Pollenchocktider

Hemskt kvällstrött numera. Förmår inget kreativt när barnen äntligen lägger sig till ro. Jag skyller på pollenchocken. Och lite på jobbet och politiken.

Men gläds åt våren (försommaren kanske är ett mer rättvisande ord) gör jag. Och tänker att det där med återuppståndelse är alldeles självklart för oss i det här landet. Det kommer ju tillbaka, livet. Fågelsången. Myrorna. Barbentheten.

Skulle vilja få klart ett bidrag till en barnboksantologi och skicka in det senast nu på söndag. Kanske kan det gå...? 

Om ord och kreativitet

Febrig och sällskapssjuk åttaåring. Trött fyraåring som somnar i soffan efter middagen. Att-vi-inte-har-kommit-längre-stress när vi inte längre kan kalla oss nyinflyttade.

Det gav ikväll tillklippta, sydda, strukna och upphängda köksgardiner. Som jag har gnällt och klagat över det där, stirrat de kala fönstren i vitögat. Frustat irriterat över hur tiden inte räcker till.

Och så tog det två timmar allt som allt. Inte mer än så.

Tänker på finorden. Kreativ, handlingskraftig. Det kanske inte är någon annan som bestämmer om jag förtjänar att kallas det eller inte. Det kanske är jag?

Tänker på orden som en människa med makt säger om en annan. Hur de formar, öppnar, stänger.

Den rätta

Citerar Genusfotografen:

Vad är det som gör att du väljer just den bilden och inte de 500 du lämnar i glömska på hårddisken? Vad är det som ser ”rätt” ut med just den bilden, egentligen? Vad skulle hända om du gör ”fel”?

Jag ger numera inget alls för bildkritik som handlar om "rätt" eller "fel". Och minns alla dessa år av vånda inne på Fotosidan med dess hundratals hårda bedömare som pratar kameravinklar, skärpa och beskärning. Förr styrde de mitt fotograferande i otäckt hög grad. Nu gör de det inte. Och alla former av kritik och fotoskolor som inte får igång min lust att fotografera går bort. Så enkelt är det.

Det jag vill se är en skärva av verkligheten, den som fotografen ser och plockar fram åt mig.

Fotograf: Aitor Ortiz, bild hämtad från Galería Max Estrella.



(Idag har jag lämnat in fem bilder till Fotografiskas höstsalong. Chansen att någon av mina bilder kommer med är såklart mikroskopisk. Men det känns stort att jag gjorde det.)

Om tårtbitar och energi

Fågelrösterna studsar mellan hus och gator där jag bor. Och jag går runt och anlägger min nya, förvisso lilla, trädgård i huvudet. Drömmer om en japansk glänta, en mormorsrabatt, en lund.

Hittar bloggar av personer som sett trädgårdsarbetet som en väg ut ur utmattningssyndrom, ett sätt att känna mening och glädje i dofterna som fritidsaktiviteterna ger. Och så sätts någon form av tankespiral igång som faktiskt leder mig åt det andra hållet.

Ända sen jag började jobba på heltid hösten ´99 har jag försökt "spara" energi att använda på annat än jobb och familjeliv. Så kallade "egna" saker. Skrivande, fritidsintressen tillsammans med andra, teaterföreställningar, så mycket som möjligt som inte handlar om jobb. Kvantitet före kvalitet ibland, kanske. Och jag har kämpat emot det där med att gå upp i jobbet, eller i föräldraskap, eller i en parrelation. Spara tårtbitar. Som ett outtalat krav på mig själv att hitta så mycket annat som möjligt. Och jobbet fick inte vara det roligaste. Aldrig någonsin skulle jobbet få vara det roligaste.

Nu tror jag att jag för första gången har låtit mig själv börja älska mitt jobb. Hela dagarna får jag göra det jag gillar, tillsammans med människor jag gillar. Dessutom får jag betalt för det.

Och samma sak gäller nog för föräldraskapet. Tidigare har jag kämpat för en egen skrivar- eller tänkarstund varje dag, och längtat till den så mycket att jag längtat bort från barnnärvaron. Nu är det helt okej att rita, sjunga, sitta på en fläck i skogen, whatever. Det är ett skapande det med. Och jag gillar det minst lika mycket som egenstunderna. 

Jo, det hänger nog ihop med omständigheter runtomkring. Att barnen börjar bli stora, och att förutsättningarna för att göra tillsammans är helt andra än med en ettåring. Att jag skruvat om min jobbroll så att jag får driva på, göra skillnad.

