Från lugn till lugn

Egentligen är det rätt fascinerande, att det jag skriver om ganska ofta är längtan efter lugn. Då handlar det inte i första hand om lugn på ytan, att bara sitta hemma och göra ingenting, utan lugn inom mig - som tvärtemot kan uppstå när det är kaos runtomkring. För stiltje är något som istället stressar mig.

Men just nu är det även i bokstavlig mening som jag åker från lugn till lugn, och trivs med det. Imorgon tar vi tåget till mina föräldrar och stannar där i en vecka. Nyår och hela faderutten blir det, utan några glassiga partyn - det är nog knappt att folk håller sig vakna till tolvslaget.

Bilden beskriver det där med lugn på ytan, och något annat inombords... någon som väntade otåligt på att det skulle bli dags att öppna julklapparna.

Nostalgi och framåtblickar

Jul är på något sätt extremt mycket bakåtblick, minnen från barndomen och från alla andras upplevelser. Jag tror det är därför som det blir så mycket bråk, skavkänslor och missnöje kring julen: var och en bär med sig sin känsla av julen, som är så mycket mer av stämningar än vad som kan beskrivas i ord, och så lyckas man knappt ens för sig själv formulera vad det är man vill ha. Och så blir det små pustar av besvikelser, som späs på ytterligare när många människor tränger i hop sig på ett utrymme där man annars brukar vara kanske hälften så många eller ännu färre.

Det är en insikt att komma till, det också: ingenting blir perfekt. Magin finns i ett kort, kort ögonblick, men aldrig mer än så.

Inte för att jag är så klok hela tiden, jag gormade minsann jag också igår före julmaten när den rofyllda känslan inte alls ville infinna sig, trots att vi bara var tre stycken med olika önskemål om tillvaron (och dessutom bor vi alltid ihop).

Men vi överlevde allihop, och känner oss ganska nöjda än så länge. På kvällen kom svärföräldrarna och vi åt risgrynsgröt med fruktkompott allihop. Och nu ska vi snart iväg på juldagsmiddag hos dem igen, efter mitt kyrkvärdspass och en lekparkspromenad där jag saknade min kamera bland iskristallerna.

Jennys blogg fick mig att fundera över ett ledord för 2009: lust. Så får det bli. Göra mer av det jag vill, och försöka kombinera så att både själ, kropp och intellekt får sitt.

Efter husbranden

Det brann i vårt hus igår. Jag var inte ens hemma när det hände, var i kyrkan, men röken fick jag uppleva även i efterhand. En stackars äldre man hade rökt i sängen - och överlevde inte.

Konstigt känns det på alla möjliga sätt. Minna fick åka till farmor och farfar redan igår eftermiddag för att slippa vara i rökångorna, men efter rejäl genomvädring är nu lukten borta. Men man tänker lite annorlunda. En liten cigarrett på fel plats, och så är man inte till alls längre. Och allt som hade kunnat brinna här i lägenheten, som ju är överbelamrad med prylar, och allt som den andre skulle få ta hand om ifall det skulle hända den ene något ... ja, det satte faktiskt igång både tankar och verksamhet.

Tyst och tomt är det nu här hemma, eftersom J är på jobbet och Minna hos farmor och farfar. Jag ska gå en vända till förrådet och ställa ner lite prylar, dammsuga och sedan fundera över hur jag ska tillbringa resten av dagen. Men allt är så otroligt tyst och tomt... ja, jag ska inte upprepa mig mer. Ni som har barn förstår.

Porträtt av fototalangen som omnämndes igår

In action.

Myspys

Två väldigt bra julpysseltips kan jag förmedla, kanske i synnerhet att göra tillsammans med barn. Enkelt, men ger resultat. Sockerslottet är bitsockerbitar som muras ihop med kristyrsmet. De frostade ljuslyktorna är penslade med lim och sedan har vanligt strösocker strötts på.


Sedan kunde luciafikat bli så här mysigt.

Bloggutmaningen

Så, äntligen har jag tagit mig tid att svara på frågorna i bloggutmaningen som Martina gav mig för en vecka sedan. Jag blev glad över utmaningen, men alla frågor var inte lätta att besvara.

Regler:
1. Publicera reglerna på din blogg.
2. Svara på de sex 8-sakerna
3. Meddela de utmanade på deras bloggar

8 favoritprogram
1. Ordbehandlingsprogram. Vad vore livet utan det?
2. InDesign
3. Photoshop
4. Acrobat Professional
5. Six feet under (fast det går inte på TV längre)
6. Hjärnkontoret i Bolibompa
7. Hotell Kantarell i Bolibompa
8. REA i Bobster

