måndag 21 december 2009

måndag 14 december 2009

Lucia

tisdag 24 november 2009

Abstract av Maries huvud nuförtiden

Många tankar som snurrar i huvudet just nu, och många blogginlägg är det som formulerats där men inte kommit längre än så. Funderingar på när och hur bebisen (som för närvarande är 19 procent större än medelvärdet) kommer ut, vilken barnvagn man ska ha, om det är så att vi kommer att bo i hus i Vallentuna framåt vårkanten, vad jag egentligen vill med mitt liv i stort och med exempelvis skrivandet i smått. Utöver det har Minna en intensiv "jag bestämmer"-period när det gäller det mesta inklusive att hon inte ska somna förrän efter nio på kvällarna, jag försöker avsluta och överlämna saker på jobbet samtidigt som jag nyss blivit halvtidssjukskriven, och min man ska kanske byta yrkesbana. Och så kommer ju snart en jul som också ska planeras och organiseras och alla släktingar ska bli tänkta på. Samtidigt som jag verkligen avskyr att fastna i den lilla ombonade medelklassvärlden och I-landsproblemen.

Ibland räcker inte hjärnutrymmet till för alla tankar, känns det som. Det är väl då man borde skriva - men det är där orken tar slut.

En liten tröst, nummer ett: trots allt är det mörkaste november och jag är höggravid. Nummer två: ser fram emot att läsa Sara Kadefors Borta bäst, om en halvtimme eller så.

Och imorgon är en annan dag, antar jag.

tisdag 3 november 2009

Lyxig allhelgonahelg


Mina tidigare erfarenheter av Nynäshamn inskränkte sig till hamnen på väg till Visby. Nu har jag testat restaurangstråket, tänt ljus i minneslunden, fikat i en före detta ladugård och gått fotopromenad längs havet. Bott på konferenshotell, ätit god mat och fått fantastisk massage, och svettats i den alltför heta bastun. Och så har vi diskuterat bebisnamn, men något beslut är ännu inte fattat i frågan.

tisdag 27 oktober 2009

Oväntade händelser


En dag full av oväntade händelser: ett mejl från Richard Herrey, ett erbjudande om att hyra hus i Vallentuna och ett ögonblicksmöte med en gammal kursare på Östra station.

Magen beter sig dock som vanligt, och här presenteras den på nytagen bild.

söndag 25 oktober 2009

Rum för barn-premiär

Många har pratat om hur bra det är på Rum för barn (Kulturhuset), men jag hade ännu inte varit där. Idag var det premiär. Minna älskade stället, både kryptunnlarna i biblioteksavdelningen och skaparavdelningen där hon fick agera konstnär. Ibland blir jag bara så lycklig över att skattepengarna går till såna här saker. Det gäller inte bara barnaktiviteter - vad vore Stockholm utan Kulturhuset? Jag älskar det.

lördag 24 oktober 2009

350 över hela världen

Idag var jag med i världens största (sägs det) klimatmanifestation. I städer och länder över hela jorden ordnades manifestationer och togs foton på temat 350, som är hur mycket koldioxidutsläpp världen klarar av. Den gränsen har vi överskridit nu.

På insidan av nollan står jag på denna bild.


Och på www.350.org kan man se bilder från aktiviteter världen över, och läsa mer om anledningen till att denna dag ordnas.

torsdag 22 oktober 2009

Frimodigt beslut

Idag har det hänt en stor sak: Svenska kyrkan har äntligen, efter år av våndor, beslutat sig för att säga ja till att viga par av samma kön. Jag är stolt och glad över att tillhöra den kyrkan. Och så småningom kommer de präster som utnyttjar sin rätt att vägra viga samkönade par att fasas ut.

Det är inte så många kyrkor som är så modiga. Men det är många som kritiserar den ordning vi har med nomineringsgrupper (bland annat politiska partier) som medlemmarna får välja bland för att utse dem som ska besluta i Svenska kyrkan. Jag är dock ganska säker på att om besluten fattades enbart av de mest trogna kyrkobesökarna, äldstefolket i församlingarna, så skulle det här beslutet inte ha kommit idag. Så: låt kyrkan fortsätta med en ordning där de som tycker att Gud bara kanske finns och att gudstjänster är något lite småtrist som man inte gärna går på, men som vill ha en bra verksamhet bland gamla och utslagna och ett välkomnande kyrkorum att gå in och tända ett ljus i, också får vara med och fatta beslut som rör hur verksamheten ska bedrivas.

fredag 16 oktober 2009

Vaccinerad

Nu är jag vaccinerad! Känns skönt att det äntligen är igång med vaccineringarna. Jag tillhör dem som faktiskt tror att riktigt många kommer att bli rejält sjuka, och som inte är orolig för en eventuell liten febersläng några timmar efter vaccineringen. Däremot är jag rejält rädd för att bli riktigt, riktigt sjuk, och dessutom vill jag bidra till att skydda andra som har dåligt immunförsvar. Mot vaccinationscentralen, gott folk!

torsdag 15 oktober 2009

Återerövrar miljökämpetiteln

Kan inte riktigt släppa gårdagens seminarium. Rätt som det är spelas Mejas "It´s all about the money" upp i huvudet, signaturmelodin till en av de otrevligaste dokumentärfilmsnuttar jag sett sedan jag lämnade mitt engagemang i djurrättsorganisationer.

Och jag har funderat vidare på tanken jag fick igår, om att försöka göra mer skillnad och inte surfa bort tid på ingenting på kvällarna. En idé just nu är att försöka tänka "en sak om dagen". Ett mail med en fråga till någon företagsledning, ett samtal som påverkar någon annan, eller åtminstone att jag läser på om något ämne där jag skulle vilja kunna mer för att känna att jag kan påverka.

För många år sedan var jag en superengagerad miljökämpe som valde bort nöjesfält för att det drog energi i onödan, vägrade köpa något som kunde vara djurtestat (förutom medicin som jag behöver för att överleva) och gjorde massor av annat. Idag har jag väl inte slutat, men jag har inskränkt mig till att bara göra det som känns lite "lagom", bekvämt och inte för opportunistiskt. Jag äter inte kött, flyger väldigt sällan och väljer rätt ofta KRAV-märkt. Men jag känner inte att jag kan kalla mig för en riktigt engagerad miljökämpe - orkar inte ens sopsortera plastavfallet. Fast ibland tänker jag att just avfallsfrågorna kanske inte är det som påverkar världen allra mest heller. Ännu bättre är kanske att inte stödja slit-och-släng-samhället så mycket överhuvudtaget, och inte falla för varenda platt-tevenyck?

Dagens tema är palmolja. En produkt som för 30 år sedan knappast hade något kommersiellt värde alls, men som idag omsätter enorma summor. Och produktionen av den gör att regnskogar skövlas så att djurarter försvinner och klimatet påverkas i starkt negativ riktning. Googlar man på palmolja eller palmolivolja får man hur många träffar som helst. Lite enkel basic-information finns hos till exempel Världsnaturfonden: http://www.wwf.se/v/ekologiska-fotavtryck/1127730-palmolja och http://www.wwf.se/v/ekologiska-fotavtryck/1127740-ekologiska-fotavtryck-sa-kan-du-hjalpa-till
Imorgon blir det mailutskick till minst ett företag.

onsdag 14 oktober 2009

Skratt- och gråtkonferens

I två dagar har jag varit på en fantastiskt bra jobbkonferens, på Vildmarkshotellet i Kolmården. Inledning i delfinariet, friskvårdsaktivitet i lejonkulan och på kvällen fri tillgång till spaavdelningen för den som så önskade. Kreativa grupparbeten och möten med människor som jag annars inte pratar så mycket med. Lyxigt, välorganiserat, massor av skratt och en jättebra kick inför det jobb som ska utföras nästa år.

Men allra mest spår satte utan tvekan den avslutande föreläsningen av Ing-Marie Persson, primatansvarig i Furuviks djurpark och en av mycket få personer som kan umgås med vuxna schimpanser. Allt hon berättade om kommunikationen bland individerna i gruppen: hur ledaren varje dag bekräftar varje individ i sin flock, och hur beröring är livsviktig för dem (nej, det är inte loppor de plockar när de sitter och pillar i flockkompisens päls, det handlar om ett behov som är djupare än så). Och deras gener är till 98,6 procent samma som människans - man kan till och med få blodtransfusion från en schimpans. Och när man satt som bortkollrad med blicken på de gulliga bilderna på schimpansbebisar som hon bar runt på magen i månader utan att kunna gå ifrån - eftersom det fysiska behovet hos schimpansbarn är ännu större än hos människobebisar - kom istället en beskrivning av det vedervärdiga som schimpanser utsätts för runtom i världen. Ungar säljs som turistattraktioner, till forskningsprojekt, till reklamindustrin och som "bush meat" i samband med att regnskogarna skövlas. Ing-Marie Persson deltar i diverse olika projekt i Afrika med apreservat och med att utbilda afrikanska barn i att ta hand om naturen och miljön.