Men ändå. Det största är nog kravförändringarna. Jag får gå upp i vad som helst. Även om det just nu råkar vara jobbet.

E-bokseufori

När som helst när jag kommer på att jag vill läsa en bok kan jag söka fram den på biblioteket på nätet, skriva in lånekortsnumret och klicka hämta. Sen finns den där, för läsning var som helst utom i badkaret. Och jag behöver inte hålla reda på återlämningstider, släpa tunga bokkassar till rätt bibliotek varav bara en del har bokinkast och - med rätt stor sannolikhet - betala förseningsavgifter.

Aj löööv it.

(Ikväll börjar jag läsa Nyckeln som e-bok. Läste igår ut Egenmäktigt förfarande i samma skepnad.)

Acceptans och jungianska tester

Jaha - då är jag alltså Myers Briggs-testad på riktigt (i närvaro av en psykolog). Merparten av kollegorna höll också med om att mitt resultat stämde. Det var faktiskt det allra bästa med dagen: att vi innan vi besvarade enkäten fick skatta oss själva och våra kollegor på de fyra olika skalorna.

• Energi/uppmärksamhet. E eller I - hämtar jag energi från och fokuserar mest på den inre världen eller den yttre?
• Perception. S eller N - litar jag mest på de sinnesintryck som kommer till mig, eller på min tolkning av sinnesintrycken?
• Bedömning utifrån tanke eller känsla. T eller F - fattar jag beslut utifrån logiska resonemang eller utifrån samband och relationer?
• Livsstil. J eller P - vill jag ha struktur i vardagen, eller vill jag lämna så mycket som möjligt öppet?

Jag började med att välja I/E på den första, alltså tveksamt. Men alla kollegorna tyckte att det borde vara ett I. Och ju mer jag tänker på det, desto bättre stämmer det. Ja, jag behöver intryck utifrån, men det betyder inte att jag hämtar energi från själva intrycken. Det är möjligheten att skaffa mig en massa nya tankar som är det stora. Att gå på konstutställning utan sällskap kan vara bättre - för då kan jag ha fullt fokus på mina egna tolkningar, utan att någon annan blandar sig i.

Det handlar om status här, tänker jag. Att vara en person som är utåtriktad, flexibel och når resultat är det som är högst i rang, i det sammanhang där jag finns. Och det är bara att inse: jag är inte utåtriktad på det sättet. Hur mycket jag än försöker. Hur mycket jag än tänker att en personlighet inte är något fast, utan något som går att förändra. Det är klart jag kan lära mig att mingla, prata inför grupper och kasta ur mig nya idéer utan att hinna förankra dem i mig själv först. Men det kommer alltid att ta mer energi än det ger. Och det är en lättnad att efter så galet många år erkänna det för mig själv, och acceptera att det också är så andra ser mig.

Vi fick tips om att se Susan Cains The power of introverts, och det delar jag gärna vidare till fler!

Hur blev det då, till slut? Jo, jag blev en INFJ. En högintuitiv typ som drivs av ideal och värderingar, och kan ha rätt bestämda åsikter. Kreativ men överkänslig för kritik. Vanligt yrkesval i den religiösa branschen, men där finns också rätt många kommunikationsarbetare av olika slag. Och jag ska väl erkänna att det är roligt att ha samma typ som Martin Luther King och Nelson Mandela.

Flera av mina psykologutbildade kollegor var skeptiska och menade att MBTI är ett föråldrat och i psykologvärlden rejält kritiserat test. Men jag tyckte det var roligt - framför allt för att det drog igång en diskussion om vilka olika utgångspunkter vi har i jobbet, vad vi trivs och vantrivs med och vad missförstånd kan bero på. Lärorikt och väldigt bra. 

Lästipset: januari

Det här är mitt lästips för januari. En del böcker önskar jag verkligen att jag hade skrivit själv, och det här är en sån. För att jag lärde mig mer om mig själv och om människor omkring mig av att läsa den.

Av texten på baksidan är det kanske lätt att bli avskräckt. Dvärgar, cirkus, 30-talsmiljö... eh? Men den är helt sagolik. Hur hantera att man är den man är, om det är något annat än normen? Det är nog inte många böcker jag har läst som tar sig an den frågan med sådant schvung.

Författaren heter Lotta Lundberg men är alltså inte historieätar-Lotta, trots namnlikheten. Däremot har hon också skrivit Ön, som jag också tyckte mycket om.