Gott nytt år

I eftermiddag åker vi till mina föräldrar (jag och Minna). Där ska jag ligga på sängen och läsa gamla Hemmets Veckotidning... ska bli härligt.

Sen ska jag i och för sig också göra som jag gör varje år numera: skriva ner lite reflektioner om året som gått, och förhoppningar inför nästa. Inga löften dock.

Gott nytt år!

Jultrötta

Juldagslunch hemma hos mina svärföräldrar väntar, men Minna var för trött för att åka iväg och ville ta en lur på hallmattan (eftersom hon inte ens orkade ta sig till sin säng).

Och lite jultrötta är vi nog allihop. Under samling vid julkrubban i kyrkan igår höll jag på att svimma och fick gå och lägga mig när vi kom hem - mitt i stöket inför jullunchen här hemma.

Hm. Ska det vara så här?
Nästa år åker vi bort.

Men Minna älskar sin spis med blinkande gaslågor. Och duploklossarna. Och jag gillar min nya digitala systemkamera, även om jag knappt orkat prova den än.

Ingen nattuggla

Alla dessa människor som envisas med att när man ska umgås så ska man göra det nattetid! Under vinterhalvåret, när det är kolmörkt och kroppen bara säger sova, sova, sova!

De måste vara galna. Det var bättre förr minsann, när man följde naturens rytm och sov länge/jobbade korta dagar på vintrarna och umgicks/jobbade hela nätterna på sommaren. Har jag hört sägas.

Kan allting själv

I helgen invigde vi äntligen Minnas egna rum. Allt finns på plats utom sängen hon ska sova i, eftersom hon till att börja med bara ska ha rummet som lekrum. Men igår kväll var hon så förtjust i allt att hon prompt ville sova i myssängen i sitt nya rum. En filt skulle hämtas och hon bäddade ner sig själv, med andra gosedjur än dem hon brukar sova med.

- Minna, ska du inte sova med oss i sovrummet i din spjälsäng då?
- Nä.
- Ska du sova härinne inatt då?
- Mm.

Nåväl, vi nattade och gick ut. Men en minut senare hördes några fundersamma läten och samtidigt som jag gick in var hon på väg ut. Och in till det välbekanta sovrummet.

Skönt. Jag vill inte ha alltför snabba språng just nu, känner jag. En sak i taget. Det är liksom tillräckligt att Minna hämtar en uppsättning kläder åt mig ur garderoben när hon tycker att jag borde gå upp på morgonen.

Skilsmässorisk?

Snart kommer min man att begära skilsmässa eftersom jag genomgått en i det närmaste komplett personlighetsförändring. Det gäller ämnet jul. Jag har avskytt den i åratal. Men för ett par år sedan började jag svänga, och i år slår det nästan över åt andra hållet. Idag har vi gjort pepparkakor och en julkrans till dörren. Snart kommer jag att lägga in egen sill och göra julkorv och spraya snöspray på fönstren...
PS. Ett avgörande skäl till att jag gillar julen i år är att jag slipper önska mig saker jag inte behöver, och slipper trängas i affärer för att köpa saker till folk som de inte behöver. Att det skulle vara så enkelt.

Radioteatern ger

...livet på Fregattvägen.
*doooing (gonggong)*

*host host*
Tystnad.
Knatter knatter på tangentbord.
Tystnad.
*host host*
*snörvel*
Tystnad.
Knatter knatter på tangentbord.
*MAMMA!!!!*
*suck*

Det var dagens avsnitt av den naturalistiska pjäsen Vardag på Fregattvägen i decembermörker och evighetslånga stafettförkylningar och ögoninflammationer.

Dagens skapelser

Minna och jag har bakat lussebullar. Vanliga kusar gjorde jag, medan Minna gjorde klattar. Fantastiskt goda blev de oavsett form.

Disco, företagande och julkrubba

Det gäller att börja i tid. Så igår var Minna på disco för första gången vid 22 månaders ålder. På Debaser vid Medborgarplatsen anordnades Club Baby Disco med riktig DJ, ljusanläggning och allt. Minna dansade för fullt men efter en timme var hon helt slut och ville hellre fika någon annanstans. Roligt var det i alla fall, tyckte vi båda.

Idag har jag varit på infomöte på Nyföretagarcentrum. Så nu återstår det att skriva affärsplan och boka in en personlig rådgivning så småningom.

Och så har jag lagt ett bud på en julkrubba på Tradera, efter att ha letat i hela stan efter en sådan. På Tradera finns allt. Tyvärr lite för mycket, jag skulle kanske skriva lite mer om inte Tradera fanns...

Tankar kring medborgarskap

Jag hamnar i en diskussion om att det borde finna en möjlighet att återkalla det svenska medborgarskapet om en invandrare har ljugit om sin bakgrund, och visar upp falska id-handlingar. Eller till exempel är krigsförbrytare eller civil brottsling. Har svårt att släppa min egen reflektion om att man i så fall också ska kunna utvisa infödda svenskar som begår svårare brott. Samma regler ska väl gälla för alla, oavsett var man är född?

När det gäller krigsförbrytare är det enormt svårt med definitionerna. Om en Bush-soldat dödar och lemlästar andra på order är det okej, men om en gerillaorganisation som tröttnat på att leva i krig och otrygghet begår något brott är det en handling som ska fördömas. Vem avgör vilka förbrytelser som är okej? Tycker Sverige automatiskt att det är landets regering som har rätt att bedöma det?

Ingen människa är illegal tycker jag. Vill förtydliga, om det varit oklart, att jag avskyr våldshandlingar mot levande varelser. Men jag har full förståelse för att någon som vuxit upp med lögner och otrygghet och våld inte vågar uppge sin sanna identitet för svenska staten heller. Varför ska man lita på någon i ett främmande land när alla andra främlingar man mött har kunnat vara angivare?