8 saker jag gjorde igår
1. Lämnade Minna på dagis, med matsäck packad för den vanliga fredagsutflykten, denna gång i regn. Sötisen frågade förundrat när vi mötte fröknarna, som stod och huttrade i dörröppningen: ”ska vi vara ute idag”?
2. Debatterade den enskilde individens ansvar för flygresornas miljöpåverkan på fikarasten.
3. Skrev en text om ändrade regler för arbetskraftsinvandring.
4. Åt buffélunch på Bamboo Palace tillsammans med tre fredagströtta kollegor.
5. Kollade av med chefen om jag får läsa en själavårdskurs på Uppsala universitet i vår trots att det innebär att jag behöver vara studieledig på måndagar, som är våra mötesdagar – och det får jag! Ska bli roligt att läsa en kurs för Owe Wikström.
6. Tog fel linje på tunnelbanan när jag skulle till Tensta – istället hamnade jag i Kista.
7. Fick scennerver medan jag fixade mig inför dansuppvisningen, men jag och mina 6 danspartners övade absurt mycket i alla möjliga skrymslen och vrår och gjorde nog en riktigt bra insats på elevshowen.
8. Missade Roslagsbanan 00.08 med tio minuter och fick sitta på Östra station och vänta i trekvart. Inte jättekul. Som tur var hade jag en bok med, men det kändes ändå väldigt ruggigt. För ovanlighetens skull övervägde jag seriöst att ta en taxi, men tänkte på Unicef-reklamen och bestämde mig för att köpa en Första hjälpen-väska istället (jag är ett hopplöst fall när det gäller deras reklam, klockrenare träffbild än jag finns nog inte).

8 saker jag ser fram emot
1. Att det väldigt snart blir ljusare.
2. Att hoppa ner i badkaret om några minuter.
3. Lediga dagar, många fler i sträck än det brukar vara så här års.
4. Lång skön söndagsfrukost imorgon.
5. Själavårdskursen i vår
6. Att det planerade stambytet kommer att vara klart om några månader.
7. Ett spännande möte som jag ska på den 17 december.
8. Nytt år snart, på något sätt inbillar jag mig att saker plötsligt ska förändras till det bättre som genom ett trollslag.

8 favoritrestauranger
1. Gondolen
2. Underbar
3. Hurry Curry
4. Pascha Deli
5. Palmyra Kebab
6. Vapiano
7. Martins gröna
8. 113 50

8 saker på min önskelista
1. Att de i min omgivning som inte mår så bra snart mår bättre.
2. Mindre julhets – att fler tänker längre än näsan räcker och ger bort vettiga saker eller inga alls, istället för att stressa runt som galningar för att köpa oönskade saker.
3. Snö i Nora under perioden 28 december – 4 januari.
4. Ny bebis i magen, fast det är ju sånt man knappt törs skriva.
5. Mod och ork för egen del, may the force be with me, typ.
6. Överdragsbyxor så att jag också kan vara ute och leka i snön om det blir någon.
7. Skrivlust.
8. En sån där mediemotttagare så att man kan ladda hem hyrfilmer direkt via nätet, utan att behöva ha kabel-tv vilket jag annars inte har någon nytta av.

4. personer jag utmanar
1. Sofia
2. Kerstin
3. Elise
4. Jenny

Ung fototalang

De enormt stolta föräldrarna visar härmed upp ett ytterst litet urval kreativa verk av Minna, 2 år 10 månader. Hon ville låna min kompaktdigitalkamera på förmiddagen och lärde sig själv både hur man zoomar och hur man använder displayen istället för den traditionella sökaren...
Hennes tekniska kompetens ligger på en helt annan nivå än min, måste erkännas.
Sen fotade hon glatt i ungefär en halvtimme på egen hand, och dokumenterade viktiga delar av närmiljön.

Dansuppvisning

Igår var det kursavslutningsshow för alla som dansar fortsättningskurser på Urkraft. Min grupp var med, och så här såg jag ut.

Kul att få leka lite ibland. Och nu accepterar även Minna mina bjällerklangsbyxor. Första gången jag provade dem ryckte hon i dem och sa väldigt bestämt "ta av dom!".

Förresten...

...konstaterade jag just att jag har 46 lästa böcker på min lista, så kanske kommer jag upp i 50 före årets slut?
Katarina Bjärvalls Under tiden var väldigt, väldigt bra: så skulle jag också vilja återge vad som händer i människors huvuden och i deras samtal med varandra. Och berätta hur våra liv är ömsesidigt beroende av varandra, utan att skriva läsaren på näsan. Rekommenderas!

Pyssel & Bach

Nej, det blev inga 50 000 ord för min del, tyvärr. Jag hade ångan uppe under vecka ett och tre, men däremellan gick det rent ut sagt uselt. Men nu har jag i alla fall provat på.

Däremot har vi varit kreativa på andra sätt denna helg: bakat lussebullar och pepparkakor såklart, gjort frostade ljuslyktor och filthjärtan, fått nästan alla julklappar beställda på nätet (jag är oerhört tacksam över alla nätshoppar så här års - tack för att ni finns!), fotograferat en hel massa och sjungit i både kyrkan och hemma. Idag var jag på en fantastisk adventsgudstjänst med Bachs kantat nr 36, och fick gåshud över hela kroppen, så bra var de.

Minna utbrast "bra jobbat!" när jag fick upp adventsstjärnan i fönstret också. Det är härligt med en personlig hejaklack.

Ond lerfigur

Kanske speglar den trotsålder-Minnas humör under dagen?

Som man bäddar får man ligga

Igår var vi på Gröna Lunds julmarknad. Förmiddagen var solig och behaglig, men eftermiddagen var desto kallare. Det bästa var karusellen och att jag kastade bollar, tyckte Minna. Jag vann dock ingen grön krokodil trots att jag var hemskt nära. Den ensamma burk som envist stod kvar var säkert fasttejpad.
Fascinerande var pappan i familjen som skulle kasta efter oss. Han blev av mamman ombedd att representera familjen, och tog i för kung och fosterland så att bollarna hamnade ungefär en meter under burkstapeln som man skulle träffa. Manliga ideal som heter duga.

