Snabbresumén över 2013

2013 totalt var ungefär så här:

• Har aldrig i mitt liv ätit så många Alvedon. (På grund av bråk-axel.)
• Tillbringade rätt många timmar med akupunktur. (Dito.)
• Tog ett större lån än jag någonsin trott att jag skulle göra.
• Började gilla mitt jobb mer än jag trott var möjligt.
• Hade en fantastisk mentor och skrev en riktigt fin handlingsplan, som jag dessutom verkar hålla mig till.
• Rensade ut några hundra kilo prylar och papper. Rekommenderas.
• Körde lite dragkamp fram och tillbaka med mig själv. Jag vann, och det tänker jag fortsätta med.
• Började vänja mig vid att kallas "politiker" i en del sammanhang.
• Insåg att man inte behöver göra rätt för att ha rätt att göra saker. Det betydde väldigt mycket.
• Förstod på riktigt att folk (de allra flesta) tycker om att vara behövda.
• Skördade massor av egenodlade potatisar.
• Badade ute i sjön hur många gånger som helst.
• Skrattade mycket med barnen.
• Tjafsade mycket med barnen.
• Nojade en del. Men mindre än jag brukar.
• Oroade mig lite för hur jag ska fira min 40-årsdag.
• Kom inte igång med bilkörningen.
• Fick inte klart min teol kand.
• Tyckte om ovanligt mycket. Till och med att mingla.
• Blev väldigt Twitterberoende under vintern och våren, och sen slutade jag twittra. Så kan det gå.
• Var på skrivarretreat i Älvdalen. Fantastiskt.
• Lärde känna ett gäng nya människor som definitivt påverkar vem och hur jag är, och det stör mig inte. Jag gillar det. (Uttalat med stor förvåning.)
• Skrev klart mitt barnboksmanus. Imorgon postar jag det för lektörsläsning. 

Läsåret 2013 - att minnas

40 böcker har jag tydligen läst under 2013, enligt läslistan här på bloggen. Jag tycker alltid det är så svårt att recensera böcker i efterhand, eftersom jag trivs så makalöst bra inne i en fiktiv värld just när jag är en del av den. Efteråt har jag blivit tvungen att lämna den, och då är det en helt annan känsla inför hela världen och berättelsen. Jag är liksom inte med och bygger den längre.

Men jag ska försöka återkalla. Lite orättvist blir det förstås, eftersom böckerna från början av året ligger så mycket längre bort i minnet. (Det tänker jag ofta på överhuvudtaget när det gäller årskrönikor: det som fortfarande känns aktuellt i december borde viktas högre. På något sätt.)

Två kriterier jag har bestämt mig för att hålla mig till: att det är en bok som överraskat, gett mig så mycket mer än jag förväntat mig i förväg. Och att det inte är en bok som legat på de absoluta topplistorna under de senaste åren, för de böckerna hittar alla till ändå. Såsom Eld (väntar tålmodigt på att ge mig på Nyckeln, bara för att få ha den kvar), Alice Munros noveller och Yarden.

 

Fem böcker som jag är väldigt glad att ha läst 2013, enligt de kriterierna:

•  Dykungens dotter, Birgitta Trotzig. För att jag blev påmind om att det är möjligt att skriva så sjungande överdådigt och ändå ha en puls i berättelsen, för att det går att få in så mycket kropp i något som består av bara ord.
  
•  Den andra himlen, Oline Stig. För att noveller på bara några sidor kan bygga hela världar.
  
• Väninnorna och jag, Åsa Moberg. För att den gav mig en reflektionsyta för bilden av vad vänskap är.

• Luftsprång, Annika Widholm. En ungdomsbok som liksom drar iväg på både längden och höjden, utnyttjar rörelserna som en grund för en berättelse. Det är jag imponerad av.
  
• Drunkna inte i dina känslor, Dahlin & Hägglund. Bara för att det är så skönt med den där "aha"-upplevelsen, trots min skepsis gentemot självhjälpsböcker.

Mycket kropp blev det 2013. Säkert för att mitt eget år var så kroppsligt, med bråk-axeln som bokstavligen styrde hela min tillvaro i början av året. Den skärpte ju tack och lov till sig sen.

Antagningssvårigheter

Det var inte riktigt meningen att jag skulle tacka ja till tre kurser under vårterminen. Men hur är det möjligt att tacka nej till någon av dem?

