Jag och prylarna - ibland

Om detta säger min man "du vet att du är väldigt jobbig, va?". Och ja, jag är hopplöst inkonsekvent när det gäller en del saker, det medger jag.

Men jag blev kär. I den här. Och ser tusentals tillfällen när jag skulle ha användning för en sån. Visst är den oemotståndligt söt...?

Det vimlar av vägar

Ack, du stackars försummade blogg! Stora planer hade jag, det skulle bli en julkalender med de böcker som har gjort stor skillnad för mig. Inte bidde det något av det. Antagligen delvis för att jag inte kunde bestämma mig: här, på det invanda stället, eller på den nya, nästan-färdiga?

Men dagarna går ju ändå, som de brukar. Tredje advent imorgon. Idag har vi gjort fyra sorters julgodis, jag och Minna.
Det blev:

• Vit chokladtryffel med lime, för tredje året i rad (brukar vara favoriten)
• Mintkyssar i chokladskal
• Fraschoklad med cornflakes
• Aprikoschoklad

Knäck har vi gjort tidigare, så nu är fem sorter redo.

Den här julen är för övrigt den mest ostressade jag kan minnas. Inga matförberedelser alls tänker jag ägna mig åt. Ingen storstädning, inget värdinneskap. I år ska jag jobba. Nä, inte som pressjour eller nåt sånt, utan i kyrkan - eller församlingshemmet, rättare sagt. Där blir det öppet hus med julbord, julklappar till barnen, lotterier, allsång och Kalle Anka. Och jag är otroligt glad över att jag får den chansen, har velat så länge. För att göra något för andra - men framför allt för mig själv.

Vid femtiden kommer jag hem och sen blir det julgröt med J, barn & svärföräldrar. Och lite julklappar - ett par stycken åt barnen från mig och J. Nånting till dem från svärföräldrarna. Inga vuxenjulklappar. Ingen hets. Innan jag kommer hem ska resten av familjen äta tacobuffé och det ser alla fram emot. Minna pratade om det senast idag på eftermiddagen: då ska vi äta tacobuffé, mums!

Den bestående känslan: det går att förändra. Det är inte nödvändigt att göra det som en förväntas göra. Traditionerna gör vi själva, om vi vill ha dem. Det vimlar av vägar.

Jag har tänkt rätt mycket på det där med att jag alltid har ogillat julen. För all galen konsumtionshets, men också för instängdheten och ritualerna. Samma mat, samma samtal, samma lagomytlighet på samtalen och samma minimala möjlighet till utveckling av någonting. Den mest lyckade julen är den då ingenting oförutsett händer. Jämför det med midsommar, som gärna firas med okända människor och gärna lite oplanerat. "Vi får se vad som händer". Midsommar är min favorithögtid, även om jag är skeptisk till fyllan. Men den delen känns ännu värre på julen, för då är den mer dold. Döljer sig i hemmen, bakom väggarna. Drabbar barnen mycket hårdare. Och på julen är allting stängt. Grannarnas öron är också lite extra stängda, tror jag. Kanske är det inte alltid bra med så långa lov?

PS: Jag tycker att Vit jul är en otroligt bra kampanj. 6094 personer har just nu skrivit på att de avstår från alkohol under julafton, juldagen och annandagen 2012.

Lydnad är inte konstant

Artikeln ”Ondskan är inte banal” sprids runt i cyberrymden just nu. Den sägs kullkasta den socialpsykologiska grundtesen om att ondskan är banal. Istället är det människors fria vilja att lyda de överordnade, och att entusiastiskt göra det, som det handlar om. De vill göra ont, helt enkelt, och det är en genomtänkt strategi.

Tydligen ska Hanna Arendt ha myntat begreppet ”den banala ondskan”. Just det kan jag inte uttala mig om, för henne har jag inte läst. Men vad jag inte riktigt förstår, trots att jag letade mig fram till forskarnas essä  och tog mig igenom den lite snabbt (här är också en lättsammare intervju med den ena forskaren, Alex Haslam, från Queenslands universitet), är hur faktorn människors uppfattning om lydnad kan hållas konstant under nästan 40 år.

Så här menar jag: 1960-1970 var det fortfarande något fint att lyda överordnade. Att vara lojal och trogen. I en beteendestudie som gjordes på den tiden tror jag att människor i högre grad än idag tänkte att de gjorde rätt just för att de lydde order.

Idag är det genomtänkta egna val som klassas högst. När en liknande undersökning gjordes 2001 känns det fullt rimligt att de flesta ville göra det som var rätt då och är rätt idag. Försökspersonerna uppgav alltså att de hade agerat genomtänkt och fattat egna, fria val.