Däremot gillar jag Täby kommuns beslut att flytta flyktinghanteringen från socialnämnden till gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden. Att vilja visa vägen in i samhället och ge ett introduktionsstöd istället för försörjningsstöd, det gillar jag. Tror på självuppfyllande profetior: att ge stöd till en plats i samhället, inte bara till ren fysisk överlevnad.

Etnicitetsfunderingar finns i mitt huvud också för att jag nyss läst ut Astrid Trotzigs bok Patrioter. En seg start, grå och deppig, men därefter ett fylligt och snyggt uppbyggt drama. Om tillhörighet och utanförskap, gränser och världsbilder. Rekommenderas.

Ordirritation

Varför heter det sexuell läggning? Det säger alldeles för lite om vad det handlar om. En reducering av innebörden. Det borde heta benägenhet att bli kär i, eller något sånt.

En tänkbar förklaring som jag får är att det är en felaktig översättning av engelskans "sexual preferences" där ordet "sexual" också innefattar kön. I svenskan har vi inte ordets tudelade betydelse.

Det stör mig. Kanske skulle själva grejen runt homosexuella vara långt mindre komplicerad för folk om man inte bara tänkte på vad andra gör i sitt sovrum.

Hjärtan i Köpenhamn

Köpenhamn är en stad full av hjärtan. På bänkar, i ljusslingor i träd på Tivolis julmarknad, i Louisianas konstutställningar och i människorna såklart. Det känns som om människor vågar köra sitt eget race lite mer där än här hemma.

En helg där var väldigt bra som kontrast till det novembergrå. Julpyntat, upplyst, och framför allt tid för egna upplevelser och oavbrutna samtal om allt från religion till mingel. Härligt.

Sen var det förstås ganska härligt att komma hem till Minna också, som har snott en del av mitt hjärta. Och som lyckligt ropar "mamma!" när det är jag som möter henne på morgonen.

Nedslag i vardagen

Fyra personers vardag som jag på något sätt har blivit inblandad i idag:

• G som jag träffade på Roslagsbanan efter att hon gjort sitt veckobesök hos sin 92-åriga, Alzheimersjuka och blinda mamma, som hellre hade velat ha kräftor än de chokladpraliner hon fick och har svårt att se fram emot något överhuvudtaget.
  
• S som just fött sitt andra barn, som visade sig ha missbildningar, bland annat saknas överkäken helt och hjärnan har allvarliga begränsningar. De har fått barn, men tycker att det är väldigt svårt att glädjas.
  
• C vars man fick hjärnblödning för knappt två månader sedan, vid 42 års ålder. Sakta men säkert kan han börja stå själv och säga några ord. Men han måste lära om igen, steg för steg, och det kommer med all säkerhet att ta åratal innan han är återställd. De två tonårsbarnen säger att det är tur att man inte vet i förväg vad som ska hända, för det hade de aldrig klarat av.
  
• Min egen, där jag stressar som en galning med att få iväg Minna till dagis och iväg till jobbet där jag leder en konferens och sen hem och hämta Minna och sen vara trevlig mamma och fru och hinna allt annat som "måste" göras.
  

Jag tänker på hur vi ofta säger att "så har folk det" och "så ser vardagen ut". Gör den det? Är den så lika för alla?

Akut glamourbehov

Under ett anfall av akut glamourbehov i mitt liv ändrade jag mitt bloggfoto, så nu är min presentationsbild en där jag är mer stylad än någon annan gång i mitt liv. Kanske byts den snart igen.

Morgonbetraktelser

Till alla föräldrars försvar

Här kommer nu ett försvarstal för alla föräldrar. Jag är fullt medveten om att jag själv är en och att jag därför är partisk i frågan. Men jag har börjat tröttna på att alla problem som en människa har bortförklaras (av henne själv) med något fel som hennes föräldrar har gjort. Jag är helt övertygad om att i stort sett alla föräldrar gör precis så gott de kan i varje situation, och att i stort sett alla vill sina barn väl och försöker handla i enlighet med det. Sen blir det misstag ändå, förstås. Som det blir i alla relationer. Men en förälder är inte heller något oskrivet blad, utan han eller hon är en vanlig människa som också är påverkad av sin uppväxt, sina erfarenheter och sin (upplevda) plats i världen. Med trasiga bitar och hela bitar.

Den som nu är vuxen har ett val. Man kan förklara merparten av sina brister med att föräldrarna har gjort diverse fel och sabbat ens liv. Eller så kan man se att man troligtvis har fått en hel massa kärlek, även om man själv inte ville ha den, och en hel massa omtanke och funderingar ”gjorde jag rätt eller fel”?

Jag menar inte att man ska gå runt och vara tacksam in absurdum. Men jag menar att man inte ska skylla de misstag man själv gör på sina föräldrar. Och inte heller vara mer otacksam mot sina föräldrar än mot andra människor omkring en som vill en väl och visar det på olika sätt.

Litterär middagsbjudning

På Bokhora fick jag tipset att lista fem fiktiva personer jag skulle vilja ha på min middagsbjudning. Det känns mycket roligare att fundera på än att bjuda fem verkliga personer - undrar vad det säger om mig? I alla fall blir min spontana lista så här:

1. Dina i Dinas bok av Herbjörg Wassmo. Egentligen skulle hon nog inte fixa många regler för en middagsbjudning, men hon gör mig verkligen nyfiken.
2. Scrooge i A Christmas Carol av Charles Dickens, efter hans omvandling. Skulle vilja höra mer om hans svängning från ond egoist till snäll optimist.
3. Tjänarinnan i Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. För mer kunskap om hur man bryter sig ur en framtida diktatur.
   