På något sätt fick det jobbet jag och mina kollegor gör att kännas futtigt. Jag förstår tanken med att hon skulle avsluta med något annorlunda och tankeväckande, men det blev en bitter eftersmak. Kanske går det ändå att vända den till något bra, och följa hennes Moder Teresa-citat om att en droppe i havet bara är en droppe men att havet skulle vara ganska tomt utan alla dessa droppar. Jag ska ta en allvarlig funderare på om jag kan lägga lite tom webbcommunitytid på lite mer konstruktiv påverkan istället. Sådant som får mig att känna att jag gör skillnad.

onsdag 7 oktober 2009

Alla är vi politiker

Var på ett seminarium om engagemang idag, med en föreläsare från Stockholms universitet som berättade om sin forskning om hur engagemanget i organisationer i Sverige har förändrats. 20-talisterna växte upp med att deras röst inte var så mycket värd, det var andra som tog hand om samhällsutvecklingen åt dem - men nu upplever de att denna bild helt har förändrats och att det inte finns några riktiga sanningar längre. 70-talisterna är uppvuxna med att mycket av ansvaret ligger hos dem själva - vardagshandlingarna, valen vi gör eller låter bli att göra, är på ett eller annat sätt politiska. Och var och en har möjlighet att påverka och förändra samhället.

Men vad händer när man, som några av de forskningsintervjuade beskrev, inte riktigt förmår ta det aktiva valet att engagera sig och göra skillnad? Det blir ett vakuum, en sorts sorg och en tyngd som hamnar direkt på individen. Makten man skulle kunna ta, men inte tar, blir en börda istället för en tillgång.

Jag har ingen egentligen slutkläm, tycker mest att det är värt att fundera vidare på. Vad gör det med oss att vi alla är en sorts makthavare, även om vi inte vill det?

En parallell tankegång finns också efter kvällens kyrkopolitikmöte. Det stör mig oerhört att män kan ta på sig föreningsuppdrag och ägna massor åt tid åt sina hobbyer även under småbarnsåren, utan att någon tar illa vid sig åt det. Men en kvinna ska sätta sånt på "vänt" för det är ju ändå så få år av livet som det handlar om, jada jada o s v (ni har nog hört det förr). Och jag kan inte frigöra mig från det själv heller. Morr.

onsdag 30 september 2009

Den lilla pragmatikern

Idag var sista arbetsdagen för Minnas (samt min och Johans) favoritdagisfröken. Vi hade införskaffat en mysig filt med gulligt mönster på som avskedspresent. Imorse räckte Minna stolt över den med orden "Det är en filt!". När den packades upp av den rörda mottagaren fortsatte hon "Den har många olika färger." "Precis som du alltid har - det kommer jag ju aldrig att glömma", replikerade mottagaren. "Man kan ha den både till barn och till vuxna", fortsatte Minna snusförnuftigt.

Det känns lite sorgligt. Att inte längre få de mysiga morgonsamtalen om allt från kommunpolitik till gulliga barn och andra små halvfilosofiska saker. Att hon inte kommer att fyra av det där helt oemotståndliga leendet så fort vi kommer. Men jag är ändå glad för hennes skull - hon öppnar eget som dagmamma och slipper sin hopplösa arbetsgivare, som verkligen inte driver förskola på grund av djupt engagemang utan endast för att håva in pengarna. Det är ett under att de ändå lyckas få så bra personal, som gör att vi stannar kvar.

Men, till poängen med det här inlägget: vid middagen sa jag till Minna att det känns lite tråkigt idag, när dagisfröken jobbar sin sista dag. Svaret överraskade lite:
- Nej, det är bra att hon slutar idag.
- Jaha, varför tycker du det?
- Annars blir ju barnen ensamma.

måndag 28 september 2009

Tillväxt


Min mage är nu i vecka 21 ungefär lika stor som den var i vecka 27 förra gången! Undrar hur jag kommer att se ut när det närmar sig förlossningsdags?

Höstkänning



onsdag 23 september 2009

Allt väl

Några har undrat efter mitt senaste blogginlägg, som nu är rätt gammalt. För en vecka sedan var det dags för ett nervöst besök hos barnkardiologen, som hade en extra specialiserad ultraljudsapparat. I början var det väldigt livat i magen precis som sist, så jag blev lite orolig för att det skulle bli svårt att se även nu - men sen blev det lugnare. Och: allt såg normalt ut, enligt överläkaren som undersökte!
Otroligt skönt.

Igår var jag på vanligt besök hos diabetesspecialister och barnmorska. Höga hjärtljud, precis som jag hade med Minna, så kanske är det en tjej till på gång?

torsdag 10 september 2009

Ultraljudsfunderingar

Nej, det blev ingen svininfluensa i familjen än så länge, tack och lov. Däremot blev det en mer dramatisk ultraljudsupplevelse än jag hade väntat mig i förrgår.

Först såg allting väldigt bra ut. Eftersom jag har diabetes är det en läkare som undersöker, och det görs lite mer grundligt än hos andra. Och i magen fanns, som läkaren sa, "en väldigt livlig krabat". (Ingen överraskning direkt - jag har läst på diverse fosterutvecklingssajter att vecka 18 är för tidigt för att känna riktiga sparkar, men kanske att man kan känna några små rörelser. Bah, säger jag. Då har de bara träffat på mesiga foster, inte såna kickboxare som jag verkar få.) Den viftade med ena handen och krafsade sig på huvudet med den andra. Alla organ fanns på plats, ryggraden lyste vackert vit - men hon undersökte hjärtat otroligt länge. Visst, den låg aldrig stilla, och det var säkert inte helt lätt att se bra - men SÅ länge? Jag låg där på britsen och svalde lite nervöst. Och så förklarade läkaren att hon hade sett en eller två förkalkningar i hjärtats vänstra kammare, och hade svårt att se exakt hur de var belägna. Därför ville hon skicka remiss till barnkardiolog som kunde se lite bättre. Min spontana reaktion: hjärtfel, hjälp! Så småningom kom det fram att detta kan vara en markör för Downs syndrom. Behöver inte alls vara det, men det finns en risk. Så kanske skulle jag också fundera på eventuellt fostervattenprov.

Allt det här var inte riktigt vad jag hade väntat mig, om man säger så. Efteråt kom diverse olika reaktioner: när jag nu skött mig så himla bra, är petnoga med mitt blodsocker och med vad jag äter och så vidare, hur kunde den bli något annat än perfekt? Tänk om det är Downs syndrom - bundenhet, mobbat barn, inget utrymme kvar för Minna, andra människor tycker synd om en hela tiden, kanske blir det massor av operationer och medicinska komplikationer. Å andra sidan: är en människa en diagnos? Och är människan kapabel att ta beslut om vilka liv som är värda att leva? Är det ens en fördel att få veta sådana här risker? Det finns en sån oerhörd kontrast mellan alla tekniker som finns, allt vi kan ta reda på, och samhället som är totalt oförmöget att välkomna det som är annorlunda.

När jag växte upp hade jag en jämnårig granne med Downs syndrom. Hon älskade djur, hon var oerhört religiös och hon älskade att gunga. Hon var tillräckligt smart för att inse att hon behandlades illa av många, många människor för att hon inte var som de. Hon hade massor av olika hjärtfel, opererades hur många gånger som helst och dog när hon var 25. Men gör det att man borde ha valt bort henne? Jag läser på en sajt om föräldrar som fött Downs-barn och då vårdpersonalen efter förlossningen betett sig som om det var en sorgesituation. Ingen flagga på brickan med fika till föräldrarna. Vad är det för samhälle vi skapar?

Dagen efter ultraljudet fick jag ett telefonsamtal från läkaren som undersökte mig. Hon förklarade allt en gång till, men då fick jag också chans att ställa frågor om den diagnos som jag själv ställt via Internet på kvällen, via maniskt surfande. Jodå, det handlar om så kallade golfbollar i hjärtat, ekogena foci. Oftast är de "blippar" som uppstår under bebisens utveckling, och som sen växer bort. Och de finns hos ungefär 4 procent av alla foster. Risken för Downs syndrom eller hjärtfel känns inte längre särskilt överhängande. Men jag hoppas ändå att jag får komma till
barnkardiologen väldigt snart.

måndag 7 september 2009

Senaste nytt

1. Jag kom in på Photoshop-kursen på distans, men inte pluggar jag... Har så otroligt svårt för det där med videoföreläsningar, som gör att jag inte kan bestämma takten och inte "skumläsa". Tacka vet jag material som man kan läsa, då bestämmer jag tempot själv. Undrar vad som egentligen kan ge mig sparken i baken att lära mig Photoshop?

2. Det är annorlunda att vara gravid för andra gången. Då var jag helt absorberad över vad som hände med kroppen, att det faktiskt skedde en massa förändringar som jag inte styrde över själv. Att det skulle komma ut en bebis sen var nästan sekundärt, antagligen för att det var så svårt att föreställa sig. Nu njuter jag visserligen enormt av att känna sparkarna i magen och av att känna igen sådant som jag upplevde förra gången. Men mitt fokus ligger absolut på bebisen. Vad är det för en person? Hur kommer det att vara att leva i en större familj än trepersonersfamiljen? Kroppens förändringar är definitivt sekundära den här gången.

3. J har fått influensa. Och det är väl inte helt otroligt att det är nya eländes svininfluensan, den stora skräcken för en som är både gravid, småbarnsförälder och har diabetes. Pust. Imorgon ska jag kolla med specialistmödravården om jag bör få Tamiflu i förebyggande syfte, enligt uppmaning från sjukvårdsrådgivningen. Men morgondagens ultraljud får jag gå på i alla fall, även om jag tyvärr får gå ensam.