Helt enkelt: Om någon gjorde en studie på 1960-talet och efteråt frågade "varför gjorde du det?" gissar jag att många svarade "för att jag ville lyda". Om någon kopierade studien 2001 tror jag knappt att någon hade svarat så. För ingen vill vara den som helt enkelt bara lyder, utan att tänka själv.

Hur kan det komma sig att en socialpsykologisk, omfattande studie bortser från omvärldsfaktorer?

Invigningseufori

Jag vet att jag är extremt nördig när det gäller bibliotek och böcker. Redan på fredagkvällen var det så där pirrigt i benen, lite som dagen före julafton när jag var liten.

Den stora händelsen?
Invigning av nytt kulturhus och bibliotek!

Precis lika fantastiskt som jag hade tänkt mig var det. Faktiskt hade jag tjuvkikat redan i måndags: gått in genom glasdörrarna, in i det ljusa och fräscha med en nybyggarlukt som nästan stack lite i näsan. Inga skyltar på hyllorna än, så lite vilset kändes det.

Men i lördags, däremot. Hundratals människor, kanske tusentals. Musik och tårta och bandklippning och bokpåsar till alla barn. Späckat program hela dagen. Vi var där hela familjen en gång, i full trängsel. Efter en lunchpaus hemma åkte jag och Minna iväg igen - för att inte missa de två stora händelserna. (Vi hann låna lite böcker också.) Först eldshow ute. Sedan konsert med Helen Sjöholm, mitt i lokalen, med publik stående i trappor, på pallar, överallt. Jag brukar känna mig ganska ofolklig när det gäller musikevenemang på scen när det egentligen är något annat som folk är där för, men det här var... mäktigt.

Åh. Bara det här kan faktiskt få mig att vilja stanna kvar i Vallentuna kommun. En kommun som satsar på kultur, böcker, mötesplatser för människor.

Det enda jag tänker på som kan sägas vara negativt på något sätt, är förändringen för dem som inte gillar att stå mitt i ljuset och bli betraktade. De som tyckte om att stryka längs med väggarna i det gamla biblioteket, och krypa in i ett hörn i tidningsrummet. De kommer nog att känna sig lite vilsna ett tag. Jag hoppas det kan gottgöra litegrann att det nya biblioteket är öppet alla dagar i veckan - så var det inte förut.

Inte alls ett nyttoperspektiv

Långsamt bäddas marken in i multnade löv, och det betyder november: NaNoWriMo. Jag borde kanske låta bli, sjukskriven den här veckan som jag är, men det går inte. Det går inte att stå emot tjusningen med att vara en av många tusentals som gräver ner sig i ord och skrivande, samtidigt.

Så jag sparar orden till NaNoWriMo just nu. Låter dem flöda där. Till vilken nytta? Jag vet inte. Vet en någonsin det?

(Förresten: i torsdags ordnade Minna disco hemma hos mormor och morfar i Nora, där vi var på besök i några dagar. Det var exemplariskt välordnat, med entrébiljetter, popcornbiljetter och lekprogram, namnmärkta muggar och goodie bag. Kan inte låta bli att bjuda på några bilder.)

Halloweenhäxa

I fredags var det Halloweendisco i skolan, för alla miniorer (6-års till 3:or).

Otrolig tur att farmor kunde komma och hjälpa till. Klart det inte går att missa premiärdiscot.

Epstein-Barr låter som en professor

På något absurt sätt känns det som en egokick när sköterskan som kollat i min hals studsar tillbaka och utbrister - ja, det finns inget bättre ord: "Herregud, vilka halsmandlar! Det kan inte vara lätt att svälja med de där!". Och jag säger lite sturskt att nej, det har det väl inte direkt varit. Något skuttar av glädje i mig: jag är inte bara en fånig 08:a som går till doktorn för lite ont i halsen. Blodprover ska det tas, till och med.

Kanske är det körtelfeber jag har. Plötslig hög feber och ont i kroppen under en helg, lite bättre men lite mjäktrött i några dagar, och sen knivhuggsont i halsen i en vecka. Det var ögoninflammationen på det som fick mig att till slut gå till doktorn igår. Och det var nog bra.

Nu sitter jag hemma och väntar på resultat: läkaren ringer under förmiddagen. Och jag googlar förstås fram diverse dödsfall och andra skräckhistorier till följd av körtelfeber. Lämnar på dagis och skola, och tänker att "jag kanske ligger på sjukhus ikväll, men jag låtsas som om allt är som vanligt".

Soffan kanske är ett bättre val? Utan dator. Och så lämna fånen ifred, förstås.