4. Den jordnära och oerhört smarta detektiven i Alexander McCall Smiths böcker: Precious Ramotswe. Ja, hon är förstås en kvinna, men det kändes så jobbigt att skriva "kvinnlig detektiv".
5. Borde ju bli en svensk karaktär insåg jag just - jag som ju läser mest svenska böcker. Hur blev det så här? Jag väljer Ingefrid, huvudpersonen i Kerstin Ekmans bok Skraplotter, för att prata mer om kvinnliga erfarenheter och det som kommer fram när man skrapar på ytan

Oj, vad svårt det var! Och nu utmanar jag er bloggbesökare att lista era fem middagsgäster, såklart.

Duktiga flickor

Som förälder finns det vissa saker som man bara iakttar med gapande mun. Till exempel imorse, när Minna mitt I leken lyfte undan sin lekmatta och gick ut I köket och hämtade sopborste och skyffel. Det var uppenbarligen alldeles för smuligt för att leka… Ibland oroar jag mig för att Minna ska bli en alldeles för duktig flicka. Men hur gör man?

I förrgår fick Minna ett riktigt tigerhugg mitt på bröstet av en dagiskompis. Blårött märke med tydliga tandavtryck. Personalen är alldeles omskakad och pratar om att skaffa en extra personalresurs till den bitska lilla killen, men Minna själv bryr sig inte särskilt mycket. Jag tänkte att hon kanske skulle vara skeptisk till att gå dit idag, men inte då. Igår kväll övade vi på att hon ska skrika "nej nej" om någon försöker bita henne igen, och Minna engagerade sig verkligen i övningen.

Från och med idag ökar jag min arbetstid från 80 till 90 procent. Och det känns väldigt bra faktiskt. Jag kan fortfarande gå tidigt från jobbet ett par dagar I veckan, men hinner göra en hel del och får lön för det.

Förresten, angående jobbångesten: jag ringde fotografen men fick inte tag I honom, utan har pratat in ett telefonsvararmeddelande. Eftersom han inte har hört av sig ännu har jag skickat ett brev istället. Det löser sig nog.

För övrigt pratar alla om Ulrica-skandalen. För egen del tycker jag att det är mest uppseendeväckande att det verkar saknas ett jourschema. Jag tycker att även statsråd ska få koppla av ibland.

Jobbångest

Just nu sitter jag och våndas för att vi i jobbet har använt en bild utan att ange fotograf och utan att betala för den. Vi i redaktionen utgick från att byrån som använder bilden som kampanjmaterial (i en kampanj åt oss) hade rättigheter för den. Men så var det tyvärr inte. Så nu ska jag - när jag törs - försöka ringa den väldigt kände fotograf som hade tagit bilden. Tänk om jag blir helt utskälld? Tänk om vi blir stämda och får betala en miljon i skadestånd? May the force be with me.

Library Lover

Jag älskar bibliotek. När jag och en kompis var ute och reste i Asien var en av de saker jag saknade mest just bibliotek. Raderna av böcker, all kunskap och alla världar som finns därinne, tillgängliga utan att man betalar för det. Lite Internet light, fast mer fysiskt och tredimensionellt.

Idag gick jag förbi vår lokala biblioteksfilial på väg hem från jobbet. Öppet kl 14-20 på måndagar och onsdagar. Det är bara att gå in och plocka vad man vill ha, prata med kunniga människor, sjunka ner i en fåtölj en stund om man vill. Fortfarande ger det mig en känsla av lyx som är svår att jämföra med annat. Kärlek, helt enkelt.

Ramlade över denna

Filosofi är underbart. Lite då och då i alla fall.
http://www.allnyckel.se/ut/

Löven faller från träden

Höstutflykt till Drottningholms slottspark för att ta lite höstbilder. Minna blev lite bekymrad över att alla löv ramlade ner från träden, så hon försökte sätta tillbaka dem.

Önskas: inbyggt USB-minne

Ibland önskar jag att jag hade ett inbyggt automatiskt USB-minne. I fredags var jag på eget företag-mässa, på lördagen var det miniretreat i min kyrka och igår satte vi igång med det stora rumsomflyttningsprojektet hemma. Och när det gäller skrivarkursen har det lossnat nu så att en massa nya tankar kommer hela tiden. Så nu är det verkligen fritt flöde på tankarna, hjärnan öser på hela tiden. Nytt! Fantastiskt! Lösningen på alla problem! Spännande projekt! Stora insikter!

Anteckningsblock i all ära, men de har två problem:
1. av olika anledningar hamnar sällan de riktigt revolutionerande tankarna där, de som kommer till en helt plötsligt och inte hinner censureras bort.
2. alla bra anteckningar ur böckerna ska sedan plockas fram och användas, inte bara ligga där och skvalpa runt i någon låda.

Så, det vore faktiskt oerhört användbart med ett inbyggt USB-minne, ur vilket jag vid tillfälle bara kunde tanka över allt till datorn. Någon som håller på att utarbeta ett sådant?

Lästips om attityder och ansvar

Idag gör jag det lätt för mig och länkar till en bra krönika jag läste imorse, på väg till jobbet. Hade tänkt skriva en massa om passiv aggressivitet och annat, men det får bli en annan dag när jag hamnar här lite tidigare på dagen.
http://www.city.se/Nyheter/1.881913/enskilda-attityder-allas-ansvar

Puh. Nu är det läggdags snart. Velar lite kring en väldigt personlig text jag skrev i helgen om min mormor. Ska jag ta med den till skrivarkursen imorgon eller inte? Kanske tar jag med den, så får dagsformen avgöra om jag visar upp den eller låtsas som om den inte finns.

Bra dag för övrigt. En vän ska köpa sommarhus - kanske. Jag väntar med spänning på beslutet. Oj vad vuxet det känns, för mig som fortfarande inte ens har tvättmaskin.