4. Avtalskonferens idag, och imorgon (efter ultraljudet). Jag gillar konferenser. Man får betalt för att träffa roliga människor, för att vara i en trevlig miljö och äta god mat, och inte minst för att vara kreativ på ett annat sätt än man brukar vara hemma på kontoret. Imorgon eftermiddag ska jag presentera årets mest kreativa idé för gänget - ska bli spännande att få höra responsen.

söndag 30 augusti 2009

Har åkt karusell, ätit karamell och fröjdats hela dagen


...uti Nora, såklart. Oj vad jag hade förträngt hur totalt den lilla sovstaden förändras när det är marknadshelg. Men nu har vi provat på att trängas och stå ut med umpa-bumpa-musik i öronen i några timmar. Sen kom vi på att det var smartare att åka dit när det närmade sig stängningsdags och man slapp fösas framåt som en boskapshjord. Idag kom vi hem med bl a ett fårskinn, massor av naturgodis, gosiga raggsockor, en skinnväska och diverse matvaror i bagaget, och en sån snurra som syns på bilden förstås.

fredag 28 augusti 2009

Den ständigt närvarande döden

Morgonens dagislämning: En stor begravningskrans i röda toner i en bilbaklucka ledde till ett utförligt döden-resonemang. Minna har full koll på att det brukar bli begravning i en kyrka när någon dött, och att det oftast är gamla människor som dör. Men dagens frågor var lite mer komplicerade än så.

(Minna) - Vad gör man när man är gammal?
(Jag) - Ja, det beror lite på... En del är väldigt sjuka och orkar inte så mycket. Andra är piggare och orkar vara ute på promenad till exempel, precis som du och jag.
- Men alla dör någon gång.
- Mm.
- Vem tycker du ska dö först?
- Hm... jag tycker det är bättre att det är gamla människor som dör, såna som redan har levt färdigt sitt liv.
- Vi kommer också att dö. Och pappa.
- Ja, så är det. Alla dör någon gång, vi också.
- Mm. Då kommer det en ny Minna, och en ny mamma Marie, och en ny pappa Johan.
- Ja, så blir det nog. (och här kunde en gravidlabil person som jag inte hålla tillbaka tårarna)
- Varför måste man dö?
- Det fungerar så. Kroppen orkar inte hur länge som helst, när den blir gammal och trött så orkar den liksom inte mer.
- Men nu orkar vi, nu är vi inte gamla!

Härligt med existentiella samtal redan före kl 8 på morgonen.

måndag 24 augusti 2009

Härligt strålande i fjärde månaden...

...nja, vet inte det jag. Snarast får jag förkylning på förkylning, och sedan i fredags kväll också inflammation i hörselgången och på trumhinnan. Så ont hade jag nog senast vid igångsättningen av förlossningen, när Minna skulle födas. Men med penicillin blir det bättre, så imorgon blir det nog jobb igen.

Tre lästips kan jag bjuda på i alla fall:

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva - Ann Heberlein. Skriven så att man inte kan sluta läsa, även om jag blir provocerad ibland: framför allt av de extrema förväntningarna på vad hon ska lyckas åstadkomma och på vad livet ska innebära. Just det är nog inte så unikt, i och för sig, men hon som är etikdoktor och allt borde väl veta bättre, tänker jag? Så gillar jag de teologiska och etiska resonemangen. För mig blev det också skrämmande mycket igenkänning när det gäller pendlandet mellan extremt produktiva och sociala faser, och faser när man helst stänger in sig. Sån är jag också - men inte så pass att jag tror att jag behöver en diagnos. En mörk bok, definitivt, men läsvärd.

Familjens projektledare säger upp sig - Gunilla Bergensten. Här blir jag provocerad av annat istället: av bitterheten, all energi som läggs på "futtigheter" istället för att se det som är bra. På andra ställen upprörs jag precis som hon, över att så många kvinnor förutsätts kunna projektleda hemmet och att det självklart blir så när barnen kommer. Att _hon_ i hushållet ska lägga så mycket av sin tankekraft på just det, istället för på sin karriär, sina fritidsintressen eller på att vara närvarande med sina barn istället.

När vi kvinnor går in i en relation så fortsätter vi med det beteende som vi har lärt oss. Vi sopar och sopar i sporten som heter relationscurling. Vi servar så till den milda grad att vi inte längre har möjlighet att spela på samma planhalva karriärmässigt. Män å sin sida blir offer för denna inlärda hjälplöshet. De blir passiviserade. Vi cementerar hjälplösheten genom att hela tiden hjälpa männen att hålla reda på allt och initiera allt. Till vår ursäkt måste det sägas att vi inte vet om något annat sätt att förhålla oss till män.
(sid 161 i pocketupplagan)

Sista kulan sparar jag åt grannen - Fausta Marianovic. En bok som jag nog inte hade läst om jag inte varit med i bokcirkeln, som jag nu bestämt mig för att pausa mitt deltagande i för ett tag. Det tar en stund att komma in i den, men sedan fångas jag av hur hon beskriver samhällets förändring från ett vanligt vardagsliv via en vag rädsla in i Balkankrigets totala vansinne. Jag är så dålig på att förstå mig på krig medan de pågår. Kanske för att media mest visar bilder på skottlossning och skadade människor, sånt jag inte orkar se? Kanske för att ingen utifrån kan förstå hur det är?

torsdag 6 augusti 2009

The beach

Jag har nog skrivit det förut, men: vår närbelägna strand är verkligen helt fantastisk. Inte nog med att man kan gå dit och njuta året om, att den lockar allt från barnfamiljer via tonårsgäng till pensionärer i vilstolar under träden, att den har en väldigt bra lekplats och att det finns både bänkar, dusch och allt annat man behöver - det finns också mängder av vinbär där, bara att plocka. Tidigare år har jag inte riktigt noterat att buskarna är så dignande som i år, kanske är det ett helt oslagbart bärår inte bara när det gäller smultron och blåbär? Men i år plockar jag och andra både röda, svarta och vita vinbär och de verkar aldrig ta slut.

En höjdarefterrätt i all sin enkelhet: mogna röda vinbär med lite vaniljyoghurt. Eller ett supermellanmål: smoothie av yoghurt, mjölk, en banan och lite svarta vinbär. Idag blev det också "bäriga hastbullar" med kardemumma, mums, och en stor burk svart vinbärssylt.

Enormt lyxigt.

onsdag 5 augusti 2009

Tillkännagivande

Nu när jag ändå är här kan jag lika gärna berätta: det väntas tillökning i familjen kring början av februari 2010. Magen växer med förvånansvärd hastighet, inte alls som sist när ingen såg att jag var gravid förrän i halvtid ungefär. Nu observerades detta faktum redan i vecka 12 av avlägset bekanta.

Minna är hopplöst otålig efter att få se "sin" bebis, och jag och J har fått tumma på att hon ska få byta blöja när den tiden kommer. Måhända känner hon något annat när hon inser att det medför en viss konkurrens att få syskon?

Över havet




I söndags kom vi hem efter våra två stugveckor i Torp, Eckerö, Åland. Visste ni att finska inte är officiellt språk på Åland, d v s de som går i skolan där lär sig inte finska, trots att Åland ju är en del av Finland?



Saker jag saknar från veckorna på Åland:
- vår oslagbara glasveranda med utsikt över en stor ek och en glimt av havet
- den galet överblommiga inredningen, till skillnad från vårt ganska maskulina hem (detta hade jag aldrig trott att jag skulle skriva)
- bastun – mellan 90 och 95 grader är bäst, verkade även Minna tycka, som nu är en riktig bastufantast
- egen trädgård att spela badminton, sola, läsa, grilla och busa i
- Ålandskanalens konstiga sommarprogram med reportage från den lokala mataffären
- vara familj: leka, mysa, laga mat, sitta på klipporna, ha picknick, äta och diska ihop
- att verkligen bo mitt i naturen, med ekoxar och igelkottar på tomten och en älgtjur på granntomten – och jag har inte så mycket emot spindlarna inomhus heller
- frånvaro av röklukt från grannarna
- tysta nätter

Saker som är bra med att vara hemma igen:
- handdukarna torkar i badrummet, man behöver inte hänga dem över alla stolar i allrummet
- man kan handla mat utan att svimma över vad t ex grönsaker och bröd kostar
- man kan ta bussen istället för bilen när man ska någonstans
- DN varje morgon (även om den just nu är löjligt tunn)
- det finns en massa bra gång- och cykelvägar runt husknuten, man slipper gå längs bilvägarna
- vi är inte riktigt vana vid att umgås dygnet runt, så det var nog dags för lite ombyte på den punkten
- vår närmaste strand är faktiskt bättre än den närmaste stranden vid stugan.

PS: har inte en susning om varför kvalitén på bilderna blev så usel, men orkar inte åtgärda det nu. Har ett inlägg till att skriva innan det är dags att sova.

lördag 11 juli 2009

Vattendroppar



Det som jag hade sett fram emot som en vecka i Nora med utesittande i trädgården, mängder av grillkvällar, besök på Alntorps ö och lite strandbad blev istället en vecka med en hel del inomhusvistelse och regn.

