Och så lite reklam

Jag är så otroligt nöjd med mitt hår sedan jag klippte mig strax före Gabriels dop. Och orsaken till det hittar man hos frisör Fröken Grön. Det lät bra i sig med den ekologiska inriktningen, men ännu bättre var att jag blev så snygg! Frisyren håller sig trots att jag är värdelös på styling och för otålig för att hålla på och föna håret varenda morgon, och håret är blankt som det inte varit sedan jag kom ur pubertetshormonernas tid tack vare schampot från John Masters Organic. Oj, det låter nästan som om någon köpt mig, men jag garanterar att så inte är fallet.

Har tyvärr dåligt med bildbevis eftersom det så ofta är jag som är fotografen (lyckas jag få fram någon bild från min allt som oftast strängt upptagne man så lägger jag ut den).

Bättre frisör har jag inte träffat på, tror jag. Är jättenöjd. Och dessutom väldigt glad att det öppnas alltfler salonger med ekologisk inriktning.

Socialpsykologi i dagisåldern

Jaha, så är storbarnet alltså i den åldern då tjejer ska ha en bästis, leka ytterst intrikata lekar och börja prata hemlisar bakom ryggen på varandra. Suck. Ibland är det ett problem att ha ett barn som är rakt på sak, säger vad hon tänker och vill göra det hon har lust med just då.

Hon är social till max, tar kontakt med alla. Men just det sticker kanske i ögonen på dem som börjat anpassa sig till gruppnormer och förstå att alltför självständigt agerande kan vara "dåligt" i andras ögon, och få negativa konsekvenser även för en själv. Den som kommer ny till dagis och kräver att få sätta reglerna för en lek får onda ögat på sig.

Det har inte varit så lätt att komma in i gruppen på nya dagiset. Såklart är det den sämsta tänkbara tiden på året, vilket jag inte alls tänkte på - men så här precis före sommarlovet vill man bara leka klart med sina invanda kompisar innan de försvinner bort till sommarstugor och annat. Dessutom är det många sexåringar som slutar. Varför ska man då bry sig om att lära känna en ny och ibland kanske alltför dominant tjej?

Så plågsamt att se henne ledsen, inte så tårarna rinner men genuint nedstämd, över att hon "inte har fått några kompisar" och att grannbarnen hellre vill leka med sina gamla vänner.

Jo, jag tror också att det kommer så småningom, det där med kompisarna. Är bara lite orolig för att de kommer först när Minna börjat vika sig och ge efter. Bli någon annan för att passa in. Bli snäll, tyst och söt.

Blott en dag eller All those moments will be lost in time

Födelsedagsfirad i flera dagar hos föräldrarna. Med några timmar på den plats jag tror att jag tycker bäst om av alla platser på jorden: Siggebohyttan. Mitt under kronprinsessbröllopet, till råga på allt.

Allt oftare känslan av att detta är ett nu som aldrig kommer åter. Det här mötet sker nu. Det vi säger sägs aldrig mer, inte i just den här konstellationen. Den människa jag ler emot kommer att ha förändrats till nästa möte. Det jag ser och upplever just nu sker bara nu.

Och viljan att ta emot det är också allt större. En möjlighet. En chans att välja att se, eller inte se. Att samla ögonblicken till långa pärlband.

Nallestudie

Generationsvillor

Ja, alltså, villor såsom i ordet villfarelser. Idag var det dagisavslutning på nya dagiset - stackars M känner sig inte hemma på vare sig gamla dagisets avslutning eller den på det nya, och ville inte sjunga med på något av ställena. Deltagande personal kommer fram och säger att "det kan man väl förstå" medan jag själv mest är jätteglad över att jag har en så tuff dotter som vägrar vara med när hon inte har någon lust.

Men: alltid när jag kommer till en sån avslutningsdag tittar jag på de flesta andra föräldrarna och får för mig att jag tillhör en generation yngre. Som om de skulle kunna vara föräldrar till mig. Frågan är vad känslan beror på? Är det a) att de flesta helt enkelt är äldre än jag, b) att jag har dålig koll på min egen ålder och inte förmår se att jag minsann är lika gammal som de andra, c) att minnena från mina egna skolavslutningar och liknande sitter så starkt i mig - och då var förstås alla föräldrar ungefär lika gamla som mina egna, vilket gör att jag liksom har dubbla tidsperspektiv?

Nån som känner igen sig, eller tror sig ha en förklaring?

Låt tystnaden föra dig nära

När jag pluggade i Uppsala, och gick med i en nationsteatergrupp, leddes gruppen av en otroligt bra tjej som hade en del ovanliga pedagogiska knep. Ett som ofta dyker upp i minnet är att hon ofta, för att få uppmärksamhet, medvetet talade väldigt tyst och inåtvänt. Då stannade alla (mer eller mindre) upp i sina egna tankar, stim och stoj och började istället lyssna på henne.

Jag tänker på det när jag lyssnar på dagens predikan i Vallentuna kyrka, med ett resonemang som handlar om just det här (prästen menar att det var precis så som Jesus agerade). Den som skriker högst och lockar mest är sällan den som är intressantast. Det är istället den som står rak och trygg mitt i förvirring och kaos - den som lyssnar mer än försöker slå sig fram, bjuda på allsköns lockbeten, kämpa för att nå ut och "nå målgruppen".

