Arbetets döttrar (och alla andra)

Nu har jag som vanligt fastnat i funderingar som rör ett visst ämne, denna gång: arbetets värde och betydelse. Folk går till karriärcoacher, identifierar sig med sitt jobb och bedömer sitt värde i relation till vilket jobb man har. Måste jobbet vara så himla viktigt? Och vilka konsekvenser får det egentligen för samhället att det är så här i Sverige?

Jag tänker lite extra mycket på det när jag hamnar i en vild debatt om vårdnadsbidrag på ett diskussionsforum på nätet. Självklart har jag varit emot det sen urminnes tider, det hör liksom till partiboken. Men varför ska man bara kunna vara stolt över det jag gör när man arbetar, och möjligen som tränare åt barnens hockeylag, och inte över andra saker man vill med sitt liv?
Det är en lite omtumlande insikt att jag faktiskt inte kan säga att jag är helt emot vårdnadsbidrag.

Minnas dagis är helt underbart och jag vill absolut inte vara hemmafru. Men det finns ju de som tycker att det är jättejobbigt att lämna sina barn på dagis och själva gå till ett annat jobb (kanske till och med i stort sett samma jobb). Såna som älskar familjelivet i stort sett 24 timmar om dygnet. Att man kan få liite extra betalt för att vara hemma med sitt barn i ett år extra kanske inte är någon världskatastrof vare sig för arbetslinjen, pensionspoängen, feminismen eller barnets väl och ve. Det kanske till och med kan ge gladare familjer ibland. Och DET tror jag smittar av sig på alla.