Hursomhelst, vi blev så småningom frusna till max och trots en varm korv och bussfärd blev Minna förkyld IGEN. Hett tips till alla Gröna Lund-besökare: dubbelt så varma kläder som man tror ska behövas.

Snöyra

November

November. Man glömmer liksom varje år hur det är: den tröstlösa raddan av becksvarta morgnar när man kravlar sig upp ur sängen, promenaden till tågstationen i råkall blöta, och alla snörvliga och förkylda människor som ser lika urblekta ut som man själv.

Och just under den perioden ska man tvinga sig själv att skriva en roman. Puh. Nä, det var kanske lite väl ambitiöst tänkt. Jag tror inte att jag når målet med 50 000 ord. Får se om jag återfår skrivarglädjen under helgen - den här veckans vardagkvällar har jag mest velat sova.

Däremot var en spavistelse på Skepparholmen helt rätt. Utomhuspool att glida ner i och se ångan stiga mot den sammetsmörka himlen. Fåtöljer att sitta i iklädd morgonrock, och läsa tidningar, lyssna på klassisk musik och titta på brasan. Kurbad. Mysigt.

Jag har också varit på kursträff i cirkeln Liv i balans och återigen påmints om hur dålig jag är på att hantera dåligt ledarskap. Jag klarar liksom inte av det alls, utan blir en rabiat jobbig människa som tar över. Där har jag en förbättringspotential.

Idag har jag varit på InDesign-kurs och känner mig sugen på att sitta och skapa en massa snygga saker. Men inte klockan halv elva på kvällen, snart ska här sovas!

Frost och skrivande

Första riktiga dagfrosten idag, med tunna ishinnor på vattenpölarna vid stranden. Minna kastade isflak och vi matade änder.

Idag har jag också börjat på mitt NaNoWriMo-projekt. Under november ska jag skriva en roman (eller något romanaktigt) på minst 50 000 ord. Vi får se hur det går, men jag är väldigt peppad att uppnå målet. Läs mer på www.nanowrimo.org (fast just nu kommer man inte in där, det är många som har samma idé).

Allt det annorlunda som vi vill ha

Igår kväll var jag på en jättemysig tredjedelssekelfest (min vän S firade att hon fyllde 33.3 år).
Temat var orientaliskt med inredningsdetaljer, musik och mat därefter. Samtalen var livliga kring borden. Ett ämne vi kom in på var hur svårt det är att hitta en middagsrestaurang med svensk mat i Stockholm. Om man får utländskt besök och ska bjuda någon på middag, och besöket önskar sig svensk mat - vart går man då? Jag har ingen aning. Jag äter gärna libanesiskt, grekiskt, italienskt, kinesiskt, vietnamesiskt, indiskt - men det är inte direkt så att jag längtar efter svensk husmanskost när jag ska ut och äta middag.

Höstbesök i Nora

Att lära sig vara mänsklig

Jag sitter hemma och läser kurslitteratur inför nya kursdagar. En fundering som dyker upp i läsningen av alla tips och råd om hur man kommunicerar konstruktivt, hur man löser konflikter, hur man undviker att ta på sig för mycket ansvar och skuldkänslor, hur man lär sig lyssna på och dra nytta av sina känslor är: varför behöver man lära sig sånt som vuxen? Det borde väl vara självklart, och vi borde väl ta lärdom av alla erfarenheter vi dragit genom livet och vara smarta nog att göra annorlunda nästa gång... eller?

Å andra sidan sa en föreläsare på vår personalkonferens att den enda varelsen som gör en massa felaktiga val och vet om det är människan. Det ligger väl något i det.

Ibland känns det bara så tröstlöst att inget verkar förändras. Jag tror att jag i bakhuvudet har den 1800-talsroman jag nyss har läst, Tistelöns ros av Emilie Flygare-Carlén. På något sätt är de stora utmaningarna och svårigheterna desamma idag, nära 200 år senare.

Ibland känns det väldigt slösaktigt att inte hjärnan kan ta till sig alla samlade erfarenheter som finns genom generationerna och tiderna. Tänk vad mycket vettigt man skulle kunna åstadkomma om inte varje individ behövde göra ungefär samma typ av misstag, generation efter generation.

Nyfiken

Återhämtning

Livet känns underbart när man får ägna flera timmar åt att sitta på en klippa och filosofera, efter att ha jobbat, jobbat och åter jobbat i ett par veckor. Det är bra med förtroendearbetstid så att jag kan vara ledig på en fredag för att jag har ett gäng plustimmar på kontot.

Och så går jag kurs som också ger massor av höstenergi. En kurs i konsultativt arbetssätt, där jag får fundera massor på hur jag kommunicerar och hur jag påverkas av och påverkar andra. Där får jag dessutom göra en personlig handlingsplan där jag får vara hur egoistisk som helst. Och, lyxigt till max: jobbet betalar både kurslitteraturen och tiden jag lägger ner för att göra mina läxor.

Nu ska jag gå till dagis och hämta M. Också en lyx i sig, när man får varva det med annat.

Distansarbete

Imorgon åker jag till Göteborg för att jobba på vårt stora förbundsmöte där, i fem dagar. Det blir massor av jobb och det slutar inte där, för dagarna efter det ska jag och några kollegor skriva ihop allt som hänt och fylla en 40-sidig tidning med det.
Men på något sätt är det roligt också. Skönt att lyfta rumpan från kontorsstolen. Skönt att bo på hotell och äta hotellfrukost, även om vi måste ha webbmöte samtidigt som äggröran skyfflas in.