Men det var nog egentligen ganska välbehövligt. Och även regnet har sina positiva sidor. En grillkväll hann vi med i alla fall, en utomhusfika på Strandstugan och ett par promenader i solsken.

torsdag 2 juli 2009

Känslosmitta

Jag har en kompis som är alldeles himlastormande förälskad. De mail jag får med beskrivningar av hur fantastiskt allting känns är fullkomligt underbara. Den där känslan smittar av sig och jag känner igen hur det var då, i början: bubblet i magen, blickarna som möttes och inte släpptes igen förrän det var absolut nödvändigt. Jag fastnar i romantikträsket på Spotify och gungar iväg i romantikdimmorna.

Tänk att känslor kan smitta så.

söndag 28 juni 2009

Världens godaste sommarsaft


...gjorde jag igår kväll. Doften när man kokar den är helt obeskrivlig, man skulle vilja konservera själva tillagningsdoften och spara till i höst...

Här kommer receptet!

1 kg rabarber, späda
1 l jordgubbar
8 dl vatten
2 dl socker per l avrunnen saft

Skär rabarbern i bitar och rensa jordgubbarna, dela de stora. Koka upp vattnet, lägg i rabarber och jordgubbar och koka i en kvart tills allt tappat färgen och börjar bli lite mosigt. Häll upp i silduk, låt självrinna i en halvtimme.

Mät hur mycket saft det blev, och koka upp den tillsammans med lagom mängd socker. (I det här receptet är det bara en tredjedel så mycket socker som i grundreceptet, så om man vill ha "traditionell" sötsaft som håller sig i en evighet kan sockret ökas på. Men jag vill ha en fruktig och fräsch sort, och fryser hellre en del av saften så att den håller sig.) Koka i 5-10 minuter, ta bort skummet och häll upp saften i väl rengjorda flaskor, eller burkar om den ska frysas.

Smaskens, och 100-procentig sommarsmak!

lördag 27 juni 2009

Community-beroende

Kanske heter det inte ens community längre, vad vet jag. Men beroende av vissa nät-gemenskaper är jag. Facebook hör inte dit, jag har ännu inte riktigt förstått vitsen, blir mest stressad av "allt" som finns där och bara överväldigar mig.

De mer specialiserade gemenskaperna däremot. Dem gillar jag och blir periodvis helt beroende av. Jag startade på något som hette Refill, once upon a time, när jag och min vän Sofia jobbade på Gotland sommaren -98. Vi satt på Visbys högskolebibliotek och blev fångade i den nya världen - i alla fall jag.

Och en riktig terror för en communityberoende person är när ställets server krånglar eller när ogenomtänkta omgörningar av sajten har gjorts. Så att man möts av det förhatliga budskapet "Server not found". Det skapar nästan panikkänslor. Jag kan ju inte se vad som hänt! Jag kan ju inte se om någon av mina bästa samtalspartners vill mig något! Nån som känner igen sig?
*morr*

Midsommartjej




Rönninge by på midsommarafton. Hallonmuffins, kaffe och vaniljhjärtan pudrade med florsocker - som även pudrade Minnas näsa.

onsdag 24 juni 2009

Datorstiltje och lunchtips

Av olika anledningar har jag just nu en enorm motvilja mot att sitta vid datorn på kvällarna. Istället läser jag, filosoferar, promenerar, umgås med familjen... tja, ärligt talat händer det väl rätt ofta att jag somnar fasansfullt tidigt också.

En av denna dags behållningar var lunchen ute på gräset vid S:t Johanneskyrka, med mat hämtad på en av Stockholms allra, allra bästa lunchrestauranger: Martins gröna. Det finns nog inget ställe med mer omsorgsfullt lagad mat i huvudstaden, och knappt någon trevligare personal heller. Trångt och otroligt populärt (hur ofta ser man kostymkillar köa i en kvart för veggomat?), så det är en fördel att välja hämtmat och äta på kontoret, alternativt utomhus som sagt. Idag var sista chansen före semestern för min del, eftersom de sommarstänger i övermorgon och är tillbaka 10 augusti. Men då uppmanas alla till ett besök.

torsdag 11 juni 2009

Bemötta debutanter

Debutbar på Kulturhusets takterass i tisdags kväll. Fullt av kulturella och litterära människor, och jag hörde fem nydebuterade författare berätta om sina böcker och läsa ur dem. Roligt med mixen av röster, drivkrafter, skaparprocesser och skrivsätt. Men den mest bestående känslan är hur olika författarna blev tilltalade av samtalsledaren, beroende på om de var män eller kvinnor. Röstläge, sätt att ställa frågor, kroppsspråk, allt förändrades hos mannen som satt på scenen och ledde det hela. Undrar hur mycket jag själv förändrar mitt sätt att bemöta människor, beroende på kön?

Brand

Det brinner i ett kontorshus på andra sidan Kungsgatan. Hela kontorshuset där jag sitter, alltså på andra sidan gatan, luktar rök. Otroligt.

måndag 8 juni 2009

Tigerförälskad



Jag har blivit tigerförälskad under helgens vistelse på Kolmården. Finns det några maffigare djur?



Fast det egna sällskapet var förstås ganska maffigt, det också.

fredag 5 juni 2009

Korrigering och shoppingtips

Jag missade ju poängen i mitt senaste inlägg om konferenstalanger. Det som var så bra med övningen var att man fick fokusera på att utveckla de talanger man har. Annars tycker jag alltför ofta att fokus i jobbsammanhang läggs på sådant man inte är så bra på, och så blir man uppmanad att ändra på sig för att bli bättre på just det. Istället ska man förstås sätta ihop grupper som består av människor med olika talanger! I like.

Sen några politiskt korrekta shoppingtips - på butiker jag premiärbesökt under den senaste veckan. Jag blir alldeles själaglad åt att handla saker som känns extra bra på olika sätt.

Hermans ekohandel med världens godaste torkade aprikoser.
Fair Trade Shop som hade bästa födelsedagspresenten till mamma.
Beyond Retro där det ovanliga inträffar att till och med jag drabbas av habegär till klädesplagg.
Väl värda ett besök för den som har vägarna förbi!

tisdag 2 juni 2009

Konferenstalanger

Vi har konferensat på Engelbrektstunet utanför Norrtälje i två dagar. Ett enormt mysigt ställe med punschveranda, båthus, Beatles-spelande pub- och spellokal i källaren och världens mest serviceinriktade personal. Sen var grillvädret inte det sämsta heller igår kväll.

En av övningarna handlade om att gå igenom sina outnyttjade talanger, som vi först fick fundera igenom självständigt och sedan diskutera parvis. Vi kom fram till att jag har stora outnyttjade talanger när det gäller min förmåga att analysera samhället och förutse konsekvenser av saker och ting, att säga min mening även om det är obekvämt och ha frågor om människovärde i ryggmärgen. Att få bekräftelse på att mina egna tankegångar stämmer även med andras syn på mig betydde massor. Så nu ska jag bara våga hålla i under nästa utvecklingssamtal med chefen, och inte låta mig dras med av vad hon har för planer - som inte alltid är mina planer.

lördag 30 maj 2009

fredag 29 maj 2009

En tuffing


Det är något med kastanjeblommorna som jag älskar. De är så distinkta och samtidigt både lite busiga och ljuva.

Disciplinbrist

Jag vann inte Multimanus skrivartävling, och nu är det för sent att anmäla sig, så det blir ingen "Skriv varje dag i sommar-kurs" för mig. Undrar om det är möjligt att upprätthålla någon sorts skrivardisciplin ändå, på egen hand?

onsdag 27 maj 2009

Vi som vet bäst

Ibland tänkte hon att det var synd om Lillemor också, om alla dessa dåraktiga svenskar som hade sådana förväntningar att de måste bli besvikna.
Som detta med kärleken.
Den skulle vara så storslagen, allomfattande som himlen måste den rymma allt som en människa behövde för att leva. Den skulle ersätta allt de kastat på sophögen, släkten, mormor och morfar, mönster och tradition, mål, mening, ja Gud själv. Varje par skulle bygga sin värld ur intet.
Och de ska tala om förtryck, tänkte Sofia. Som om något förtryck kunde bli värre än när två förälskade ungdomar stänger dörren om sig och börjar plåga varandra i tron att de kan återupprätta helheten.


Marianne Fredriksson - Gåtan, sid 66.

Om tro



Att kalla sig kristen eller gudstroende är i stort sett att dumförklara sig själv. Så känns det ungefär varje gång jag "bekänner" i sammanhang med jämnåriga. Det kommer fram argument om att en tro på Gud säkert är tryggt och skönt, att Bibeln innehåller mycket konstigt och att religionen har skapats för att sätta upp ramar för hur människor ska bete sig mot varandra. Mycket möjligt att alla dessa tre stämmer. Men argumentet att man inte kan tro på Gud för att det inte är logiskt - det köper jag inte.

För mig handlar tro inte om att slå upp ett bibelord i en bok för att få veta hur jag ska bete mig. Det handlar inte om att jag ska gå och hoppas på att jag ska få det bättre i nästa liv. Det handlar om en tro på kärnan, gnistan i människan, den som längtar tillbaka till ett sammanhang, en annan värld, vilket i sig blir en drivkraft att sätta sig över sina egna omedelbara behov för att kunna förändra. Det handlar om tron på att det går att känna kärlek till alla människor, även fyllot på bänken mittemot i tunnelbanan, och om att även det mötet kan förändra mig. Det handlar om beroenden mellan människor som en förutsättning för liv. Och om möjligheten för en människa att förändras i grunden, oavsett vad man varit med om tidigare i livet. Det handlar om en väv som spinns omkring våra liv.