Kärleksförklaring

Varje kväll när jag nattar Minna brukar jag berätta om vad vi gjort. Och där ligger hon i mörkret med sina små stjärnögon och nickar och hummar, mer eller mindre entusiastiskt. Idag har varit en dag av kärlek. Trots att hon har klättrat på bordet, rivit ut saker ur alla skåp och lådor, vägrat sova lunchsömn förrän en timme efter den tid hon brukar sova, smulat bröd över hela golvet.

Ikväll var det svårt att gå ut. Svårt att lämna henne ensam, trots att hon var lugn och nöjd och kramade om sin Nasse och hade kvällsmusiken på. Hur många gånger till kommer jag att få natta innan hon är stor? Att något hemskt skulle hända på vägen går inte ens att tänka, även om jag ändå gör det ibland. Det är tillräckligt skrämmande att Minna ska bli stor och inte behöva mig. Ska bli stor, det är till och med det som är vitsen.

Idag skrattade hon åt mitt kejsarsnittsärr på magen. Jag förklarade att det var där hon kom ut, när hon var jätteliten. Hon nickade förståndigt, javisst, det var så det gick till. Undrar vad som var hennes bild?

Tidens gång och kärlek har varit temat för dagen, när jag dessutom funderat mycket på min mormor. Min idol. Skulle vilja veta mer om hennes drömmar och funderingar när hon var ung. Frågan är om det ens finns något forskningsmaterial att utgå från, eller om allt redan är borta.

All vår lycka är ett lån. Det är bra att minnas det ibland, även om det gör ont att veta.

Vilka härliga människor det finns

Idag är jag extremt pysselsugen, fast som vanligt har jag ägnat mer tid åt att surfa runt och titta på andras alster än att faktiskt göra något själv. Men av en slump hittade jag denna underbara blogg om barnkläder sydda av återanvända tyger. Med genustänk också såklart.
http://rattvisabarn.blogg.se/

Själv kommer jag nog bara så långt som att skicka iväg fler digitalfoton för print och koka äppelkompott. Men jag blir så glad av andras skaparglädje.

Effekter av Prevenar och biobesök

Idag har J vabbat. Vi trodde att det var dagis-magsjukan som satt sig på Minna i en lite lättare form, men nyss läste jag på Fass att vaccin mot pneumokocker (som hon fick i onsdags) väldigt ofta ger just de biverkningar som Minna just nu uppvisar. Så kan det gå. Men hon är ganska glad ändå, trots lite feber och dålig aptit.

Igår var jag och såg Roy Anderssons film Du levande. Oj vad jag gillar filmer som inte har någon "story" utan låter en tänka själv. Man kanske skulle bli filmskapare istället? Tänk vad många fler människor man kan nå än man kan som präst, till exempel... En reflektion som sitter kvar i mitt huvud efter filmen är att folk/jag/många blir förvånade över att främmande människor vill en väl. Det är lite sorgligt.

Många, många andra tankespår blev det efter filmen, men nu är badvattnet strax klart!

Arg-Minna

Gissa vem som har världens mest eldfängda temperament? Som kastar saker, slår omkring sig och slänger sig på golvet när hon inte får som hon vill?

Rätt gissat: Minna. Vi föräldrar kan absolut inte förstå varifrån hon har fått de där tendenserna (ähum...).

När hon inte fick skriva på mitt tangentbord idag fick datorn rejält med stryk. Det kan bli en tuff tonårsperiod framöver.

Däremot har en tung decembersten fallit när vi har bestämt att vi vuxna inte ska ge julklappar åt varandra i år. Istället ska var och en köpa något åt sig själv, stort eller litet - precis som man vill, och slå in med ett obligatoriskt rim. Så skönt. I år slipper vi trängas, önska oss, fundera, köa, lägga pengar på sådant man inte ens vet om mottagaren vill ha. Kanske hinner man ha lite trevligt istället: dricka glögg, tända ljus, baka. Härligt.

Numera husdjurslös

I fredags flyttade sköldpaddorna, till en ny ägare som har haft zooaffär och har byggt om hela källaren till djuravdelning. Nu är det således slut på trängseln, och istället blir det ett helt landskap att vistas i och på somrarna en stor damm i trädgården. Tala om
miljöombyte.

Minna brydde sig inte särskilt mycket om det, verkade mest glad över att ha fått mer utrymme. Vinkade lite förstrött bara.

Sedan har vi haft besök hela helgen, av Minnas mormor och moster. Vi har varit i Fjärilshuset, fikat och gått Brunnsviken runt, och idag har jag och J passat på att röja i källarförrådet medan Minna hade ambitiöst leksällskap.
Härligt.

Klassfunderingar igen

Nu är jag tillbaka i klass-funderarträsket. Läser Tala om klass (red Susanna Alakoski och Karin Nielsen, finns i pocket) och berörs särskilt av vad Susanna Alakoski skriver. Om definitioner av vad det är att vara pank. Om intressanta ämnen att prata om vid middagsbordet, och om vad man definitivt inte pratar om. Om att se saker som andra inte verkar se. Och om att utgå från att de valmöjligheter som alla andra har är ungefär desamma som de man själv har. (Och den som väljer något annat har bara valt fel.)

Och när jag är fast i de tankarna ringer det på dörren och en Tele2-försäljare undrar vilket bredband jag har och ifall jag inte vill ha lite roligare TV-kanaler. I mitt huvud ser jag hennes manual, vad jag tror att hon registrerar och utgår ifrån i sina försök till säljdialog: skabbigt höghusområde, småbarnsmamma, stökigt hemma. Så hon tror mig helt enkelt inte när jag säger att vi knappt tittar på TV alls, vi gör annat istället. "När man har småbarn är man ju hemma mycket på kvällarna", säger försäljaren. Mm.