Val med konsekvenser

Idag tackade jag nej till det politiska uppdraget. Det innebär att det inte kommer in en ung kvinna som de hade hoppats, utan istället en manlig pensionär. Istället för ökad påverkan ur ett "yngre-"perspektiv blir det mer förgubbning.
Och det jobbiga är ju att nästan alla väljer som jag. De har inte tid, ork och energi, vilja och drivkrafter att ersätta en massa härliga kvällar med familjen eller andra aktiviteter med att sitta instängd i ett mötesrum och höra folk dividera med varandra i frågor som man oftast inte förstår så mycket av. Och inte har man beslutsrätt särskilt ofta heller, som ersättare. Man sitter bara där och blir frustrerad över idiotiska beslut.
Jag undrar hur det ska gå med demokratin i framtiden. Vem kommer att vilja? Det kanske inte alls så att 40-talisterna får mindre makt när de går i pension, det kanske tvärtom är så att det bara blir pensionärerna som engagerar sig i politiken.

Absurt mycket kärlek

Ibland går jag nästan sönder för att jag är så kär i henne. Självklart inser jag att jag som förälder ser något annat än det som alla andra ser, och så ska det också vara.

Att ta sitt ansvar

Ständigt tillfrågas jag om olika politiska uppdrag. Nu gäller det en ersättarplats i kommunfullmäktige. Ska jag eller ska jag inte? Ska jag axla ansvaret att representera ung kvinna? Eller ska jag istället ägna mig åt min familj och saker som känns roligare och mindre plikttyngda?

Å vad det är svårt.

Vardagsmakt

"Konsten att vara snäll" var bra i början. Bra med de mer personliga resonemangen, och även avsnitten om vad man vinner på att vara snäll både i människo- och djurvärlden. Men sedan har det tagit lite stopp i mitten, när det blev alldeles för teoretiskt och tungläst.

Istället djupdök jag ner i Gun-Britt Sundströms "Maken". En tegelstenstjock relationsberättelse, som är bättre än det mesta i relationsväg jag läst. Nu har den tagit slut, men Gustav och Martina finns liksom med mig i vardagen ändå. Hur gör man för att leva ihop med någon överhuvudtaget? Vad gör man om den man älskar älskar en för mycket? Går det att ha en relation där man inte ständigt redovisar vart man är på väg - eller kan man ha en relation där man redovisar allt, inklusive otroheten? Det handlar om makt i stort och smått - den makt som människor har över varandra i vardagen, medvetet eller omedvetet. Inga ord gör boken riktigt rättvisa, den är för bra för det. Dessutom är det härligt med samtidsbeskrivningen av 70-talets studentmiljö. Läs - den finns som pocket.

Rötter

Helgen: besök av mina föräldrar och syster ("moster Malin"). Lek och bus, mat och fika, lekplatspromenad och citybesök med världens längsta bokbord och Smolianskyutställning på Kulturhuset. När de åkt hem och jag fick telefonbesked om att de kommit hem sa Minna upprört: "nej, jag vill ha dom i min hemma". Det var väl ett gott omdöme om något.

Nu ska jag äntligen ta tag i mina tusentals lagrade digitala bilder. Nu ska det bli ordning och reda. Och så ska jag äntligen sätta igång med de fotoprojekt jag drömt om att göra med en digitalkamera. Tack för den inspirationen, Smoliansky och Jenny.

Nu är vi i tidningen igen

http://www.mitti.se/sv/Lokaltidningen/Taby/

På sidan 5 finns vi, både jag och Minna.

Aldrig mer sommardagis

Usch, att låta Minna gå på sommardagis (läs: tvinga till) känns ungefär som barnmisshandel. En liten människa med stor integritet finner sig inte i att bli lämnad bland främmande vuxna och främmande barn i en halvfrämmande miljö. Och att gå därifrån och stänga dörren medan jag hör hennes hjärtskärande gråt är ren föräldraterror.
Imorgon får hon vara hemma med farmor och på fredag är jag hemma med henne. Nästa år blir det en annan sommarplanering, även om det var skönt med gemensamma semesterveckor så länge de varade.

Bok-shopaholic

Andra går igång på att köpa kläder, musik eller heminredning. Jag går igång på böcker. Förra veckan blev det ett gäng pocketböcker varav jag just nu läser Stefan Einhorns Konsten att vara snäll. På lunchen idag blev det en lärobok i själavård som jag knappt kan vänta med att börja läsa.

Läsning som fritidsintresse? Nej, det är ett grundläggande fysiskt behov. Utan läsning inget liv.

Sommar på jobbet

Jag är tillbaka på jobbet, och har nog aldrig känt mig så ensam här som nu. På hela våningsplanet är det alldeles tyst, och det är bara städerskan och postis-vaktmästaren har avbryter det hela ett par-tre gånger om dagen.
Men jag har återupptäckt hörlurar och webbradio. Nu lyssnar jag ikapp mig på alla sommarprogrammen, och njuter av musik som andra valt av en anledning och av andras mer eller mindre intressanta erfarenheter och budskap. Finns det någon bättre programidé? Varför inte köra den året runt?

För övrigt är det ganska skönt att få tänka lite ostört, både på jobb- och privatsaker. Och le åt Minna arm runt min hals imorse - min lilla plutt, som förut skrek "bort bort" när man ville kramas, har nu blivit så oerhört gossjuk.

