Lydnad är inte konstant

Artikeln ”Ondskan är inte banal” sprids runt i cyberrymden just nu. Den sägs kullkasta den socialpsykologiska grundtesen om att ondskan är banal. Istället är det människors fria vilja att lyda de överordnade, och att entusiastiskt göra det, som det handlar om. De vill göra ont, helt enkelt, och det är en genomtänkt strategi.

Tydligen ska Hanna Arendt ha myntat begreppet ”den banala ondskan”. Just det kan jag inte uttala mig om, för henne har jag inte läst. Men vad jag inte riktigt förstår, trots att jag letade mig fram till forskarnas essä  och tog mig igenom den lite snabbt (här är också en lättsammare intervju med den ena forskaren, Alex Haslam, från Queenslands universitet), är hur faktorn människors uppfattning om lydnad kan hållas konstant under nästan 40 år.

Så här menar jag: 1960-1970 var det fortfarande något fint att lyda överordnade. Att vara lojal och trogen. I en beteendestudie som gjordes på den tiden tror jag att människor i högre grad än idag tänkte att de gjorde rätt just för att de lydde order.

Idag är det genomtänkta egna val som klassas högst. När en liknande undersökning gjordes 2001 känns det fullt rimligt att de flesta ville göra det som var rätt då och är rätt idag. Försökspersonerna uppgav alltså att de hade agerat genomtänkt och fattat egna, fria val.

Helt enkelt: Om någon gjorde en studie på 1960-talet och efteråt frågade "varför gjorde du det?" gissar jag att många svarade "för att jag ville lyda". Om någon kopierade studien 2001 tror jag knappt att någon hade svarat så. För ingen vill vara den som helt enkelt bara lyder, utan att tänka själv.

Hur kan det komma sig att en socialpsykologisk, omfattande studie bortser från omvärldsfaktorer?

Invigningseufori

Jag vet att jag är extremt nördig när det gäller bibliotek och böcker. Redan på fredagkvällen var det så där pirrigt i benen, lite som dagen före julafton när jag var liten.

Den stora händelsen?
Invigning av nytt kulturhus och bibliotek!

Precis lika fantastiskt som jag hade tänkt mig var det. Faktiskt hade jag tjuvkikat redan i måndags: gått in genom glasdörrarna, in i det ljusa och fräscha med en nybyggarlukt som nästan stack lite i näsan. Inga skyltar på hyllorna än, så lite vilset kändes det.

Men i lördags, däremot. Hundratals människor, kanske tusentals. Musik och tårta och bandklippning och bokpåsar till alla barn. Späckat program hela dagen. Vi var där hela familjen en gång, i full trängsel. Efter en lunchpaus hemma åkte jag och Minna iväg igen - för att inte missa de två stora händelserna. (Vi hann låna lite böcker också.) Först eldshow ute. Sedan konsert med Helen Sjöholm, mitt i lokalen, med publik stående i trappor, på pallar, överallt. Jag brukar känna mig ganska ofolklig när det gäller musikevenemang på scen när det egentligen är något annat som folk är där för, men det här var... mäktigt.

Åh. Bara det här kan faktiskt få mig att vilja stanna kvar i Vallentuna kommun. En kommun som satsar på kultur, böcker, mötesplatser för människor.

Det enda jag tänker på som kan sägas vara negativt på något sätt, är förändringen för dem som inte gillar att stå mitt i ljuset och bli betraktade. De som tyckte om att stryka längs med väggarna i det gamla biblioteket, och krypa in i ett hörn i tidningsrummet. De kommer nog att känna sig lite vilsna ett tag. Jag hoppas det kan gottgöra litegrann att det nya biblioteket är öppet alla dagar i veckan - så var det inte förut.

Inte alls ett nyttoperspektiv

Långsamt bäddas marken in i multnade löv, och det betyder november: NaNoWriMo. Jag borde kanske låta bli, sjukskriven den här veckan som jag är, men det går inte. Det går inte att stå emot tjusningen med att vara en av många tusentals som gräver ner sig i ord och skrivande, samtidigt.