Det känns som om jag gör klassresor varenda dag, upp och ner hela tiden. I själen är jag på något sätt arbetarklass, känner mig fortfarande ovan och bortkommen bland de självklara. I hjärnan är jag oftast akademiker. I bostadsområdet är jag arbetarklass. På jobbet är jag högutbildad och högpresterande.

Gäst i bokparadiset

Det var nästan ren lycka att vara där, faktiskt. Bokmässan i Göteborg. Att stå uppe på övre planet och titta ner över miljoner böcker och bokintresserade människor... det var nästan religiöst.
Jag köpte så mycket böcker att mina biceps är helt ömma idag.

Lite tråkigt: Svenska kyrkan hade en jättemonter där religionen saknades. Eller andligheten, i alla fall. Kändes lite konstigt att de inte erbjöd något som helst andrum utan bara stora klatschiga rubriker om kyrkan i media och liknande.

Men minnet av alla böcker och alla entusiaster är varmt och kommer att stå sig länge. Bredvid mig på skrivbordet har jag alla fynd. Förutom en bunt med tidningar och kataloger är det följande böcker:

• Idéer. Kreativa verktyg och metoder för idé och konceptutveckling, av Dorthe Nielsen.
• I Sveriges väntrum. Om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling, av Lasse Granestrand.
• Årets bild 2007, Sveriges bästa pressbilder i en bok.
  
• Anteckningar efter en frontalkrock med Gud, av Maria Küchen.
• One night stand av Stoika Hristova.
• Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer.
• Jag är leopardpojkens dotter av Johanna Nilsson.
• Det som ögat ser av Ann Lagerhammar.
• Astons stenar av Lotta Geffenblad.
• Måste ha mer av Ann Hingström och Erika Kovanen.
• Lurix av Eva Lindström.
• ...samt ytterligare en barnbok som jag redan lagt in i Minnas hög.
  

Tankebrist och skrivarkursångest

Jag hänger inte riktigt med själv, känner jag. Igår var jag på dop i Nora, och åkte sedan hem med tåg ganska sent på kvällen med en väldigt intensiv Minna som sällskap. Efter dagislämning har det varit extremt stressigt på jobbet, och efter dagis har jag hunnit med att laga mat, promenera och leka i lekparken, förbereda packning inför onsdagens resa till Bok o bibliotek, leka med Minna och betala räkningar, samt att göra ett par skrivövningar till kursen imorgon. Tänka hinner jag inte riktigt.

Det är alltid nästan plågsamt jobbigt att börja på en ny skrivarkurs. Och ändå gör jag det hela tiden! Men längtar tillbaka till den förra, till att känna människorna och tycka om deras texter. På en ny kurs handlar så mycket om att positionera sig själv, kolla vibbar och stämningar, fundera på var jag passar in i gruppen och vem av oss som kommer att debutera först som författare. (Fick nyss meddelande om att en av deltagarna i förra terminens kurs har blivit antagen av ett bokförlag nu - jättekul! Fast lite, lite avundsjuk är jag nog.)

Imorgon kväll är det dags igen.

Att ha kontroll över sina fötter

Självbestämmande

Andmatning

Förväntansfulla änder blev lite besvikna när det bara vankades gräs.

Jag är imponerad av er som lyckas fota barn som gungar. Hur gör ni? Min kompaktkamera är i och för sig trög och långsam med att fokusera. Jag ska ge mig själv en digital systemkamera i julklapp. Men då gungar man kanske inte lika ofta, tyvärr.

Har mailat Megapol

Nu har jag skickat ett mail om saken till Megapol. SVT hade en helt annan formulering, som var betydligt mer saklig. Återstår att se om jag får något svar på mailet, jag återkommer.

(Ändrat stavfel, det var Megapol jag menade såklart.)

Skuldbeläggande

Jobbar hemma och lyssnar på radio under tiden. Blir upprörd över rapporteringen av en nyhet om att infektionssjukdomen kondylom ökar hos unga kvinnor, och det avslutas med att "orsaken är troligen många sexpartners". Vadå många? Det räcker med EN sexpartner för att få kondylom.
Snedvriden och skuldbeläggande rapportering. Undrar om man kan meddela dem om det på något sätt? Ska göra ett försök i alla fall.

Ovälkommet möte

Jobbkonferens i två dagar. God mat, sedvanliga grupparbeten, flamsig middag och ofungerande PowerPoint-presentationer, men ändå på något sätt förväntan inför de förändringar som ska komma. Bra gjort, det är inte alltid man lyckas få personalen att känna något bra inför en massa förändringar på arbetsplatsen.

Jag hade dock sett fram emot konferensen av helt andra skäl. Äntligen skulle jag få träffa den tjej som med största sannolikhet nu var (är) gift med en gammal nätdejt till mig. Och som jobbar i samma organisation som jag, trots att vi inte bor i samma stad. Är inte det lite fascinerande? Att jag förstod kopplingen beror på att han har ett extremt ovanligt efternamn, och dessutom bor i samma stad som den här tjejen jobbar i.

När vi hamnade intill varandra kunde jag inte låta bli att fråga om hon är gift med en kille som heter R. Och efter ett ja till svar sa jag att jag nog har träffat honom en gång i tiden. Men jag ångrade mig sen, för hon ryggade nästan tillbaka och ville inte, inte prata mer med mig. Hade jag själv fått samma fråga om J skulle jag ha varit jättenyfiken och velat veta mer om när, var, hur. Kanske var det en signal om att deras relation inte är superbra, om diverse svek som inträffat? Eller att hon är enormt svartsjuk? Eller... Vad lite man kan ana om människor, egentligen. Hoppas verkligen att jag inte rörde till det alltför mycket.