Flummigt? Ja. Men det är också ganska flummigt att lägga ut miljoner kronor på att ett gäng män ska trängas om en och samma boll på en fotbollsplan. Mer logiskt än att tro på Gud är det i alla fall inte.

tisdag 26 maj 2009

Integritetsdilemman igen

Frukostseminarium om sociala medier imorse, med allt från småknäppa sätt att använda det, som Matt som åker världen runt och dansar samma dans på alla ställen, till sätt som ger ett mervärde för användaren, till exempel Fiskars community för folk som gillar att skapa och fixa. Kom också fram till att jag ska behålla min blogg skild från jobbet, för att slippa känna att det jag skriver där ska diskuteras av dem som påverkar min jobbvardag. Ibland känns det dumt, eftersom jag själv läser mina kollegors bloggar och då måste kommentera dem mer anonymt. Men jag trivs med att själv ha lite kontroll (tro mig ha det, i alla fall).

Däremot är jag nog snart redo att ta steget in på Facebook för nätverkandets skull. Nu när "alla" finns där.

Nu ska jag ut på presentjakt till mamma, och sen blir det Obama-diskussioner på bokcirkeln, denna gång i Fruängen. Roligt!

måndag 25 maj 2009

Norgetur





Tillbaka från turen till Bergen i Norge. Vi har tittat på pingviner, ormar och krokodiler på akvariet (där Minna också kröp in under en uppstoppad varg, och ville se till så att den skulle bli levande igen), promenerat i närmast tropiska omgivningar, varit på vetenskapscentret, och så har Minna lekt massor med lekkompisarna Linnea och Nicolai. Mysiga dagar!

(Ett bakslag dock: Minnas arm hoppade ur led för fjärde eller femte gången. Men efter bara lite väntan hos "legevakten" kom den på plats igen, och nu kanske jag kan klara att lösa problemet själv nästa gång, om det blir någon sådan. Kanske.)

onsdag 20 maj 2009

Apropå återvinning


Idag slog det mig att gungor gjorts enligt recycling-metoden i årtionden utan att man tänkt så mycket på det. Undrar om den som kom på idén tog patent och levde gott på det i alla sina dagar?

(Bilden är från i somras, underbara Gamleby. Imorgon ska vi ut på äventyr och åka FLYGPLAN ända till Bergen i Norge. Minna undrade dock när hon äntligen ska få åka helikopter, och där blev jag svaret skyldig.)

måndag 18 maj 2009

fredag 15 maj 2009

Makten över tanken, eller Att stanna kvar på plats i Humlegården

Att gå genom Humlegården klockan 07.50 fredagen den 15 maj är ljuvligt. Solen spelar i lövverket och fåglarna kvirrar, knirkar och ouii:ar. Men det är lätt att ändå hamna någon annanstans, rent mentalt. Lätt att hamna i tankar kring vad jag ska göra på jobbet, borde-göra-listan rent privat och så några måsten också, sånt jag glömt.
Ett sätt att driva mig tillbaka är att känna efter hur fötterna känns i skorna. Tårna, fotsulorna, hur känns det egentligen att gå här just nu?

Det handlar om att skaffa sig makt över sina tankar. Vad vill jag tänka på just nu? Vad är meningsfullt för mig? Kan tillämpas även vid fikabordet - vad är meningsfulla samtal för mig, vad är det jag vill ska ta plats i mitt medvetande? Det är ju lite dumt att slösa bort varje fikasamtal på att prata Robinson, om det inte är det man egentligen vill. Fast ibland vill man ju gömma sitt jag lite. Idag blev jag uppmanad att svara spontant på frågan om vad dopet egentligen innebär, och det är inte alltid jag sådär på stört är redo att vara Svenska kyrkans taleskvinna. Samtidigt blir jag lite glad varje gång.

Härlig fredag i solen åt alla!

torsdag 14 maj 2009

Familjeförsörjning

Hur många olikkönade par känner du där kvinnan tjänar mer än mannen? Jag känner väldigt få, insåg jag plötsligt imorse. Trots min bekantskapskrets med relativt hög grad feminister och personer som anser sig vara jämställda.

Jag ställde frågan till SCB idag:

Hej,
jag har sökt på scb.se men inte hittat statistik där det går att utläsa hur inkomstfördelningen är mellan man och kvinna i hushållen i Sverige (i hushåll där det finns en man och en kvinna, förstås). Det skulle vara intressant att få veta i hur stor andel av hushållen som kvinnan tjänar mer än mannen.

Fick svar:
Hej,
SCB publicerar inte dessa uppgifter regelbundet. Jag känner dock till en studie om föräldrapenning som visade att i hushåll med gifta eller sammanboende i åldersgruppen 20–50 år hade mannen högre inkomst i 76 procent av hushållen och kvinnan i 24 procent.

Tyvärr kunde de inte skicka någon länk till studien. Jag försöker forska vidare i frågan.

måndag 11 maj 2009

Ilskan som drivkraft

Sitter på jobbet och inväntar en fokusgrupp som ska starta om en timme. Under tiden tänkte jag skriva ner detta, som jag hade tänkt få ut på bloggen redan den 1:a maj eftersom jag tyckte ämnet passade väldigt bra då. Men sedan dess har jag varit mer eller mindre begravd i flyttröran.

Läser nu nästa bokcirkelbok, Barack Obamas bok Min far hade en dröm (konstig titel, när man tänker närmare på det). Varning bloggläsare som är med i bokcirkeln - tror dock att det går att läsa inlägget ändå, det handlar mer om mig än om boken.

Obama jobbar under en period som "organisatör". Det handlar om att hitta en fråga som engagerar människor i ett mindre bemedlat bostadsområde, så att de själva börjar jobba för att åstadkomma en förändring. Vid anställningsintervjun säger intervjuaren, Marty: "Du måste vara arg på nåt". Han förklarar det med att man måste vara arg på något för att vilja ha jobbet som organisatör. Funderingar kring den där ilskan som drivkraft går sen lite som en underström genom boken, tycker jag. Och då dök frågan upp: vad är jag arg på? Vad driver mig att vilja förändra?

Det var tre minnesbilder som kom till mig på Roslagsbanan. En från ettan på lågstadiet, då fröken reagerade med omåttlig bestörtning på att jag hade tagit till våld mot en kille i klassen som varit dum mot någon annan. Alla var helt överrumplade. Killarna slogs jämt och ständigt, men en tjej? Så fel. Å andra sidan kunde de tuffa killarna i klassen komma fram till en vid katedern där jag stod och vässade pennan, och utan förvarning, med ett brett leende, sätta handen mellan benen på mig. Makten var dras.
Nästa minnesbild: en klasskompis, en välartad flicka i flätor och lackskor. Alltid så rätt. Hur man ansträngde sig uppnådde man aldrig någonsin hennes status. Hon behövde liksom inte göra något, hon var perfekt.
Tredje minnesbilden: mina föräldrars hukanden inför andra vuxna, vuxna som de uppfattade som mer högstatus än de själva. Och till den gruppen hörde definitivt merparten av alla vuxna vi träffade.

Där finns min ilska. På att en del bara har, och tar det för givet. Makt, pengar, status, rätt kön, allt. På att en del kämpar och sliter livet igenom, och får ingenting. Och på systemet som bygger vidare på att vissa har och vissa ger: tid, pengar, sig själva. I en till synes ändlös cirkel.

Vad är du arg på, och vad driver dig att vilja förändra?

onsdag 6 maj 2009

Utblick

Häggen blommar i Humlegården när jag tittar ut från mina flyttkartonger.

torsdag 30 april 2009

Stor och liten


Min stora lilla tjej ser ut så här på valborgsmorgonen. Ett ständigt pendlande mellan bebis och dam.

Ikväll ska vi titta på valborgsbrasa och lyssna på allsång, och hålla tummarna för att inte alltför många tonåringar hamnar på Maria Pol. Känner mig alltmer nöjd med att jag hade ett alkoholfritt bröllop - varför skulle man behöva döva sina sinnen en sådan dag?

tisdag 28 april 2009

Fruktsallad är bättre än bara apelsiner

Tillbaka från sista träffen på min Liv i balans-cirkel. Idag har vi formulerat visioner för samhället och oss själva. Vad vill vi ska ha förändrats i samhället om 5 år när det gäller livsrum, tid, arbete, relationer, ekologi, ekonomi och etik? Och vad vill vi förändra i våra egna liv när det gäller oss själva?
Otroligt spännande samtal. Det bästa av allt är nog blandningen av människor, att den tanke jag tänkt inte alls är samma spår som någon annan haft. Och den ena tanken ger något nytt till den andras, och så vidare. Det är sånt här som jag fullkomligt älskar.

Jag blev ombedd att fundera ordentligt på om jag skulle vilja vara samtalsledare för nästa omgång, och det ska jag verkligen göra också, för det skulle vara jätteroligt. Samtidigt är det lite ironiskt att jag går en cirkel på temat Liv i balans och att det sedan leder till att jag tar på mig fler aktiviteter...

