Sommaren i bilder del 3: Nora

Nora: ett av Minnas tre hem, och ett av mina två. Periodvis har jag känt mig främmande, men nu är jag definitivt tillbaka på det mentala planet. Ett ställe som vågar satsa på poesibingo, håller liv i sina gamla folkparker och samtidigt öppnar ekologisk Renee Voltaire-präglad butik - jag faller handlöst för det. (Och Minna fick rida på hästar från min gamla ridklubb, det är nostalgi det!)

Sommaren i bilder del 2: familjeläger

Åh, som jag våndades på förhand inför att bo tre personer i ett minimalt vandrarhemsrum i nästan 6 dygn. Men åh, så bra det blev allting. Det var bara de tunga dörrarna som krånglade till det lite. Men att äta tillsammans med andra vuxna och barn, sitta och pyssla och samtidigt prata om livet, ha tio famnar redo för Gabriel och minst lika många lekkamrater för Minna, frånvaro från alla former av medier... ljuvligt var det.

Sommaren i bilder del 1: huslivet

Springa i vattenspridaren, bada i lilla poolen, kasta frisbee i tio minuter innan regnskuren kommer, läsa på gräsmattan, grilla, äta jordgubbar på altanen.

Det evinnerliga velandet

Visst är det underbart att vara hemma med bebis. Och det är inte konstigt att jag vill dra ut på den tiden i en evighet, bara för att få vara hemma och snusa honom i nacken hela dagarna.

Men så smått börjar jag inse att det är något mer än bara nu-tillvarons mysighet som gör att jag inte vill att den ska ta slut. I lördags blev jag påmind om mitt jobb och resten av dagen präglades av någon sorts panik. Det går liksom inte att gå tillbaka dit. Jag vill inte. Jag är klar. Jag kommer inte att kunna göra ett bra jobb, för jag har inte längre drivkraften att förändra något där. Samma jobb sedan december 2001 - det är en lång tid.

Samtidigt är vi, hela familjen, i någon sorts brytningstid. Ska vi äntligen ta steget att flytta från 08-området, det som vi pratat om i tio år nu?

Ska jag göra allvar av mina teologistudier och sätta igång målinriktat med dem? Eller ska jag söka andra kommunikationsjobb, och hoppas på att jag övervinner svårigheterna med det eftersom jag börjar tröttna på både budskap och medier. Eller ska jag använda mitt nuvarande jobb som försörjning tills vi flyttar, helt enkelt?

Skulle kanske behöva gå till en karriärcoach. Men förr i tiden lyckades man väl fatta sådana här beslut på egen hand?

Stolt kärlek

Minna och jag var och såg Prideparaden igår. Hon ville aldrig att det skulle ta slut - var fullkomligt överväldigad av alla färgglada människor, ballongerna och musiken. Min förklaring att syftet med paraden var att man ska få vara kär i vem man vill besvarade hon spontant med att "jag vill inte vara kär i nån". Men på kvällen blev det en ingående genomgång av vilka jag varit kär i. Jag försökte förklara skillnaden mellan kärleken till en partner och till sina barn, men det var inte helt lätt... slutligen blev jag tvungen att deklarera att jovisst, jag är kär i Minna och jovisst, vi kan vara gifta, hon och jag.

För mig handlar Pride om att manifestera kärlek överhuvudtaget. På ett helt annat, betydligt mer sympatiskt sätt än det styrda och überkommersialiserade prinsessbröllopet i juni (som för övrigt alla verkar ha glömt redan - vad har hänt med alla lager av kärlekschoklad och allt vad det var?)

Allas kärlek är värd att fira genom att hundratusentals människor samlas.