Jippi, jag skriver igen

Min lilla Eldsjäl-berättelse har fyllts på lite idag. Äntligen skrivlust igen!
Dessutom har jag spanat runt lite efter skrivarkurser och annat för att peppa mig själv att fortsätta så. Och så hamnade jag på Vulkan som jag tänkt besöka länge, men det har ständigt glömts bort. Det är en fantastisk idé att alla som vill kan göra sina manus tillgängliga för andra i bokform utan att behöva betala för det.
www.vulkan.se

Räddningsexpeditioner

I vår torpsemester ingick två räddningsaktioner av fladdermöss som ramlat ut ur boet i vindsutrymmet. Inflygningsbanan var inte inomhus, så det var i stort sett enbart trevligt att ha de minst femtio små fladdermössen som husdjur. Det luktade lite sumpaktigt illa när man passerade kortsidan av huset, men det var okej.

Fjärde morgonen hittade jag en liten klump när jag var på väg till duschen. Först trodde jag att det var en död nyfödd fladdermus, men när resten av familjen var ute och beskådade den hade den flyttat på sig. Så under stort tumult lyftes den upp på ett papper och klättrade så småningom in i boet igen. Nästa morgon hände samma sak... men med en annat fladdermusexemplar, enligt min detaljfokuserade make.

Båda verkade väldigt lugna och nöjda med att bli upplyfta. Lite guldstjärna åt oss som livräddare kanske?

Stuglivsminnen

Vi har levt ett förhållandevis enkelt lantliv i ett par veckor, i ett torp utanför Gamleby, Västervik på ostkusten. Vant oss vid att koka diskvatten, att duscha kort och intensivt och att "banka myror" (smälla flugor och bromsar) dagarna i ända. Härligt att kliva genom ytterdörren rakt ut i gräset - även om Minna ibland sprang för livet ifrån de hemska fjärilarna som ständigt anföll henne.

Några bildminnen av varierande fotografisk kvalitet finns här. Bäst av allt: frånvaron av onödiga prylar, den underbara sandstranden, Minnas glädje över att bo i huset samt våra husdjur (mer i nästa blogginlägg). Något som hade kunnat vara bättre: vädret första veckan, annars blev det över förväntan. Största minuset var väl i så fall att vi var tvungna att åka hem...

Rörlighetens vedermödor

Jag undrar hur många kilo vi släpar runt per person och år. Fram och tillbaka på resor, till och från jobbet, från shoppingrundan, från mataffären, till och från sommarstugan, när det är dags att flytta, till träningen.

Just nu känns det som om hela vårt hem håller på att stuvas in i Saaben för att imorgon transporteras iväg till vår hyrda stuga utanför Västervik. Och jag förvånas återigen över det faktum att jag för ett antal år sedan hade i stort sett allt jag behövde i en stor och en liten ryggsäck - i nästan ett halvår. Mission impossible numera.

Karin Boye skriver ju att det är färden som är mödan värd. Men för mig hägrar nog målet snarare än packningen och många timmars bilresa. Däremot läääängtar jag efter en stor trädgård. En gång i framtiden ska jag ha en sån, med hängmattan Bästa Siesta och djupcerisa pioner.

Genustankar med anarki-touch

1. Minna har nu lärt sig att säga han eller hon istället för den. Ett framsteg eller ett bakslag? Jag är inte riktigt säker. Framför allt är jag oerhört nyfiken på vad det är hon baserar definitionerna på. Vad är det som gör att en han är en han, och en hon en hon, och som man kan se på hundra meters håll redan som tvååring?

2. Igår diskuterade vi styrdans på jobblunchen. Jag delgav mina ytterligt negativa syn, som till stor del baserar sig på detta och grundade sig redan i mellanstadiet: varför är det alltid killen som ska föra och tjejen som snällt ska följa med? Vi har kommit rätt långt i jämställdhetsdebatten och samhället, men just här finns det liksom inga tvivel i folks ögon. Det bara "är" så, blir svaret. Det godtar jag inte. Ska fundera på vilka åtgärder jag är beredd att ta för att få igång debatten i frågan.
Ja, så nu har jag ytterligare spätt på mitt rykte som anarkist på jobbet också, ett rykte som startade på vår senaste jobbkonferens under en gruppövning.

Tur och turer

Vi har varit på lantligt besök hos mina föräldrar i Nora i helgen. Igår var jag i Helsingborg med jobbet, vilket också var trevligt. Men det trevligaste med gårdagen var att J skrev på anställningskontrakt med ett nytt jobb. Ett jobb med kontorstider! Dagtid måndag till fredag! Det är ofattbart lyxigt att jag snart ska sluta vara ensamförälder varannan helg. Och att det ska vara möjligt att ha en aktivitet en gång i veckan utan att tvingas ha barnvakt minst varannan gång.

Det kändes som en så bra dag att jag köpte en trisslott, men lite mer än de 25 kr jag fick hade jag hoppats på.

Gå tunnel

Minna uppmanar allt levande i hennes väg att "gå tunnel". Det gäller allt från en förälder på lekplatsen till en kaja och en skalbagge. Kajan fick dessutom den entusiastiska uppmaningen "prova!" när den såg lite tveksamt fundersam ut.