Avslutningsvis fick alla komma med feedback och önskemål om själva cirkeln. En gravid tjej föreslog Liv i balans-cirklar enbart för småbarnsföräldrar. Å, vad jag tycker precis tvärtemot. Det är ju just mixen av människor som gör att samtalen kan ge något. Om jag bara pratar med människor med precis samma referensram som jag själv - kan det ge mig några nya perspektiv? Jag blir så ledsen av att allt jämt ska målgruppsanpassas in absurdum. Tvärtom tror jag på fler mötesplatser där människor som annars inte skulle mötas får göra det.

Sakernas tillstånd

Polleneländet är över oss. Jag fattar inte att kroppen inte kan förstå vad den ska göra när träden börjar slå ut. "Hilfe, rädda mig, jag går under" känns som en ganska malplacerad reaktion när min arma vinterslitna kropp istället borde brista ut i glädjetjut.

Men ögonen reagerar rätt i alla fall, och sådant kan man glädja sig över. Sprudlande grönt åt alla möjliga håll. Jag har tänkt en del på ett inlägg som Jenny skrev för några dagar sedan, om hur hon som barn funderade över om andra människor såg färgen blått precis som hon. Precis likadana tankar har jag haft, och har nog fortfarande inte släppt dem, ärligt talat. En annan relevant fråga i sammanhanget: varför är grönt just grönt, och inte blått eller rött? När jag ställde den frågan till en studiekompis undrade hon om jag kanske tänkte lite för mycket. Nej då, hävdar jag bestämt, det är snarare många andra som tänker för lite.

söndag 26 april 2009

Städtantsreflektioner

Det har putsats och fejats för fullt i vår ordinarie lägenhet i helgen. Ärligt talat tror jag aldrig den har varit så ren som den är nu under tiden vi har bott där, om man undantar Minnas rum och arbetsrummet som vi tills vidare lämnat därhän. Men snart är det dags där också, det är bara lite åbäkiga möbler som måste ut först.

Väggar, tak, städskåp, ugn, krukväxter, här pratar vi stort och smått - allt ska bli rent inför vår återflytt nästa helg. Min man har lärt sig putsa fönster och jag själv har påmints om att det finns städinslag som jag gillar: att få något som först såg helt hopplöst ut att helt ändra skepnad.

Nu känns kroppen ungefär som efter en dag i skidbacken.

tisdag 21 april 2009

Mammutarna galopperar

Idag råkade jag ut för ett sånt där jobbigt samtal om barn och könsroller. Jobbigt för att en i sällskapet tyckte att "jomen det är nog faktiskt programmerat i generna att killar gillar bilar" (apropå små barn). Varje gång jag hör den repliken ser jag nån sorts familjen Flinta-scen framför mig, med bilar som kör slalom över den torra stäppen mellan mammutar med enorma betar. Hursomhelst: idag slog det mig att den som kör med det argumentet kan vara av båda könen, men oftast har personen barn - och i säkert 99 fall av 100 är barnet då en pojke.

Det är inte farligt om en liten flicka tycker om att leka med bilar, det kan man stå ut med. Likaså att hon har en brun jacka och en väska med dödskalletryck. Men en pojke som leker med dockor, det gör minsann lite ont i själen på alla och envar. Inte ska han väl nedgradera sig så.

Tidigare under dagen var jag på ett träningspass på Friskis och Svettis, Ki Gympa hette det och skulle vara kampsportsinfluerat med lite qi gong-rörelser och så. Ledaren (gissa könet?) tjatade flera gånger om att tjejer behöver mer styrketräning, att "det är inte farligt för er, och det kan till och med få göra lite ont". Och, så kom det flera gånger under passet: "kom igen nu tjejer!". Detta trots att flera i lokalen inte var tjejer, utan män (utöver den 80-åriga dam som jag nog inte med bästa vilja i världen kan kalla tjej). Jag tänkte då: "vad tycker de om att kallas tjejer?" Och det vore spännande att få veta vad de, männen, faktiskt tänkte: kände de sig nedgraderade, eller kände de att utropet inte berörde dem - de var ju faktiskt män och tog i tillräckligt utan att behöva något extra tillrop?

måndag 20 april 2009

En av de sämre dagarna

Att vara samtalsledare för gruppsamtalen under en jobbkonferens där man själv sågar själva konferensupplägget är inte riktigt drömuppgiften. Men det har jag gjort idag. Efter att vi grävt ner oss i var vi befinner oss i förändringsprocessen och hur det känns att vara där i ett antal timmar kom vi äntligen till något mer konkret: vilket stöd var och en av oss behöver för att ta ett extra kliv framåt. Äntligen.

Lättad efter att dagen var slut satte jag på mobilen, fick ett glatt pling som svar och hoppades på ett trevligt kompis-sms eller gulligt kärleks-sms. Istället skriver min man "Uppsagd på grund av arbetsbrist". Förutom alla praktiska funderingar som det förstås leder till hade hans fack inte sagt ett dyft om att varsel lagts och att förhandlingar pågick. Där fick jag för att jag efter åratal av tjat hade lyckats övertyga min man om att gå med i facket. Vad fick han för det? Pinsamt dåligt.

Inte en dag att lista bland de allra bästa.

söndag 19 april 2009

3 x skapande

Tre saker att se fram emot:

1. Funderar allvarligt på att gå distanskursen "skriv varje dag i sommar". Inga andra kurser löper just då, och dessutom känns kvällarna så mycket längre på somrarna...

2. Min man huserar i en fotostudio i stan. De ska nu renovera och göra om, i syfte att kunna utnyttja stället mer för fotoutställningar. Till posten som konstnärlig ledare verkar de kunna tänka sig mig. Å, det vore roligt att hålla ihop utställningarna och tänka teman och så... men ännu har jag inte bestämt mig.

3. Jag är värdelös på att lära mig Photoshop ordentligt på egen hand. Så nu har jag sökt distanskursen Digital bildbehandling på Högskolan i Jönköping, som Moderskeppet är med och anordnar. Håll tummarna för att jag kommer in!

Mamma nära vansinnets gräns

Ja, det har sannerligen varit en helg då jag känt att jag lever på riktigt. Hur gör folk som har mer än ett barn, när den ena är i trotsåldern så pass att man blir retad till vansinne?

Jag har förstått att det finns barn som är mer lämpade som förstagångsbarn än min sötis, men ändå...

En cykel har jag köpt i alla fall, och ett dop har vi varit på. I övrigt har jag argumenterat, hållt fast, stängt in, hotat, mutat, varit sur och irriterad, försökt hitta på roliga saker men fått nada tillbaka. Är rejält trött på den där distade, ointresserade tonårsblicken som finns på min treåring.

Måtte de här trotsdagarna vara över snart!

lördag 18 april 2009

Fasader

Senast lästa bok: Flickvännen av Karolina Ramqvist. Jag tog den för att den fanns inne på "nybokssnurran" på biblioteket, efter att jag läst mycket om den i media, utan att ha några högre förväntningar. Men den gick rakt in, som man säger.

Flickvännen Karin går omkring i sitt superdesignade hem och väntar på sin maffiabosspojkvän. Och hennes värld blir nästan chockartat levande för mig, jag är i den mentalt under de dagar jag läser boken. Det är en väldigt begränsad miljö. Under ytan anar jag det enorma behovet av kontroll, disciplin över sig själv och sina förehavanden. Och det känns lite som ett mantra för vår tid. Visst är det extremt mycket som handlar om kontroll, att inte förlora ansiktet? Att aldrig avslöja något om sprickor i fasaderna, inte förrän uppbrottet är ett faktum. Inte så konstigt då att behovet av psykologer och coacher är så viktigt - en utomstående människa att blotta alldeles lagom mycket för. Osäkerheten ska ingen som man är lite bekant med kunna lukta sig till, vare sig man är maffiaboss eller svenssonförälder.

På något sätt känner jag också igen den där förtvivlade längtan efter ett liv som är på riktigt och som känns i varje cell.

onsdag 15 april 2009

Informatörsbrist

Idag fick jag veta att den tredje tjänstlediga informatören inte kommer tillbaka som planerat i maj, utan ska vara tjänstledig igen på en annan tjänst. Så nu ska vi två informatörer som återstår försöka komma fram till en smart lösning tillsammans med chefen. Korttidsvikarierande informatör, eller omfördela jobb så att vi kan tillfälligt-anställa någon med annan kompetens?

Börjar vänja mig vid att inget är beständigt längre, utan att arbetsuppgifter och ansvarsområden ständigt skiftar. För några år sedan kändes det jobbigt - nu är det faktiskt mest positivt. Och allt är bättre än att få tillbaka en kollega som inte är så sugen på att jobba som just informatör.

Man blir lite insnöad på arbetsglädje och sånt när man jobbar på en arbetstagarorganisation, märker jag. Ändå verkar folk jobba ihjäl sig på jobb de säger att de inte ens trivs med.

tisdag 14 april 2009

Uppvärdera tvekandet

Att det kan finnas så mycket känslor, kanske rentav hat, hos människor när det gäller religion och tro. Jag läser diskussioner på Newsmill i kölvattnet av Jonas Gardells nya bok Om Jesus, och hoppar nästan till över människors ordval. (Det finns en hel drös artiklar på temat Jesus och de intellektuella.)