Tar tillbaka

Jag tar tillbaka det jag skrev häromdagen om likheter mellan Carina Rydbergs Den som vässar vargars tänder och mitt eget skrivande. Likheterna upphörde ungefär 50 sidor in i boken. Och jag rekommenderar den inte till någon som jag vill väl, tror jag.

Tvekade länge innan jag började läsa, men nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli - och nu ångrar jag mig lite. Det är en feel-bad-roman av jobbigaste sort. Ändå lyckas författaren beskriva ondskan på ett ovanligt sätt, tycker jag. Vidrigt, dock.

Veckans lista

Plus och minus med arbetsveckan som snart gått:

+

• Jag har fått världens affärsidé. Huka er, snart är jag börsnoterad.
• Har anmält mig till en skrivarkurs igen, för jag vet att jag inte lyckas hålla uppe produktionen annars. Kostar pengar, men skrivandet är min stora hobby just nu.
• Vi har bestämt oss för att inte göra som alla andra och köpa en megastor vägg-TV bara för att den gamla gått sönder. Vi tittar fortfarande så lite på TV att det inte är värt mer än ett par tusen för en begagnad.
• En ledig helg med Köpenhamnsresa blir det i höst.
• Kanske får våra sköldpaddor ett nytt hem snart!
• Höstluft. I kombination med sol saknar den motstycke.
• Bra möten med bra människor. På dagis, hemma, i den virtuella världen, på jobbet, i mail och telefon.

-

• En extremt seg dagisinskolning, där det känns som att personalen inte riktigt ger Minna det förtroende hon förtjänar. Men efter ett allvarssnack idag ska det bli bättring.
• Det gror igen därhemma, och träningen vet jag inte när den ska bli av. När ska man hinna?
• Carina Rydberg har snott en massa av mina tankegångar i sin roman Den som vässar vargars tänder.
• Lite sorg över ett liv som inte blev.

Joråsåatt

Här är M på allsångskonsert i Rönninge by. Det är lite jobbigt att dansa och dricka vatten samtidigt, men det går.

Underbara miljonprogram

Ibland känner jag mig oändligt sorgsen över att miljonprogramshus har blivit ett fult ord. Tänk vilken fantastisk ambition det var, att alla som ville och behövde kunde få sin egen bostad, modernt inredd och allt. Istället för att massor av förlovade och gifta par fick bo hemma hos sina föräldrar, till exempel. Och var skulle alla människor bo annars, idag? Är det någon som ens reflekterar över det?

När jag kommer hem från vår utflykt ser jag bilden på husväggen, en båt med svenska flaggan i topp. Vilken stolthet som säkert fanns över bostadsområdet. Och så otroligt modernt det var – eget frysfack och allt. Av en slump har jag träffat några av dem som flyttade in här när det var nytt, och de har berättat.

Det var då. Idag möter jag infödda täbybors medlidsamma blickar när jag berättar var jag bor. På lägenhetsbytarsajter nämns ständigt mitt område som icke önskvärt.

Visst, det är slitet. Folk från hela världen bor här, och det är minsann ingen sjösten på köksväggarna eller mängder av SUV:ar på parkeringen. Men det är inte synd om mig. Vi har underbara grannar även om jag inte gjort mig mödan att bekanta mig med dem innanför lägenhetsdörrarna, trots upprepade inbjudningar till ett par av dem. Gården är fortfarande välplanerad och välskött, och läget är underbart. Takhöjden och utsikten är inget att klaga på.

Samtidigt vet jag med mig att jag påverkas av alla andras åsikter. Ju fler av de där medlidsamma blickarna jag möter, desto mer känner jag att ”jag måste nog flytta”. Och ju mindre benägen jag blir att stanna kvar, desto mindre sugen blir jag på att rusta upp lägenheten och tjata på värden. Vilket i sig gör att värden blir mindre benägen att underhålla området, eftersom ingen kräver det.

Så sorgligt, det där med självuppfyllande profetior. Och folk som dömer på hörsägen.

PS: Fast att jag bor i ett område som på en högerextremistisk sajt benämns som "sönderblattat", det stör mig inte ett dugg. De kan gärna få hålla sig borta härifrån.

Avspänd exakthet

Igår kväll var jag på dansföreställning. Satt på första bänk och såg den legendariske Baryshnikov tillsammans med Ana Laguna. Jag är ingen expert på dans, men kan konstatera att de hade den där fantastiska exaktheten som inte alls ser ansträngd ut, utan mer som ett flöde. Lite som duktiga dressyrryttare. Dessutom såg de ut att ha roligt.

Jag avundas den där kroppskontrollen. Dessutom: att våga visa upp sin kropps begränsningar inför hundratals människor med mycket höga förväntningar.

Glad att jag har vänner som tar med mig på sådant.

Våga vägra Facebook

Alla pratar om Facebook just nu. Jag pratar i telefon med kompisar som säger "förresten, är du reggad på Facebook?". Kollegor pratar med varann på Facebook. Tidningarna skriver om det. Puh.

(För er mindre Internetberoende läsare: Facebook är en community/mötesplats på nätet. Som Lunarstorm för vuxna.)

Själv har jag litet behov av att slöprata med all världens människor längre. Jag vill prata om vissa saker med vissa människor. Och jag vill inte ständigt bli störd i vad jag gör, tänker och känner, och vägrar därför även MSN Messenger och liknande.

Våga tänka dina tankar till slut. Avsluta en mening. Tro på att du är viktig nog för att få tid att uttrycka dig på det sätt du vill, behöver och trivs med, inte med tusen förkortningar och stjärnor för att du tror att det förväntas av dig.

Temperament lönar sig

Jodå. När min frisörsalong för andra gången ringer och vill boka om min klipptid med kort varsel ilsknar jag till och fräser något om dålig kundvänlighet. Resultat: jag får klippa mig utan att betala nästa gång.

