Aktiverat synfält

Igår blev det ett besök på Fotografiska, det alldeles nyöppnade muséet för fotografi i Stockholm. Den största utställningen speglar världskända Annie Leibovitz´s produktion. Hennes bilder av gravida Demi Moore och många andra kändisar är nästan kult. Men det jag fastnade allra mest för var landskapsbilderna i jätteformat. Oskarpa och vaga, i tydlig kontrast till de väldigt konturrika porträttbilderna. Men så mycket längre jag ville stå kvar och titta på dem. Fylla ut de saknade linjerna. Vara medskapare av bilden.

Det ska jag ha i tankarna i mitt fotograferande framöver.

Idag har det mest blivit dopplanering. På lördag är det dags!

Förresten...

...idag har Gabriel fått sin första tand. Ett litet risgryn mitt i underkäken. Min vän S undrade på fikadejten varför han höll på och räckte ut tungan hela tiden, men han kände väl helt enkelt på sin tand som kändes på ett alldeles nytt och konstigt sätt.

Till fots

Jag är en sådan som får en känsla för en plats när jag går till fots. Antagligen har det att göra med att alla sinnen får vara med då, till skillnad från när man använder andra färdmedel (i synnerhet bil, för då är man verkligen instängd i sin egen värld). Och säkert är det därför som mina minnen av Kuala Lumpur är väldigt vaga, för där kunde man inte promenera alls, medan exempelvis minnena av Dharamsala är väldigt tydliga.

Bit för bit intar jag närområdena häromkring, och allra helst just till fots. Idag blev det, tack vare en inbokad fikadejt, en promenad till Täby kyrkby via skogsvägar och lummiga villaområden. Och plötsligt insåg jag att det inte är drygt 3 km till närmaste centrum med butiker, apotek, bibliotek, café o s v (Vallentuna centrum), utan bara drygt 2 km (centrum i Täby kyrkby). Dessutom fogades mina två kartor (Vallentuna kommun och Täby kommun) ihop i mitt huvud. Inte alls dumt. Och så var det ju det där med dofterna igen.

Tänk vad de missar, alla som sitter instängda i sina bilar och smutsar ner.

Det här är nog lycka

Egentligen ogillar jag att läsa blogginlägg som bara handlar om hur fantastiskt allt är. Framför allt för att jag inte tror att vardagen är så fantastisk jämt - och det innebär i så fall att det enda man får se i bloggarna är den tjusiga fasaden.

Men det känns som om ganska många av mina inlägg är lite vankelmodiga, gnälliga, sorgliga eller arga. Och just idag, åtminstone just nu, känner jag mig nästan chockartat lycklig. Några av de lyckoskapande faktorerna:
- det där lilla skeva leendet jag får möta åtminstone ett tjogtal gånger om dagen, och att få smeka den ofattbart mjuka nacken precis så ofta jag vill
- allt pepp jag får på skrivarkursen
- de härliga vänner jag har som nu också har börjat hälsa på mig här i huslivet
- dofterna! Gå ut på en kvällspromenad, är stalltipset. Kanske är det därför jag är så oförskämt lycklig just nu - jag är i själva verket bara lite häggberusad?
- att jag har det så bra att jag tvingas välja mellan kvällsmys med fyraåringen och skönt vuxenprat med min man
- att jag börjar alltmer känna en riktning. Vad är viktigt, och hur mycket av min energi får mitt jobb ta?
- att jag har fått alla de här förutsättningarna för ett bra liv, bara sådär. Att jag kan ägna mig åt att leva mitt liv istället för att anpassa mig efter andra, och utan rädsla.

Skaparansvar

En mening i en intervju i DN häromdagen har satt igång en massa tankar hos mig. Det var John Ajvide Lindqvist som i intervjun sa så här om sin nya bok:

...jag är medveten om att den är ganska… brutal. Men det kan inte hjälpas, det var dit berättelsen ledde mig.

Kan man som författare frånsäga sig ansvaret för sin berättelse? Vem skulle annars ha ansvar för den?

Rolling, rolling...

Gabriel har lärt sig rulla och ägnar sig åt det mest hela dagarna. Jag hade placerat honom på fårskinnet, men några minuter senare låg han en dryg meter därifrån. Problemet är att det inte är nog för honom att rulla. Han vill mer - han vill åla. Men det får han inte till riktigt ännu. Något mer krävs. Muskelstyrka eller teknik, något är det.

På öppna förskolan ler den ansvariga kvinnan åt Minnas och ett annat barns lek med dockor och säger att "ja, det är alltid den leksak som något annat barn har som är roligast". Jag säger att det inte bara gäller barn - vi vuxna är ju precis likadana. Inte vill man ha det som ingen annan vill ha. Hon blir förbluffad men konstaterar att jag har rätt. Andra besöket på öppna förskolan var mycket bättre än första. Nu blir vi nog stammisar. Med ett barn var det rätt enkelt att göra en tripp in till stan på egen hand, men med två får jag tyvärr konstatera att det blir mer möda än utdelning.

För egen del parallelläser jag Julia Camerons bok The right to write (kurslitteratur - fast jag har hamnat hopplöst efter på kursen) och Jenny Berggrens Vinna hela världen. De är mer lika varandra än man kan tro, åtminstone tycker jag det. Kontentan: hitta ditt jag och våga hålla fast vid och leva ut det, med andras hjälp inte minst som samtalspartners. Det finns massor av roliga övningar i The right to write. Och den är dessutom fantastisk när det gäller att påminna om att det är KUL att skriva, inte en ansträngning. Ja, inte bara om det. Den påminner mig om en massa saker som är jag, helt enkelt. Rekommenderas!

Husboendet och bilkörningsvåndor

Snart två veckor har vi bott i hus nu. Man vänjer sig förvånansvärt snabbt vid alla fördelar: att Minna kan gå ut och leka själv precis när hon vill, det fantastiskt rymliga och välutrustade köket, den egna tvättstugan, bilen precis intill huset. Minna vill aldrig mer bo i lägenhet, säger hon.

Däremot tar det väldigt mycket längre tid (i alla fall för mig) att vänja sig vid nackdelarna med att inte längre bo precis intill allt. Nu blir det liksom kris om Minna prompt vill ha ett kokt ägg och äggen är slut. Jag ser grannarna åka fram och tillbaka i sina bilar, medan jag själv traskar runt med barnvagn och höftskadad fyraåring (som ramlat från en gunga två dagar före flytten), passar busstider och parerar regnskurar. Men - jag har nog aldrig någonsin varit så motiverad att komma över mitt bilkörningsmotstånd som nu. Det var nära fem år sedan jag körde överhuvudtaget. Men nu ska det minsann sättas igång igen.