Vad är det som gör att vissa blir så oerhört provocerade av religionen och tron? Varför kan de inte låta människor få vara sökare, kristna-på-eget-sätt, bokstavstroende eller traditionstroende eller vad som helst?

Sen blir jag också trött på det evinnerliga tjatet om att religion inte är vetenskap, för att ingenting i den går att bevisa och ingenting är ”sant”. Som om vetenskapen vore objektiva sanningar, ofiltrerade av människors åsikter och av begränsningarna i vad vi idag har möjlighet att mäta och uppfatta. Jag säger inte att jag misstror all vetenskap, men jag tror inte att det finns så många absoluta sanningar ens i den. Nya forskningsrön och resultat kommer ju varje dag. Vem vet vad vi vet imorgon, som vi inte vet idag? Hur kan vi då säga att vetenskapen har ”rätt”?

Samhällstendensen är att allt måste förklaras, allt ska debatteras och diskuteras och vara tvärsäkert. Det smittar förstås av sig på det mesta. I ett sådant läge är religion inte mycket att ha. Men det mesta i livet är inte så tvärsäkert, upplever jag. Skulle vilja uppvärdera det som är lite prövande, tvekande, det som är en aning istället för ett vetande.


(Det här inlägget skulle kunna vara betydligt mer välformulerat och utförligt, jag är ledsen att jag inte riktigt förklarar mig på det sätt jag skulle vilja. Timmen är sen och några timmars konflikter med trotstreåringen innan dess tar ut sin rätt...puh.)

måndag 13 april 2009

Cykelbeslutsvånda

Jag cyklar inte särskilt mycket numera. Min blå Crescent som jag fick på 11-årsdagen, och köpte bockstyre till ett par år senare, har dock rullat väldigt många mil i Nora- och Uppsalatrakten. Den känns alldeles för rostig och skranglig för att jag ska våga sätta Minna på en barnsits därbak. Samtidigt känner jag verkligen saknad efter de där spontana cykelturerna, och jag ser framför mig vilka härliga cykelturer vi skulle kunna ha, jag och Minna.

Frågan är då: hur mycket pengar är det värt att lägga på en cykel som kanske används varje helg under större delen av sommarsäsongen, men inte så mycket i övrigt? Och hur fin cykel vågar man skaffa för att den inte plötsligt ska försvinna ur cykelförrådet?

Å andra sidan har jag aldrig i mitt liv köpt mig en cykel. Och de har ett väldigt bra pris i vår närmaste cykelaffär på den cykel som jag velat ha i över ett år...

En riktigt påskig påsk





Det här har varit den påskigaste påsken jag minns sedan barnsben, trots att ingen av oss var påskkärring. Men det kom många sådana på besök, och vi har målat ägg, gjort marsipankycklingar, fått godisfyllda påskägg och varit på vårpromenader och dito cykelturer.

Härligt att barnvagnen inte längre är oumbärlig. Snart ska vi förhoppningsvis slippa blöjorna också.

torsdag 9 april 2009

Vulkaniserad

Nu har jag äntligen registrerat mig på Vulkan, så snart kan jag publicera mina alster som e-böcker eller riktiga böcker för beställning!

Skärtorsdagslugn

Minna sover fortfarande, den lilla febersorken. Hemma med feber och hosta igår, men hon verkade bättra på sig så pass att vi kan komma iväg till Nora idag.

Kruxet är att jag inte kan komma på vad jag skulle göra under min hemmajobbsförmiddag. Mailen är helt tom och förleder mig att twittra och läsa bloggar istället. Puh. Ska jag skriva en artikel? Planera framåt? Ja, det kanske vore en idé faktiskt, ska nog fundera vidare på utformningen av våra digitala nyhetsbrev.

Lite börjar jag längta tillbaka till vår gamla vanliga lägenhet nu, med separat arbetsrum där man kan sitta i lugn och ro utan att folk skuttar runt på ens fötter eller plötsligt står och läser bakom ens axel.

Ute är det tyst, grått och halvmörkt. Piggar upp mig med lite kaffe, så kanske idéerna börjar flöda.

onsdag 8 april 2009

Själavårda kollegor... nja

Mina kollegor frågade mig för några dagar sedan på fikarasten om jag har lust att ha själavårdspass för dem under vår nästa jobbkonferens. Hm... det fick mig lite ställd. Själavård i Svenska kyrkans anda på en jobbkonferens? Sen kom en smart kollega på att det nog inte är så smart att själavårda någon som man känner väldigt väl i en annan roll, och det är vad jag förstår ett vanligt professionellt förhållningssätt. (Undrar dock hur man gör i en riktigt liten församling - vad finns det att välja på?)

Men, och det största skälet att jag verkligen inte vill: jag har ju åratal kvar innan jag är färdig.

Däremot kan jag inte låta bli att släppa tankarna på vad de trodde att det skulle bli. Vad har de för förväntningar och förhoppningar på mig i ett sådant sammanhang? Det vore otroligt spännande att få veta. Och, vad skulle jag faktiskt kunna bidra med?

Kanske var den kollega som idag avslöjade en relationskris allra mest angelägen om att få själavård.

tisdag 7 april 2009

Ett hus i mitt hjärta

Jag älskar Kulturhuset vid Sergels torg. Det finns ingen bättre plats att sitta och skriva eller filosofera på än Café Panorama - jo, möjligen i Ottsjö eller ute på en ö i skärgården. Men bortsett från det. Och där finns Stadsteatern, och obskyra små konstutställningar, och soffor att bara sitta i och titta ut över stan.

Blandningen av människor, olika typer av sällskap, förväntningar och upplevelser eller bara tidsfördriv om vartannat.

Underbart att det finns såna ställen kvar. Ställen som är öppna för det mesta och ändå inte går ut på att man ska köpa en massa prylar.

Det blev en del skrivet idag. En novell. Och framför allt var det en njutningsfull stund att sitta där.

Har dessutom läst Hanna Hellquists bok Karlstad Zoologiska. Den är bitvis ganska magstark, bitvis rent äcklig, men känns också "ren" i sitt berättande. Rakt upp och ner, utan en massa choser. Dessutom gav den mig tillbaka en del minnen som jag knappt visste att jag hade. Det är för mig ett tecken på en bra läsupplevelse: något som breddar det jag ser och upplever, något som får mig att lära mig något nytt eller påminnas om något som jag glömt att jag vet.

måndag 6 april 2009

Angående det ekologiska förresten...

...jag är fortfarande förbluffad över Marit Paulsens uttalande i DN igår, att det är bättre för miljön med konventionell odling än med ekologisk. Visst förstår jag också att världen inte undgår undergång för att alla plötsligt börjar köpa KRAV-tomater istället för vanliga - men nog måste det vara bättre med färre gifter i marken än med fler? Eller är jag helt ute och cyklar?

Skriv, tänk, gör...?

Ikväll har jag suttit och skrivit på ett café efter jobbet. Eller, rättare sagt, skrivit vad jag borde skriva om. Hur kommer det sig att det absolut oftast är där jag hamnar? Idag var en klar delorsak att jag inte orkat släpa med datorn. Trots att jag numera har en liten bärbar. Det ska bli bättring på den fronten. Under mina lämna-veckor (dagis alltså) ska jag se till att åtminstone få en skrivarkväll på annan plats än hemma.

Det svåra är att jag nu har samlat på mig så många halvskrivna manus, påbörjade idéer, omarbetade idéer och alldeles nya idéer att jag nästan blir handlingsförlamad när jag väl sätter mig och ska börja. Och så blir det ständigt detta meta-skrivande. Idéerna som samlas i huvudet, och i bästa fall kommer ut handskrivna på papper, men ack så sällan längre än dit.

Kanske handlar det om att få in en daglig rutin för skrivandet? Jag funderar hit och dit. Kanske blir det en skrivarkurs i sommar. Märker att fabuleringsbehovet är större än på väldigt länge i alla fall, och det är kul.

söndag 5 april 2009

Vårspring i benen

Uppvaknande

Igår vaknade hela Stockholm på något sätt. Varenda litet ledigt trappsteg i solen utnyttjades. Visst glömmer man för varje år hur annorlunda staden blir när människor har lust att vistas utomhus?

Vi tillbringade dock några timmar nere i fotostudion i källaren, men det var det värt för Minna-bilderna blev väldigt fina.

Nu ska jag surfa runt efter lite vårkläder att beställa (allt för att slippa jaga runt och trängas i provrum).

tisdag 31 mars 2009

Varumärkesfunderingar

På förmiddagen var jag på seminarium på Rival om Mind Branding, alltså hur man formar sitt budskap efter det man vill att ens varumärke ska förknippas med. Hitta varumärkets "själ". Det var under Guldäggsveckan (fint reklampris) och allt var ganska hippt och tjusigt. Men ämnet lockade.