Storheter

Det går inte att sätta igång TV:n utan att överfallas av innehåll som rör antingen prinsessbröllop (snart har jag fått nog) eller fotbolls-VM. Någon gång handlar det om politik och val också. Men precis som Jenny funderar jag på hur det kommer sig att vi får allt färre TV-program som ger oss en möjlighet att utveckla oss, lära oss mer om oss själva. ”Underhållning som har potential att göra oss större”, som hon skrev. Och kanske är det, som jag spontansvarade, för att många av oss har förlorat tron på att vi är så värst stora innerst inne. Tron på att vi är något mer än summan av våra märkeskläder, fejsbokvänner, lönespecifikationer och designade kök. Tron att vi är stora i oss själva, utan en massa attribut.

Vad tror du?

Måsten

Igår fick jag ett mejl som fick igång mig. Ämnesraden var "Vi måste jobba hårdare" och det kom från en organisation där jag är medlem. Så här svarade jag (något kortat):

Som informatör, f d retorikstudent och "allmän språkmänniska" tänkte jag denna gång göra det jag alltför sällan gör: skicka ett mejl och kommentera språkbruket. Om ni vill få folk att göra något på riktigt: använd inte ordet måste! Det är dåligt när man riktar sig till barn (säger jag som mamma till en trotsig 4-åring) och det är ännu sämre när man riktar sig till självständigt tänkande vuxna. Jag personligen struntar i innehållet helt när jag får ett mejl som innehåller ordet "måste" i ämnesraden, och jag tror mig veta att jag är långt ifrån ensam. Allt vi måste är att dö, i övrigt ingenting. Man kan vilja, behöva o s v - men man måste inte.

Jag fick ett medhållande svar. Det mest positiva i alltihop var att jag gick igång på att formulera ett budskap, och började fundera på hur jag skulle ha utformat hela nyhetsbrevet. Hur hade jag tänkt, och hur hade jag löst uppgiften? Kanske är det inte kört för mig som informatör ändå. Kanske är jag bara på fel plats, med för mycket sälj och hitta-klatschiga-förmåner-i-tiden, istället för att få prata om något med mening och innehåll. När meningen får allt mindre plats – då kommer jag inte till min rätt.

Och en annan positiv sak var att jag äntligen skickade iväg några andra mejl med frågor till företag vars produkter jag har synpunkter på. Bra att få lite nytta av sin irritation!

Sparvögat kallar

Nu är han döpt, bebisen. Numera med två mycket märkbara tänder. Han log mot prästen i kyrkan och var på sitt allra charmigaste humör hela dagen. Jag var också rätt glad, tror jag. Men så här i efterhand är jag helt matt. Tror i och för sig att en ganska långvarigt hopsamlad sömnbrist, orsakad av dagisinskolning och dopförberedelser i kombination med mycket förkyld make och tanddebuterande bebis, har satt sina spår.

I huvudet ligger ständigt Marie Fredrikssons Sparvöga som någon sorts, ja vad heter det nu igen då... ja ni vet. Bakgrundsmusik. Citerar ur minnet och hoppas det är rätt:

Åh lilla sparvöga
flyg över ängarna
dröm dina drömmar
så länge du känner
liv
- känner liv
Tiden den går
livet är så kort
alltför kort
för att gömmas bort
Så gör vad du vill
och blomma ut
njut av din spegelbild
vår tid är nu

Det jobbiga är att jag just nu inte kan hitta något viktigare än att vara med mina barn. Inget annat som är viktigt nog att lägga 8 timmar om dagen, 40 timmar i veckan, på. Varför skulle jag välja att gå till ett dammigt kontor och göra det som någon annan säger åt mig att göra istället, om jag fick välja?

Och när jag skriver det känns det som att jag stryper mig själv, som feministiskt medveten människa. Självförverkligande, människa! Du kan inte leva genom dina barn! Tänk på pensionspoängen!

Men inget har lärt mig så mycket om mig själv som den tid jag har tillbringat med mina barn. Inget ger mig mer lust att skriva, läsa, utveckla mig, vara mer av den jag är.

Visst, ibland kan jag längta efter att få äta lunch i lugn och ro, få tänka en tanke till slut, gå en spontan promenad utan att behöva ta hänsyn till någon annan. Men den tiden kommer vare sig jag vill eller inte.

Puh. Hur blev det så här?

(Att minnas för egen del: man ska blogga spontant. Det är då jag själv får ut något av det. I förväg uttänkta inlägg ger nog inget vare sig till mig själv eller någon annan. Glad för dagens insikt.)

Att shoppa mindre och/eller förändra världen

Just nu läser jag boken Köp inte den här boken (länken går till författarens blogg). Den har blivit ganska omtalad, eller rättare sagt bloggen som den bygger på. Bäst av allt är alla funderingar kring samhälle och konsumtion som författaren delar med sig av. Till exempel småbarnsföräldrars val: många åker till Thailand någon månad under föräldraledigheten och pratar lyriskt om hur fantastiskt det var att tillbringa tid med barnen och leva lite lugnare ett tag. Men kanske skulle det vara lika fantastiskt att tillbringa mer tid med sina barn på hemmaplan - offra lite utebliven inkomst istället för att lägga massor av pengar på en resa? Och så dyker min sedvanliga fundering upp: är det verkligen en kvinnofälla att gå ner i arbetstid för att vara med barnen, eller är det kanske snarare en mansfälla att låta bli. Hm.

Nu ska jag förbereda morgondagens dukardag inför dopet, så detta blir kort. Läs gärna boken hursomhelst, och är det någon som redan läst diskuterar jag gärna vidare.