Å andra sidan läste jag någonstans att folk generellt inte uppskattar kvinnor med temperament, de får lägre status, medan män med humör får högre status tack vare det. Fast jag vet inte om jag tror att det stämmer. Det där med undersökningar känns inte alltid så tillförlitligt. Eller vad sägs om undersökningen som visar att kvinnor av biologiska skäl föredrar röda färger? Gjord genom intervjuer med vuxna kvinnor idag. På vad sätt avslöjar den undersökningen något om biologiska skäl?

Det var en utvikning. De insparade klippningspengarna ska gå till en massagebehandling eller något annat lyxigt, tror jag.

Tre förvåningar

1. På Friskis & Svettis drabbar mig tanken att det kanske vore kul att cykla Vätternrundan eller något sånt. Utmana sig själv fysiskt riktigt ordentligt.
2. H&M-katalogen innehöll massor av kläder jag ville ha. Jag vill ha kläder - det händer inte så ofta. När jag igår gick in i affären i verkligheten föreställde jag mig att allt skulle se mycket fulare ut i verkligheten. Men nej, jag ville fortfarande ha minst varannat plagg jag såg. Ovant.
3. Kanske ska jag börja samla på klipp om personer som imponerar på mig på något sätt? Har alltid tänkt att specifika inspirationskällor är fånigt. Det var SvD:s artikel om prästen Stoika Hristova som fick mig att tänka om.
   

Inskolning pågår

Ja, nu är det på Humlan som den mesta vardagstiden ska spenderas. Det känns konstigare än jag trott. Ska en massa främmande människor vara med Minna hela dagarna? Medan jag sitter vid en dator inne i stan och försöker se nyttig ut?

Men det är klart, så många bilar och ett så välutrustat lekkök har vi definitivt inte hemma. Och inga lekkompisar i lagom storlek heller.

Röjardag

Egentligen hade jag velat gå och se det långa (längsta) bokbordet på Drottninggatan idag. Men det blev en riktig röjardag istället. Nu har vi organiserat strumplådor, hatthyllan, Minnas kläder och diverse annat. Och jag har slängt flera kassar med gamla papper. Tack för feedback - min lösning blev att tänka "vill jag bära detta till vårt kommande hem?". Blir svaret nej ska det bort.

Minna satt under tiden i extrasängen och sjöng sånger ur sina sångböcker. Jag missade ett fantastiskt fototillfälle: Minna liggande utsträckt på rygg, "läsande" ur barnpsalmboken som hon höll över sig. Det hade varit ett oslagbart foto.

Igår var vi på Skansen. Uttrarna var som vanligt värda entrén, bara dom.

Upphittat i samlingarna

Man hittar lite roliga prylar då och då. Tre exempel:

1. En sån där jättestor diskett som fanns förr i tiden.
2. Officiella anteckningar från mitt gamla jobb om vilka ansvarsområden jag hade. Undrar om jag jobbade 200 procent?
3. Dagboken där jag beklagar mig över tillvaron efter att det tagit slut med min första "riktiga" pojkvän. Den så kallade motorcykelmannen.
   

Saker som översvämmar mitt hem

Gör ett litet röjningsförsök inför att vi äntligen, äntligen ska lyckas få ihop våra två arbetsrum till ett, så att stackars Minna ska få lite mer utrymme för sina saker.

Men jag kan liksom inte. Jag tar fram en pärm och tänker att det här tittar jag ju aldrig på, det slänger jag. Sen börjar jag bläddra och fastnar i minnen.

Just nu har jag ungefär 15 pärmar och 20 tidskriftssamlare, plus fyra stora Ikea-lådor (såna där med metallhörn). Plus ett gäng fulla brevkorgar. Plus några skrivbordslådor. Och lite annat. Fulla med gamla studiepapper, tidningar, anteckningar från skrivarkurser, reseminnen. Och det blir ju mer och mer hela tiden! Hur stort arbetsrum kommer jag att behöva om några år? Vad gör man? Hur gör ni andra? Ska man slänga allt?

Megagosritualer

När Minna var nästan ett år började hon med en lite speciell kvällsritual: alla gosedjuren som normalt sitter på soffans ryggstöd skulle plockas ner och gosas med, en och en. Med särskilda ljudeffekter till, som liksom förstärkte goseffekten.

Ett drygt halvår senare är det långt ifrån varje kväll som ritualen genomförs. Så det gäller att passa på med kameran, tänkte jag, innan hon slutar med det helt.

Litet utbrott

Hur kan det vara så provocerande att vi vill uppfostra Minna till att vara människa och inte till prinsessa?

Sångnostalgi

Idag på förmiddagen försöker jag jobba hemma och passa Minna samtidigt. Det går sådär bra. Hon tvingar mig att sjunga hela tiden, så jag försöker komma på en massa saker som kanske till och med är lite roliga att sjunga.

Började gnola på en gammal sång från TV-serien Solstollarna, och sen blev jag tvungen att googla lite på den.
http://solstollarna.se/texter_en_vav_av_legender.htm

Tyvärr funkar det inte att få höra den, trots att det står att det ska gå. Lite besviken. Jag får fortsätta sjunga själv istället, nu när jag dessutom är säker på att jag sjunger rätt text.

Men - vad gjorde man före Internet, undrar jag ibland? Och drömmer mig samtidigt tillbaka lite till tiden när jag var övertygad om att jag skulle förändra världen. Börjar bli lite luttrad nu.

Varken bett om eller förtjänat

Ibland tänker jag att det är svårt, det där med mänskliga rättigheter. För livet i sig är något vi varken har bett om eller förtjänat.

Men vi har fått det. Vårt liv. Dagarna som går, fort eller långsamt.