Så jag sparar orden till NaNoWriMo just nu. Låter dem flöda där. Till vilken nytta? Jag vet inte. Vet en någonsin det?

(Förresten: i torsdags ordnade Minna disco hemma hos mormor och morfar i Nora, där vi var på besök i några dagar. Det var exemplariskt välordnat, med entrébiljetter, popcornbiljetter och lekprogram, namnmärkta muggar och goodie bag. Kan inte låta bli att bjuda på några bilder.)

Halloweenhäxa

I fredags var det Halloweendisco i skolan, för alla miniorer (6-års till 3:or).

Otrolig tur att farmor kunde komma och hjälpa till. Klart det inte går att missa premiärdiscot.

Epstein-Barr låter som en professor

På något absurt sätt känns det som en egokick när sköterskan som kollat i min hals studsar tillbaka och utbrister - ja, det finns inget bättre ord: "Herregud, vilka halsmandlar! Det kan inte vara lätt att svälja med de där!". Och jag säger lite sturskt att nej, det har det väl inte direkt varit. Något skuttar av glädje i mig: jag är inte bara en fånig 08:a som går till doktorn för lite ont i halsen. Blodprover ska det tas, till och med.

Kanske är det körtelfeber jag har. Plötslig hög feber och ont i kroppen under en helg, lite bättre men lite mjäktrött i några dagar, och sen knivhuggsont i halsen i en vecka. Det var ögoninflammationen på det som fick mig att till slut gå till doktorn igår. Och det var nog bra.

Nu sitter jag hemma och väntar på resultat: läkaren ringer under förmiddagen. Och jag googlar förstås fram diverse dödsfall och andra skräckhistorier till följd av körtelfeber. Lämnar på dagis och skola, och tänker att "jag kanske ligger på sjukhus ikväll, men jag låtsas som om allt är som vanligt".

Soffan kanske är ett bättre val? Utan dator. Och så lämna fånen ifred, förstås.

Ett förlåt-mig-inlägg

En gång för hundra år sen - nästan - var jag nyutexaminerad samhälls- och kommunikationsvetare, och hade jag ett annat jobb. På det där jobbet gjorde jag så många misstag att jag skäms djupt. Allt hade förmodligen kunnat avvärjas om jag vågade a) säga till att jag inte kunde och inte visste, och behövde mentorer och bollplank b) erkänna för mig själv att jag tyckte att organisationen skämde mig. Att den inte var god nog för min framtida karriär, att jag inte ville stå för värderingarna och att jag ville bli någon helt annan än den jag var. Jag ville bli framgångsrik och oberoende och cynisk. Allt det som organisationen inte var - inte på något som helst sätt. Spelreglerna förstod jag inte heller, jag gjorde som sagt en del tabbar som jag inte riktigt stod för att jag hade gjort.

Vad hände? Jo, jag blev rädd för människorna som fanns där. Jag behövde vakta på mig: se till att de inte avslöjade mig. Och känslan när jag lämnade var inte så värst bra. Det var som en suck av lättnad, att jag inte skulle behöva träffa de där människorna längre. Inte för att det var något som helst fel på dem, utan för att jag inte hade kunnat vara mig själv med dem.

Det behövdes några år av egen utveckling för att förstå det.

Nu funderar jag på hur försoningsprocessen ska gå till. För jag sneglar, lockas, vill dit. Men jag tänker att människorna som finns kvar ser mig som den jag var då. Och jag vill förklara. Nästan så att jag vill be om ursäkt. Kanske för min skull, men kanske också för deras: för att de ska förstå att min avoghet inte berodde på dem. Utan på mig.

Tips på hur jag kan gå tillväga tas gärna emot!

(Just nu parallelläser jag Nina Björks senaste och Leva etiskt, och dessutom har jag huvudet fullt av personligt-beteende-tankar efter två utbildningsdagar. Så det är nog ingen slump att jag formulerar det här just idag, även om det legat och skavt några månader eller så.)

Kanske på en planet nära dig

Igår rapporterade SvD om upptäckten av en jordlik planet nära jorden.

Snart kanske min barnboksberättelse, om ett försök att bosätta sig på en annan planet, kan bli verklighet?