Bloggen får vila lite

Nu får den här skriva-av-sig-bloggen vila ett tag. Jag tänker lägga den bakom inloggning och mejla ut lösenord till er som jag vet läser ibland. Men gissningsvis blir den inte uppdaterad så värst ofta. Istället hänvisar jag familje- och blandskrivandet till Facebook, och så satsar jag mer på att det som gäller skrivande och annat kreativt hamnar på blogg nr 2 och politiken i blogg nr 3.

Tjohej på det. Egentligen gillar jag ju själv mest när det blir en vild blandning, men eftersom jag vill stå för vem jag är och inte riktigt kan blanda jobb och partipolitik i en blogg så blir det så här. Just nu.

Sommarlovsände

Solen går ner, den sista skälvande sommarlovsdagen. Badkläderna hänger på tork på uteplatsen och de döda getingarna på trädäcket har sopats bort och förpassats ner i en rabatt. Barnen gnabbas och kräver bilmattelek istället för att lägga sig. Vi vuxna vill ha lugn. Inte minst jag som nästan somnade samtidigt som morgontimmarnas ohemula åskväder drog igång.

Sommar: de till synes oändliga möjligheterna. Inte en gräns finns, förutom datumet som tickar långt, långt där borta. 

Ljummen, len kvällsbris med bara axlar. Jordgubbarna som nästan fräter hål på tungan av smakintensiteten. Utomhusfrukostar på blommig bricka. Fiaspel och fotgos. Fantastiska Åre i juni. Har haft massor av carpe diem-stunder, absolut.

Men också stunder, timmar, dagar av tröstlösa argumentationer med getingilskna telningar. Och det där med att ha fyra veckors semester med barnen medan min partner jobbar - det är inget jag rekommenderar åt folk vars familjemedlemmar är lagda åt drama queen-hållet. Vågorna har gått höga, rösterna har också varit det - minst sagt. Ro och ork för skrivande på kvällar eller före-barnen-tidiga morgnar har bara varit att glömma just den här sommaren.

Och min tro, alltså den religiösa, vet jag inte vart den har tagit vägen. Som ett ekande tomrum bara. Finns det något forskat om det? När det gäller folk som kommit till tro finns ju hur mycket som helst. Eller om sektmedlemmar som lämnat sin sekt. Jag har inte lämnat något medvetet, mer som att något annat lämnade mig. Det känns så konstigt bara, efter nästan tjugo år med en känsla av en ytterligare närvaro.

Menar inte att jag tappat hoppet. Bara religionen. Om någon skulle bli orolig. Människor tror jag på. Tillhörighet. Det är i stället en av de allra bästa upplevelserna den här sommaren: att en mig närstående verkar ha hittat det. Att få höra att "just du är den som behövs här för att det ska fungera".  Skulle vilja att alla som behöver det - och jag gissar att det är nästan alla - får det.

Hursomhelst. Någon jobbångest har jag egentligen inte. Mest vemod över möjligheter som inte blev som jag hoppats, över att de ljusa kvällarna mörknar och att uteplatsen kommer få klara sig rätt mycket utan mig framöver. Lite glädjeskutt i magen över att få gå till jobbet imorgon - fast jag kommer också sakna yrvädren. Absolut. 

Ottsjö och 40

2001 åkte jag och J på vår första gemensamma sommarsemester, till Ottsjö i närheten av Åre. Bergskammarna som speglade sig i sjön. Dofterna: skvattram, fuktig fårpäls, färskt trä. Molnen som for fram och tillbaka över himlen. Människor - nästan alltid med en hund i släptåg - som vände sig nyfiket mot oss när vi passerade. Ottsjöbua.

Det kom en berättelse som började låta sig skrivas där och då. En berättelse om tro och vad som kan få rubba den. Om gränser, rädslor och om att gestalta dem och sig själv genom konst.

Klar blev den inte. Jag kunde inte riktigt berätta för andra om den, för jag förstod inte riktigt själv vad som var drivet i den. Agendan var inte medveten. Jag gillade storyn, och blev varje gång otroligt berörd själv av att läsa mina texter. Med delar av den har jag också berört andra. Men jag kunde inte förklara berättelsens viljeriktning - och det gick inte att få den färdig.

I sommar var jag där igen. I Ottsjö.

Det har hänt en del på 13 år. Många lästa böcker, textsamtal, framföranden, filmer, kurser, relationssteg, vinster, förluster. Agendan i berättelsen finns nog - även om jag inte var medveten om den då.

I förrgår fyllde jag 40. Det var lite otäckt. Och någon bamsefest var jag inte redo att ha än. Däremot väldigt glad att det sammanföll med midsommar: midsommaren ska ju ändå firas! Kanske vill jag bli mer firad nästa år. Kanske blir det en fest då. Glad för människor som finns runtom. Och det skulle jag vilja göra tydligt även för dem.