Förändring

Barn är lätta att älska och lägga sin tid på för att man vet att allt är föränderligt. Nästa dag eller vecka har något nytt hänt. Han eller hon är inte densamme.

Det är lite konstigt att inte samma sak gäller för vuxna. Som är lika föränderliga, åtminstone mentalt och ibland även fysiskt.

Det går inte att stiga ner i samma flod två gånger, eller hur det nu var.

Omplacering

Idag har jag gjort ett nytt försök att lösa problematiken med våra tre vattensköldpaddor, som vi verkligen inte har tid, ork och plats för längre. Hittade tre omplaceringssajter, och skickade ett mail till den som verkade trevligast. Kanske, kanske...?

Den som vill ha tre jättesociala och mysiga, men stora, rödörade vattensköldpaddor är varmt välkommen att höra av sig.

Boklista

Nu finns en ny feature på min blogg: lista över mina senast lästa böcker.
Jag kan tillägga att jag i sommar har försökt läsa Djävulen bär Prada av Lauren Weisberger och någon bok av Diana Gabaldon, men misslyckades kapitalt med båda. Mig ger det mer att läsa tidningen Mama. (Ja, jag är lite kultursnobb, jag vet. Och är stolt över det.)

Trollsländekväll

Vilken kväll, så skön. Gångvägen runt kullen vid mitt hus är full av folk som åker inlines, tränar hundar och promenerar. Och i luften flyger trollsländor som man närapå krockar med.

I huvudet summerar jag min sommarledighet. Det största beslutet är nog det att jag inte ska bli präst. ("Ska" är kanske för mycket sagt. Men jag tror inte längre att jag ska det.) Igår berättade jag på jobbet, och det kändes jättebra. Rätt.

Därmed kan ett av mina stora dåliga samveten och tyngder fara och flyga. Och jag kan tro utan att behöva fundera på vad jag borde tro. Slippa känna mig tvungen att i alla lägen försvara kyrkan och förklara min längtan till prästyrket. Slippa vara tvungen, helt enkelt.

Kom att tänka på sinnesrobönen:
Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Att se sig själv i andra

Kanske är det så att man förändras när man får barn, på så sätt att man tydligare kan se det lilla hjälplösa knytet i varje människa.

Hur kan man förvägra andra människor en framtid, genom att hänvisa till landsgränser och att "vi måste tänka på våra egna först"?

Lästips:
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=347807

Andäktighet

Den där känslan av tidsåldrar som passerar, av människors liv som strömmar igenom varandras, brukar ofta drabba mig i kyrkor jag tycker om. I fredags var jag i en sådan, nämligen Lemlands kyrka på Åland. Och då blir jag liksom andäktig inför alla tankar som tänkts, känslor som upplevts och insikter som gjorts. Och som den kyrkan fått ta del av under de senaste 750 åren, ungefär.

Det är i det stora perspektivet. I det lilla blir jag andäktig inför Minna som 18 månader gammal känner igen en karta av Åland jämfört med andra kartor. Att människan är konstruerad på ett så otroligt smart sätt!

Planlös resa

Imorgon förmiddag åker vi till Åland, och ska sedan tillbringa en vecka i en hyrd stuga. Mina förhoppningar är att vi ska kunna använda grillen och trädgårdsmöblerna, men vi får väl se.

Det mest spännande är att jag inte alls har planerat vad jag skulle vilja se och göra för att vi rent geografiskt är där vi är. Annars brukar jag läsa broschyrer och skriva listor. Men så här känns det betydligt mer kravlöst.

Rapport kommer i början av augusti!

Att välja bort

I höst ska jag inte plugga. Det har nästan aldrig hänt i mitt vuxna liv. Trots att jag började jobba på riktigt i december -99 har jag läst någon högskolekurs på distans nästan varje termin.

Men nu ska jag ha ledigt! Det känns ofattbart lyxigt. Definitivt rätt val, med andra ord.

All min nyvunna tid tänker jag i första hand ägna åt att umgås och att skriva på mina egna skrivprojekt. Så snart ser ni mig bland debutanterna (hoppas jag)!

Många hus per kvadratmeter

Idag har vi, tillsammans med tusentals andra, varit på Fjäderholmarna. Vi hade trevligt sällskap, åkte rolig båt, åt god picknick på en bra barnvänlig plats, men ändå kändes det jobbigt trångt överallt.

Nästa gång blir det Grinda eller någon annan ö där det finns mer natur per kvadratmeter. Men båtresan var, som synes, mycket rolig.

Minnas specialare

M uppnådde i förrgår den anmärkningsvärda åldern av 1,5 år. Jag tänkte ta tillfället i akt och lista hennes specialare för närvarande.

1. Vinka och le mot alla. Nere på stranden verkar hon ha rollen av liten självutnämnd välkomstkommitté. Och om folk som inte vinkar tillbaka tycker hon att de är outsägligt konstiga.
   
2. Vattna blommor. Jämt. Vattenkannan släpas runt hela tiden.
3. Gå själv. På fötterna. I synnerhet uppför trappor.
4. Samla kottar.
5. Observera och imitera när flygplan, mopeder och andra högljudda fordon passerar.
6. Dansa. Allra helst när andra människor också dansar på TV:n och/eller när det är musik igång, men skulle så inte vara fallet går det ändå bra att dansa.
7. Skrynkla ihop ansiktet a´la russin när hon har planerat att göra något förbjudet/busigt/konstigt.
8. Ha synpunkter på sina föräldrars ansiktsuttryck, sittställningar, göromål med mera.
9. Städa. Alltid lika uppskattat. Mitt argument för att inte smula sönder saker i minimala bitar, för att det är jobbigt att städa sen, biter inte riktigt på en städfantast.
10. Äta själv. Helst riktig mat, och allra helst ska den vara rejält kryddad också.