Besök i sim-hall

Minna har börjat upptäcka tjusningen med sammansatta ord. Sim-hall med stort eftertryck på båda orden är ett exempel. Vagn-tåg är en egenkonstruerad variant.

Nåväl: i lördags var vi i Tibblehallen och badade. Det var mer uppskattat än jag hade trott och Minna ville hoppa från trampolinen direkt: "Minna hoppa där!". Jag kände mig som en hopplöst bromsande förälder som förklarade att hon först ska lära sig simma, sen går det bra. Det ledde till att hon hemma för pappa förklarade "nä Minna kan".

Superskönt med entusiasm i alla fall, tycker en som avskyr att få huvudet under vatten och har traumatiska minnen från badhusbesöken med skolan.

Till försvar för antidepp-mediciner och bokstavsdiagnoser

Den senaste tiden har två "fenomen" som just nu ligger mig nära kritiserats en hel del i media: SSRI-mediciner (felaktigt kallade lyckopiller) och "bokstavsdiagnoser" (ADHD, damp, AS m m).

Vad är det som är så konstigt med att hjärnan behöver börja fungera normalt igen om man mår dåligt i själen? Hjärnan är väl trots allt en del av kroppen, såvitt jag vet. Visst, jag skulle önska att man kunde vara öppen mot alla med hur man mår och att man kan vara hemma och vila i ett par veckor om man är så psykiskt slut att man inte kommer ihåg vad man gjorde för fem minuter sen, men samhället ser ju inte riktigt ut så.

Jag skulle också önska att varje individ fick vara just en individ, och bli acccepterad som man är och trivas i skolan och sedan få ett jobb och vänner och familj oavsett vilka egenskaper man har, men så ser det ju inte heller ut riktigt.

Tills den ideala verkligheten finns tror jag att både SSRI-preparat och diagnoser är till nytta för väldigt många. Och med hjälp av dem orkar kanske fler arbeta för att förändra verkligheten.

Den som sår får skörda

Långhelgen har varit härlig. Först städade vi och sen njöt vi i dagarna tre.

Ut i naturen-dagen

Idag var det Ut i naturen-dagen vid Stora skuggan-området med massor av barnvänliga aktiviteter. Luften full av björkpollen men det var värt lite ansträngda luftvägar.

Ja, jag är en boknörd

Bok som inte släpper taget

De bloggläsare som också är med i min bokcirkel kan sluta läsa här! =)

Jag är inte ensam om att tycka att den är fantastisk, men jag kan inte låta bli att tipsa om den även jag: Flyga drake av Khaled Hosseini. Nu finns den även som film, men jag tror faktiskt att jag vill bevara mina egna bilder eftersom boken i sig är så "filmisk". Att läsa den är som att kliva in i en annan verklighet, med både goda och onda upplevelser.

Men jag undrar om det är så att jag har glömt, eller att jag aldrig har vetat, hur vidrigt talibanstyret i Afghanistan var. Vilket alternativ var det? Hur många etniska rensningar och terrorvälden är det som jag missar varje dag? Tror inte jag vill veta, men det är en skrämmande insikt.

Boken är däremot inte vidrig, den är enormt mänsklig. Rekommenderas varmt.

Från 3 till 17

År 1994: jag var aupair i den lilla byn Hüttenberg i närheten av Giessen som i sin tur ligger nära Frankfurt a.M. i centrala Tyskland. Egentligen var jag ärligt talat inte särskilt intresserad av barn, och det är nog ingen slump att mina fotoalbum från året där innehåller lika många bilder på labradorvalparna som föddes medan jag var där som bilder på de treåriga tvillingarna. Jag tvingade diverse bekanta att skriva någon sorts intyg för att bevisa hur bra jag var med barn... jaja, det blev trots allt ganska bra till slut. Viola och Lisa och jag hade ganska kul ändå, och jag blev som en medlem i den dramatiska läkarfamiljen och lärde mig massor om mig själv och om mina fördomar.

Idag fick jag helt oväntat ett paket från min gamla aupairfamilj, med foton på tvillingarna som numera är 17 år gamla. Plötsligt är vi nästan jämnåriga, de små pluttarna och jag... lite svindlande.

Pannkaka i vårsolen

Veckans tvååringscitat

1. "åtta-nie". Minnas beskrivning av hur många hjul en dockvagn har.
2. "Minna sitta här, mamma gå - hej då!" Minna som placerat sig mitt i backen ungefär en tredjedel av vägen hem från dagis. Därifrån skulle jag sedan gå ensam hem, och hon stanna kvar.
3. "Åka hem den?" Orolig fråga ifall min vän S skulle åka hem istället för att följa med ut på promenad. Så går det när man ännu inte lärt sig säga hon och han - det kan lätt låta lite nedlåtande, men ska snarast tolkas tvärtom.

Vintern rasat...

Under vår semestervecka på Stensta gård utanför Norrtälje skedde övergången från vinter till vår. Fascinerande.

Och under tiden byggde jag duplo- och klosstorn i det enorma lantköket, gjorde små fotoutflykter, proppade i mig fikabröd från Sveriges bästa café och varvade läsning av Hemmets veckotidning med Ove Wikström framför braskaminen.

Curling hemma och på jobbet

Just nu inväntar jag besked om att svärfars operation gått bra.

