa fel i tackbönen i kyrkan, den där som handlar om att ens synder är förlåtna. Det är inte så konstigt att göra det, förstås, det är många ord i den. Uttryck som inte ligger vardagslivet särskilt nära. Men nu menar jag ett särskilt ställe, och nästan varje gång:
Hjälp oss att leva i din förståelse, tänker jag istället för Hjälp oss att leva i din förlåtelse. 

Att förstå allt. Att ha svar på allt. Att kunna uttrycka sig så att andra människor kan förstå en. Dela världsbild. Livsviktigt. Jag tror jag tänker/tänkte att den som inte kan förstå, kan inte heller förlåta. Som vanligt handlar det säkert om mig, och mina egna begränsningar.

Är lite avundsjuk på Hilma af Klint som fick leva i en annan tid, en tid när det var så tydligt att svaren inte fanns ännu. Ingen hade dem. De skulle kanske komma 20 år senare. Nu känns det som om alla utgår från att svaren finns, det gäller bara att hitta rätt källa. Googla tillräckligt länge, prata med rätt kontakter.


Ann Heberlein skriver i Ett gott liv (hon skriver mycket jag tycker om där, hoppas få en recension klar snart):

Jag tror att det är viktigare att bli bemött med respekt också i det som inte går att förstå (sid 248 i pocketvarianten.)

Det låter så enkelt.