Antagningssvårigheter

Det var inte riktigt meningen att jag skulle tacka ja till tre kurser under vårterminen. Men hur är det möjligt att tacka nej till någon av dem?

Gränsreflektion

En plötslig Nils Ferlinsk insikt under en kvällspromenad. Det är en äldre man i morgonrock som kliver ut på balkongen, under stjärnhimlen i nollgraderskylan. Helt oreflekterat kommer tanken om att det på något sätt är synd om honom, som bor där: liksom instängd.

Och det är ju så det tänks om till exempel folk som bor i miljonprogramsområdena, hela tiden. Bara för att de oftast beskådas utifrån (av alla andra) är det lätt att tänka att deras gränser är trängre än andras. Att rörelseutrymmet är mindre, både bokstavligt och mentalt. För att det bara är de yttre gränserna man ser.

INFALL (ur Barfotabarn (1933)

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

 Hämtat från http://www.ferlin.se/Motenochreflektioner.htm

Recension eller något sånt: En passande död - Åsa Nilsonne

Jag har försökt berätta om den här boken för ett gäng personer. En 53-årig kvinna som får veta att hon fått Alzheimers sjukdom, och hur hon är med om ett experiment som ingen annan varit med om, samtidigt som hon planerar sin egen död. Nä - det låter nog inte som en rolig bok. Ändå är den det. Också.

Ibland drabbas jag av tanken att någon skulle sno en bokidé av mig om jag berättade för någon. Egentligen är det förstås självklart att ingen människa skriver och tänker som någon annan. Men den här är ett extra tydligt exempel. Utan alla skikt som Åsa Nilsonne behärskar hade den här boken inte alls varit det den är. Hon kan väva in resonemang om hur man kan påverka sina egna minnen, hur kroppen påverkas, hur maktbalanser mellan människor förändras av ordval och kroppsspråk, hur vinstintressen kommer in i vården, vilket ansvar en förälder har för sitt barn och vice versa. Klart det är därför jag gillar den: för att vi delar intressesfärerna.

Men det här är en sträckläsningsbok, och en sådan bok som jag blir lite grinig av att läsa ut. Liksom arg på författaren, som lämnar mig i sticket med miljöerna och personerna som jag nu gjort mig en bild av. Febe, Els-Marie, Julian, Lina.

Kanske är det en separationsövning i sig, själva bokläsandet...? Den här världen som jag får leva i en stund finns bara här och nu. Inte sen. Just face it.

Pre-flytt

Stackars bloggen - nästan bortglömd. Just nu verkar mina tankar mest fyllas av sånt som rör den kommande flytten. Går det att slänga fotoalbum? Hur många balklänningar är det rimligt att ha (även om jag varit med och sytt dem själv) när balinbjudningarna lyser med sin frånvaro?

Packar, rensar ut, funderar, slänger. Plockar fram, lägger ner igen.

Det är bara att erkänna: jag har väldigt svårt för att slänga saker som jag vet att jag aldrig kommer att få igen. Som dagböcker, gamla studiepapper (en hel del av dem är nu inscannade), brev... Det blir ju en del. Och så balklänningarna, då.

Men över 250 kilo är utrensade sen vi började med att väga allt som åker ut (och inte är vanliga sopor eller möbler). Alltid något. En hel del till Röda Korsets butik, en del till återvinning och en del ska till second hand-butiken i Täby kyrkby som har kommissionsförsäljning.

Sen är det lite allmän separationsångest också. Från äppelträdet, det enorma köket, fönstret i trappan som får ljuset att flöda in nästan dygnet runt.

Men det blir bra där borta också. När jag väl är där.

Livstolkning

Den här boken. Fantastisk för att den tar sån hänsyn till att
1) barns tankar och uttryckssätt inte kommer från ingenstans,
2) både barn och vuxna förändras hela livet.

De där Piaget-stadie-resonemangen ger jag inte mycket för, alltså att varje barn först befinner sig på en viss nivå i en viss ålder och sedan flyttar upp till nästa: det är bara en forskares vilja att förenkla.

Och: bakom varje svar på en fråga finns en intention. Även när ett barn svarar på en intervjufråga är det så. Svarar det för att "jag vill passa in", för att "jag vill sticka ut", för att "jag vill passa på och berätta något som ingen annan vet"?

Barn är inget folk som bor i ett främmande land. I så fall är det minsann vi vuxna som har satt upp gränserna till det landet.

Ett av de finaste orden jag vet: livstolkning.
Boken är Barns tankar om livet, av Sven Hartman och Tullie Torstensson-Ed

Cirklar som sluts

Ibland är det lite roligt med saker och ting som händer. Jag har funderat en hel del på sistone över det där med att jag har så svårt för att slutföra saker och ting. Börjar, tänker att det inte är värt att lägga tid på, att jag inte orkar eller att någon annan gör det bättre - och slutar. Gång på gång.

Idag gick jag på ett samtal om dans under Kulturfestivalen. En folkhälsoforskare berättade om dansterapi (jättespännande - läs mer här). Det forskningsinstitut där hon jobbar håller bland annat på med en, upptäckte jag när jag googlade hennes namn, - hepp - studie om oförmåga att slutföra projekt.

Såg också, förutom en del dans, en mycket bra fotoutställning av Imogen Cunningham. Läs om utställningen här, om hennes bilder överhuvudtaget här. Skuggor som grafiska element över det som avbildas, som en viktig del i motivet istället för något som ska raderas bort. Tycker om.

Åland som ett bröd

Bröd för själen. Rustikt, välknådat och hemtamt, men nysyrat varje gång. Ett nytt fantastiskt brunchställe med ekologitänk på Eckerö Post- och tullhus, ett superbra loppis/second hand i Gottby, en ny timmerstuga att bo i och nya platser att picknicka på.

Och brödet: det är fantastiskt.