Pollenchocktider

Hemskt kvällstrött numera. Förmår inget kreativt när barnen äntligen lägger sig till ro. Jag skyller på pollenchocken. Och lite på jobbet och politiken.

Men gläds åt våren (försommaren kanske är ett mer rättvisande ord) gör jag. Och tänker att det där med återuppståndelse är alldeles självklart för oss i det här landet. Det kommer ju tillbaka, livet. Fågelsången. Myrorna. Barbentheten.

Skulle vilja få klart ett bidrag till en barnboksantologi och skicka in det senast nu på söndag. Kanske kan det gå...? 

Om ord och kreativitet

Febrig och sällskapssjuk åttaåring. Trött fyraåring som somnar i soffan efter middagen. Att-vi-inte-har-kommit-längre-stress när vi inte längre kan kalla oss nyinflyttade.

Det gav ikväll tillklippta, sydda, strukna och upphängda köksgardiner. Som jag har gnällt och klagat över det där, stirrat de kala fönstren i vitögat. Frustat irriterat över hur tiden inte räcker till.

Och så tog det två timmar allt som allt. Inte mer än så.

Tänker på finorden. Kreativ, handlingskraftig. Det kanske inte är någon annan som bestämmer om jag förtjänar att kallas det eller inte. Det kanske är jag?

Tänker på orden som en människa med makt säger om en annan. Hur de formar, öppnar, stänger.

Den rätta

Citerar Genusfotografen:

Vad är det som gör att du väljer just den bilden och inte de 500 du lämnar i glömska på hårddisken? Vad är det som ser ”rätt” ut med just den bilden, egentligen? Vad skulle hända om du gör ”fel”?

Jag ger numera inget alls för bildkritik som handlar om "rätt" eller "fel". Och minns alla dessa år av vånda inne på Fotosidan med dess hundratals hårda bedömare som pratar kameravinklar, skärpa och beskärning. Förr styrde de mitt fotograferande i otäckt hög grad. Nu gör de det inte. Och alla former av kritik och fotoskolor som inte får igång min lust att fotografera går bort. Så enkelt är det.

Det jag vill se är en skärva av verkligheten, den som fotografen ser och plockar fram åt mig.

Fotograf: Aitor Ortiz, bild hämtad från Galería Max Estrella.



(Idag har jag lämnat in fem bilder till Fotografiskas höstsalong. Chansen att någon av mina bilder kommer med är såklart mikroskopisk. Men det känns stort att jag gjorde det.)

Om tårtbitar och energi

Fågelrösterna studsar mellan hus och gator där jag bor. Och jag går runt och anlägger min nya, förvisso lilla, trädgård i huvudet. Drömmer om en japansk glänta, en mormorsrabatt, en lund.

Hittar bloggar av personer som sett trädgårdsarbetet som en väg ut ur utmattningssyndrom, ett sätt att känna mening och glädje i dofterna som fritidsaktiviteterna ger. Och så sätts någon form av tankespiral igång som faktiskt leder mig åt det andra hållet.

Ända sen jag började jobba på heltid hösten ´99 har jag försökt "spara" energi att använda på annat än jobb och familjeliv. Så kallade "egna" saker. Skrivande, fritidsintressen tillsammans med andra, teaterföreställningar, så mycket som möjligt som inte handlar om jobb. Kvantitet före kvalitet ibland, kanske. Och jag har kämpat emot det där med att gå upp i jobbet, eller i föräldraskap, eller i en parrelation. Spara tårtbitar. Som ett outtalat krav på mig själv att hitta så mycket annat som möjligt. Och jobbet fick inte vara det roligaste. Aldrig någonsin skulle jobbet få vara det roligaste.

Nu tror jag att jag för första gången har låtit mig själv börja älska mitt jobb. Hela dagarna får jag göra det jag gillar, tillsammans med människor jag gillar. Dessutom får jag betalt för det.

Och samma sak gäller nog för föräldraskapet. Tidigare har jag kämpat för en egen skrivar- eller tänkarstund varje dag, och längtat till den så mycket att jag längtat bort från barnnärvaron. Nu är det helt okej att rita, sjunga, sitta på en fläck i skogen, whatever. Det är ett skapande det med. Och jag gillar det minst lika mycket som egenstunderna. 

Jo, det hänger nog ihop med omständigheter runtomkring. Att barnen börjar bli stora, och att förutsättningarna för att göra tillsammans är helt andra än med en ettåring. Att jag skruvat om min jobbroll så att jag får driva på, göra skillnad.

Men ändå. Det största är nog kravförändringarna. Jag får gå upp i vad som helst. Även om det just nu råkar vara jobbet.