För övrigt tänker jag en del på diskussionen om curlade män, både i hemmet och arbetslivet. Bland annat har DN skrivit om det på sistone, om Gunilla Bergensten som skrivit en omtalad bok om att säga upp sig från jobbet som familjens projektledare:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=742467

Men jag undrar jag om curling-tendensen gäller enbart i hemmet. Jag tror att kvinnor curlar ganska bra även i arbetslivet. Och det skulle bli en betydligt större förändring på en arbetsplats om hälften av kvinnorna försvann än om hälften av männen försvann. För kvinnor är så sanslöst tränade i att vara duktiga och effektiva och behövda.

När jag fick i uppdrag att lista personer jag beundrar kom jag fram till att det inte fanns en enda man på den. Jag beundrar människor som lyckas ta sig framåt trots att livet sätter krokben för dem hela tiden - och det tror jag drabbar kvinnor betydligt mer än män.

Dags att insatser ger utdelning även på jobbet. Sluta curla - kräv det lönepåslag du förtjänar, och jobba inte mer än en man som har jämförbar lön. (Förtydligande: Jag säger det både till mig själv och alla andra.)

Bättre än minnet

Jag tänkte att det kanske inte skulle kännas lika bra som förr, men tvärtom: det var ännu bättre. En allhelgonamässa är häftigare än all världens konserter. En stund där människor låter fasaderna falla, utan dramatik, bara för att det är det man vill och längtar efter.

Nyväckt historieintresse

Jag skriver just nu hemtenta i kyrkohistoria. Eller just nu, den ska i alla fall vara inlämnad på söndag, men hela veckan har präglats av bihåleinflammation som har blockerat hjärnfunktionen helt eller delvis.

Det roliga är att jag börjar tycka att historia är spännande. Troligtvis beror det på att man numera har lärare med genus- och maktkunskaper, som inte fokuserar enbart på vad de mäktiga gubbarna sysslade med. Dessutom har jag fått en väldigt kreativ hemtentauppgift: att skriva en populärvetenskaplig artikel om hur kyrkosynen har förändrats från 1800-talet till idag, och vilka ideal den speglar. Ingen liten uppgift, men den ger mig lust att göra det bra.

Det gäller att vara fokuserad

Ohjärtlig förlust

Gissa vad jag gjorde på alla hjärtans dag?
Tappade bort min förlovningsring. Det var en väl vald dag, eller hur?

Böcker om jobb och livskarriär

Ja, och nu har jag läst klart tre böcker i rad som jag tycker utvecklar min tanke i det förra inlägget. Det är förödande för oss alla att vi tycker att arbetet är så enormt viktigt. Särskilt den tredje boken jag läste lägger stor vikt vid det.

1. Fångad av arbete - Lena Nevander Friström. Lägger fokus på arbetsnarkomani, så det är klart att den ger en ganska negativ bild av arbetets betydelse. Särskilt de mer medicinska vinklarna tycker jag är väldigt spännande.
   
2. Din nyckel till livskarriär - Nina Jansdotter & Kristian Borglund. En väldigt handfast bok för att man själv ska fundera och få verktyg för att börja förändra genast. Lite för handfast för mig, som tycker om lite djupare resonemang lite här och var.
   
3. Vad vill du - egentligen? - Erica Falkenström. Utan tvekan min personliga favorit. Genomtänkt, med härligt språk och resonemang som jag köper nästan fullt ut. Jag hade velat skriva den själv.

På tal om böcker insåg jag till min fasa och förtjusning att bokrean närmar sig... det har jag inte alls budgeterat för. Hm.

Arbetets döttrar (och alla andra)

Nu har jag som vanligt fastnat i funderingar som rör ett visst ämne, denna gång: arbetets värde och betydelse. Folk går till karriärcoacher, identifierar sig med sitt jobb och bedömer sitt värde i relation till vilket jobb man har. Måste jobbet vara så himla viktigt? Och vilka konsekvenser får det egentligen för samhället att det är så här i Sverige?

Jag tänker lite extra mycket på det när jag hamnar i en vild debatt om vårdnadsbidrag på ett diskussionsforum på nätet. Självklart har jag varit emot det sen urminnes tider, det hör liksom till partiboken. Men varför ska man bara kunna vara stolt över det jag gör när man arbetar, och möjligen som tränare åt barnens hockeylag, och inte över andra saker man vill med sitt liv?
Det är en lite omtumlande insikt att jag faktiskt inte kan säga att jag är helt emot vårdnadsbidrag.

Minnas dagis är helt underbart och jag vill absolut inte vara hemmafru. Men det finns ju de som tycker att det är jättejobbigt att lämna sina barn på dagis och själva gå till ett annat jobb (kanske till och med i stort sett samma jobb). Såna som älskar familjelivet i stort sett 24 timmar om dygnet. Att man kan få liite extra betalt för att vara hemma med sitt barn i ett år extra kanske inte är någon världskatastrof vare sig för arbetslinjen, pensionspoängen, feminismen eller barnets väl och ve. Det kanske till och med kan ge gladare familjer ibland. Och DET tror jag smittar av sig på alla.

Nä killa

Minna har fyllt 2 (för precis en vecka sedan). Och firat det med besked: fika på Gateau plus paket på själva födelsedagen, glass på dagis på fredagen, barnkalas i hyrd lokal på lördagen och födelsedagsfika hemma för farföräldrarna + dagiskompis på söndagen.