Gränsreflektion

En plötslig Nils Ferlinsk insikt under en kvällspromenad. Det är en äldre man i morgonrock som kliver ut på balkongen, under stjärnhimlen i nollgraderskylan. Helt oreflekterat kommer tanken om att det på något sätt är synd om honom, som bor där: liksom instängd.

Och det är ju så det tänks om till exempel folk som bor i miljonprogramsområdena, hela tiden. Bara för att de oftast beskådas utifrån (av alla andra) är det lätt att tänka att deras gränser är trängre än andras. Att rörelseutrymmet är mindre, både bokstavligt och mentalt. För att det bara är de yttre gränserna man ser.

INFALL (ur Barfotabarn (1933)

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

 Hämtat från http://www.ferlin.se/Motenochreflektioner.htm

Recension eller något sånt: En passande död - Åsa Nilsonne

Jag har försökt berätta om den här boken för ett gäng personer. En 53-årig kvinna som får veta att hon fått Alzheimers sjukdom, och hur hon är med om ett experiment som ingen annan varit med om, samtidigt som hon planerar sin egen död. Nä - det låter nog inte som en rolig bok. Ändå är den det. Också.

Ibland drabbas jag av tanken att någon skulle sno en bokidé av mig om jag berättade för någon. Egentligen är det förstås självklart att ingen människa skriver och tänker som någon annan. Men den här är ett extra tydligt exempel. Utan alla skikt som Åsa Nilsonne behärskar hade den här boken inte alls varit det den är. Hon kan väva in resonemang om hur man kan påverka sina egna minnen, hur kroppen påverkas, hur maktbalanser mellan människor förändras av ordval och kroppsspråk, hur vinstintressen kommer in i vården, vilket ansvar en förälder har för sitt barn och vice versa. Klart det är därför jag gillar den: för att vi delar intressesfärerna.

Men det här är en sträckläsningsbok, och en sådan bok som jag blir lite grinig av att läsa ut. Liksom arg på författaren, som lämnar mig i sticket med miljöerna och personerna som jag nu gjort mig en bild av. Febe, Els-Marie, Julian, Lina.

Kanske är det en separationsövning i sig, själva bokläsandet...? Den här världen som jag får leva i en stund finns bara här och nu. Inte sen. Just face it.

Pre-flytt

Stackars bloggen - nästan bortglömd. Just nu verkar mina tankar mest fyllas av sånt som rör den kommande flytten. Går det att slänga fotoalbum? Hur många balklänningar är det rimligt att ha (även om jag varit med och sytt dem själv) när balinbjudningarna lyser med sin frånvaro?

Packar, rensar ut, funderar, slänger. Plockar fram, lägger ner igen.

Det är bara att erkänna: jag har väldigt svårt för att slänga saker som jag vet att jag aldrig kommer att få igen. Som dagböcker, gamla studiepapper (en hel del av dem är nu inscannade), brev... Det blir ju en del. Och så balklänningarna, då.

Men över 250 kilo är utrensade sen vi började med att väga allt som åker ut (och inte är vanliga sopor eller möbler). Alltid något. En hel del till Röda Korsets butik, en del till återvinning och en del ska till second hand-butiken i Täby kyrkby som har kommissionsförsäljning.

Sen är det lite allmän separationsångest också. Från äppelträdet, det enorma köket, fönstret i trappan som får ljuset att flöda in nästan dygnet runt.

Men det blir bra där borta också. När jag väl är där.

Livstolkning

Den här boken. Fantastisk för att den tar sån hänsyn till att
1) barns tankar och uttryckssätt inte kommer från ingenstans,
2) både barn och vuxna förändras hela livet.

De där Piaget-stadie-resonemangen ger jag inte mycket för, alltså att varje barn först befinner sig på en viss nivå i en viss ålder och sedan flyttar upp till nästa: det är bara en forskares vilja att förenkla.

Och: bakom varje svar på en fråga finns en intention. Även när ett barn svarar på en intervjufråga är det så. Svarar det för att "jag vill passa in", för att "jag vill sticka ut", för att "jag vill passa på och berätta något som ingen annan vet"?

Barn är inget folk som bor i ett främmande land. I så fall är det minsann vi vuxna som har satt upp gränserna till det landet.

Ett av de finaste orden jag vet: livstolkning.
Boken är Barns tankar om livet, av Sven Hartman och Tullie Torstensson-Ed