Och hon pratar, pratar, pratar. Ett av favoritorden just nu är, inte helt oväntat för en tvååring, nej. Det kan man säga i alla möjliga sammanhang. Och det funkar utmärkt istället för ordet "inte", vars innebörd ännu inte verkar helt klar. "Nä äta", "nä sova", "nä ta", "nä blöja" och så vidare.

På kalaset försökte gudmor kittla Minna på benet. "Nä killa" blev det självklara svaret.

Men den uppblåsbara krokodilen var en storfavorit.

Oaser i tillvaron

Det finns ett gäng oaser i tillvaron. Som Urkraft i centrala Stockholm, till exempel. Man kliver ner i en källarlokal bredvid den dödtrista Sveavägen och hamnar i ett parallellt universum av dansrytmer, färgglada tyger och trumdunk. Och det är nakna magar, rastaflätor, fransktalande kvinnor och bländande leenden vart man än tittar.

Jag har dansat västafrikanskt förr i ett par omgångar. Nu valde jag något nytt: orientalisk med afroinspiration. Efter några trevande första minuter, då jag inte vill möta min spegelbild och de kontorsstela axlarna protesterar å det ihärdigaste, är jag fast. Plötsligt rör sig fötter och händer utan att jag ens bett dem om det, och det är nästan så att jag känner mig lite exotisk och sensuell någon stund då och då.

Tack för att ni finns, alla som står bakom såna oaser. Ni som vågar släppa taget om era nio-till-fem-jobb och satsa, och göra oss andra lyckliga ett par timmar i veckan.

Inledd åtgärdsplan

Steg ett på åtgärdsplanen: ha en slapp semestervecka inom en snar framtid att se fram emot.
Under vecka tio ska vi hyra ett stort hus för att bara vara i, och göra det som faller oss in. Inga datorer, inget jobb, inga måsten. Det låter för bra för att vara sant. Och min chef har sagt ok till att jag är ledig.
Bara drygt fem veckor kvar!

Hjärnstrejk

Min hjärna har börjat strejka. Det oroar mig en hel del. I kombination med en drös andra fysiska och psykiska reaktioner har jag en känsla av att jag inte mår sådär fantastiskt bra.
På måndag ska jag till företagshälsovården för en hälsokontroll - och då tänker jag ta vara på tillfället och höra vad de säger om saken.

Å andra sidan - alla småbarnsföräldrar är stressade. Och jag är tillsvidareanställd med en förstående chef och har en man som tycker lika mycket om Minna som jag gör. På något sätt känns det förmätet att gnälla.

I dagarna har jag läst Lena Nevander Friströms bok Fångad av arbete, som handlar om tecken på arbetsnarkomani. Den innehöll en hel del spännande, till exempel att man kan bli beroende av stresshormoner - kräva adrenalinkickar för att fungera normalt, helt enkelt. Det är jag, definitivt.

Koncentration

Nybörjartur

Det var nog nybörjartur, men jag känner mig rätt nöjd efter min första riktiga oljemålningsövning. Och det är så otroligt kul! Däremot är det ingen särskilt barnvänlig syssla, har jag insett - farliga ämnen, kladdiga färger som inte går bort, stort behov av utrymme och dessutom tar det en evighet innan målningarna torkar. Hm. Ska gå på Kreatimas materialvisning om ett par veckor för att få lite tips.

Människovärde

Många olika faktorer medverkar till att jag funderar en del på begreppet människovärde.
Jag läser just nu Vävarnas barn av Per-Anders Fogelström. Tvekade länge innan jag gav mig på något så till den milda grad pretentiöst, men efter en liten starttröskel är jag nu fast i 1700-talets Stockholm. Att kunna beskriva en historisk miljö så levande - jag är otroligt imponerad. Och jag lär mig så mycket hela tiden, och gråter, skrattar och känner igen mig om vartannat. Tänker en del på klimatdebatten som pågår överallt när jag läser att sopor nästan inte förekom bland de fattigare. Inget fick förfaras, inget hade man råd att skaffa, inget ägde man. Hur är det möjligt? Det går liksom inte att tänka sig in i den tillvaron. Och så problematiseras ämne efter ämne i form av personer som beskriver det: klassystemet, relationer, könsroller, föräldraskap, handel, fackföreningar. Jag är jätteglad att jag vågade mig på den. Och man kan dra väldigt många paralleller till dagens värld, både här hemma och i u-länder.

Sen läste jag i jobbet en undersökning där det framgår att nästan hälften av alla boende på landets äldreboenden inte får bestämma själva när de får gå och lägga sig. Och en tredjedel eller nåt sånt får inte bo med sin partner trots att de vill det. Är det människovärdigt? Är det valfrihet? Dags att fixa det, alliansen.

Hemmadagar

Det var välbehövligt med några hemmadagar, även om det bärande temat just nu är "Minna vill". Mer eller mindre aggressivt vill hon en massa saker hela tiden. Till exempel får jag inte alltid ha på mig min gröna tröja om jag vill det, eftersom Minna tycker att den just då ska ligga i fåtöljen.

Bygga med duplo vill hon för det mesta. I eftermiddag ska vi kanske åka till stan en sväng (om Minna vill...)

Själv känner jag mig ganska kreativ just nu, experimenterar lite både med nya kameran och med oljefärger. Att jag inte provat det förr! Akvareller lämnar mig alltid bara med ett blött buckligt papper, eftersom jag vill använda mycket färg och bättra på efterhand. Men oljefärger ger ju helt andra möjligheter. Jag är verkligen inte bra på det, men det är roligt!