Seminariet gav massor av idéer till mitt jobb, men ännu mer fick det mig faktiskt att fundera på mitt eget varumärke som individ. Sånt jag annars brukar tänka är lite fånigt - jag har lite svårt för t ex konceptet "Jag AB" (därför att det går ut på att var och en har makt över sitt eget liv, och det tycker jag bara är sant till viss del - det finns en hel del strukturer som påverkar livet också. Det skuldbelägger människor som av olika skäl inte orkar driva sin egen utveckling in absurdum). Men det jag kände är att jag är nöjd med mitt varumärke, kanske för första gången någonsin. Jag vill vara den jag är och inte någon annan. Självklart finns det sidor att slipa på och förbättra, jag säger inte på något sätt att jag är perfekt, men jag vill inte heller aktivt jobba på att "förändra" mig och hitta nya roller, attityder, sätt att förhålla mig till omvärlden. Jag har hittat mina fästpunkter, min rot ner i marken.

Vissa saker har jag väldigt svårt för: minglande, så kallade satiriska TV-program som går ut på att platta till andra människor, sport, karaoke, seriösa heminrednings- och dito modediskussioner, börsplaceringar och dåligt språk. Men det är helt okej att jag har svårt för det, och jag behöver inte låtsas gilla det längre.

Å, vad det är skönt att bli gammal och klok.

lördag 28 mars 2009

Afro-speedat


Imorse väcktes jag 05.45 av entusiastisk treåring: "Ska vi gå och dansa nu?"
Och dans blev det så småningom, i form av prova-på afrikansk dans och trummor för barn och föräldrar. Minna studsade runt som en studsboll och blev förälskad i dansläraren, så jag kände mig nästan övergiven under tiden där. Men det var härligt att se henne ha så roligt. Och vid trummorna var hon rena naturbegåvningen.

Ibland tänker jag att det är fånigt med alla dessa förälder- och barnaktiviteter med barnen i fokus - inte fick barnen styra allting förr, då fick de väl helt enkelt hänga med? Samtidigt vill jag verkligen inte vara utan de gemensamma upplevelser vi faktiskt har från just sådant. Dessutom vågade mina egna föräldrar inte ta med mig på restaurang för att de var rädda att jag skulle störa - och sånt tänkande känns väldigt främmande. Minna älskar att "äta på resserang".

tisdag 24 mars 2009

Tentan inskickad

Nu har jag tryckt på skicka-knappen, så nu är den iväg. Skönt. Förr skrev man ju tentor jämt, men ju mer sällan det blir desto mer prestationsfyllt är det.

Är rätt nöjd med tillvaron, faktiskt. Med min nya glassmaskin och min underbara treåring och min man som ligger och slumrar med Minna för närvarande. Sämre kunde man ha det.

lördag 21 mars 2009

Bebis-Minna


Martina har fått en bebis och Minna pratar massor om bebisar, så vi har tillsammans tittat på gamla foton från hennes bebistid. Att hon har varit så liten! Och vilken chock det måste vara att komma ut i den kalla världen utanför magen.

Jag har funderat mycket på hur man lär sig förstå och hantera världen på sistone. Bland annat för att jag har läst Gunilla Gerlands bok En riktig människa. Det är inte självklart att allt går automatiskt för andra bara för att det går automatiskt för mig, har jag börjat inse.

Och samtidigt skriver jag hemtenta om psykologiska kriser och själavårdande samtal. Den ska nog bli klar så småningom, även om jag just nu känner mig mätt på beskrivningar av olika kris- och utvecklingsfaser.

onsdag 18 mars 2009

tisdag 17 mars 2009

Plaskbilden


Man skickar ju ett MMS till sin e-postadress, såklart... (jag lär mig!)

Det fanns en gång i tiden när jag kunde sånt som inte alla andra kunde, till exempel HTML. Nu är det snarare så att alla andra kan och det är bara jag som inte kan.

Hursomhelst: här är hon. Overallen är fortfarande blöt, men roligt hade vi.

Vårvittring

Har ni känt doften - av uppmjukad jord och solvarm luft? Och har ni sett knopparna som sitter på alla träden? Det är så att cellerna pirrar längs ryggraden.

Vi plaskar i alla isvattenpölar som finns och jag tar en jättefin bild med mobilen, men tyvärr är mina tekniska kvalifikationer för låga för att jag ska lyckas överföra den till detta forum utan kabel (som ligger någonstans i vår ordinarie lägenhet).

måndag 16 mars 2009

Stödinsats


Just nu ska jag skriva hemtenta. Det går trögt.
Istället har jag varit på fotopromenad och funderat på en ny projektidé där jag får kombinera text och bild.

Stöd i tillvaron ingår som en viktig komponent.
Vi får se vad det blir.

Men nu ska det bli postmodernitet, besinning och tolkning, kognitiv kontamination och religiösa kriser.

söndag 15 mars 2009

Helgen i siffror

Den här helgen har jag:
  • provat 7 olika flythjälpmedel i simskolebassängen på Tibblebadet (rättare sagt, egentligen var det väl Minna som provade dem mest)
  • bakat 37 kanelbullar
  • gjort 4 hemgjorda pizzor
  • hittat mina 2 magdanssjalar som jag trott var försvunna - när jag precis hade köpt en ny
  • tittat på 0 Melodifestivaler (glömde)
  • delat ut nattvardsvin till 34 personer i högmässan
  • pratat hyreshöjning på 2,9% med grannarna
  • varit på promenad med de två andra familjemedlemmarna
  • grälat med en trotsig treåring ett oräkneligt antal gånger, och pussat henne minst lika många
  • städat 0 minuter (det får bli imorgon istället)
  • hittat 6-7 lämpliga stugor på Åland att hyra vecka 30 och 31.

torsdag 12 mars 2009

De företagsamma

Orientalisk dans idag igen, och det blir bara roligare med tiden. Vi lär känna varann i gruppen och det gör att vi "spelar" mer - dans handlar ju inte bara om steg, utan väldigt mycket om attityd, börjar jag förstå.

Och återigen slås jag av hur fantastiskt det måste vara att leva sin affärsidé. Skapa och bygga upp det som jag själv tror att andra har nytta av, och som jag själv kan ha som levebröd. Självklart är det inte bara jättekul och enkelt och smärtfritt, men ändå.

När jag var liten var det jättekonstigt med folk som inte var anställda någonstans, utan var så kallade egenföretagare. Aldrig slog mig tanken att jag skulle kunna göra det själv.

Men det går ju. Massor av människor lever - mer eller mindre gott - på sina egna verksamheter.

Än så länge är jag vanlig anställd, en sån som jag förväntades bli. Det gick bra på gårdagens lönesamtal: jag är uppskattad för bland annat att jag säger min mening och ser saker ur andra perspektiv, plus att jag är en fantastisk kommunikatör och har en överblick och planeringsförmåga som min chef avundas. Idel lovord. Ändå längtar jag efter något annat.

tisdag 10 mars 2009

Tidsskutt

Besök hos föräldrarna, besök i min gamla studentstad Uppsala och så filmen Revolutionary Road ovanpå det. Alla tre får mig att kastas tillbaka i gamla tankemönster, till de förväntningar och förhoppningar jag hade på livet och framtiden då. Det är nästan lite otäckt, som att sitta som en mental skugga av mitt eget jag vid skrivbordet där jag skrev alla brev, pluggade till proven och funderade på min kommande framtid som berömd författare.

Berömd författare har jag inte blivit än. Men mycket annat av det jag förväntade mig har jag faktiskt fått, och gjort. Och mer ska det bli.

fredag 6 mars 2009

Snart pensionärspappa

Om ett par timmar tar jag och Minna tåget till Örebro och åker vidare till mina föräldrar i Nora. Pappa har just fyllt 65, men fortsätter jobba terminen ut eftersom han är lärare. Mot hans vilja ska vi fira lite i helgen.

En helt ofattbar förändring i livet, känns det som. Från att man haft dagarna fyllda av bokade tider som 6- eller 7-åring ska man plötsligt "göra vad man vill". Utan en självklar social gemenskap. Det tål att tänkas på.

Önskar mig egentligen fler pauser i livet, och ett lite mer behovsanpassat system. Hur det ska gå till har jag dock ingen aning om.

Trevlig helg!

onsdag 4 mars 2009

Divergerande åsikter

Stolt över mina goda föresatser sätter jag igång och lagar hemgjort potatismos, stekt färsk sej (oj vad den är illa behandlad, den stackars sejen - färskstekt är den ju fantastisk) och färsk kokt broccoli.

Minna hjälper till att mosa och krydda potatismoset, men när vi ska sätta oss till bords säger hon:
"Sånt där annat är mycket godare. Jag ska visa dig mamma".

Och så går hon till skafferiet och hämtar pulvermosförpackningen...

tisdag 3 mars 2009

"Säg åt mig"

Vi går från dagis i sakta mak, besöker biblioteksfilialen på vägen hem och testar "storbarnsleksakerna" på skolgården. Nerför backen bredvid skolan vill Minna springa.

"Mamma, kan du säga åt mig ´akta så att du inte ramlar´"?

Efter Drömmarnas trädgård ska vi äta middag, och Minna sätter sig på sin plats.

"Kan du säga åt mig ´sitt ordentligt på rumpan´"?

En ny fas har inletts.

En hemlighetsmakerityp, helt enkelt

Jag vet inte riktigt varför jag inte riktigt delar med mig av mina funderingar och våndor till mina vänner. Många blir väldigt förvånade när jag gått och dragits med någonting i månader, kanske till och med år, och sen plötsligt säger det "blurp" och så kommer allting ut på en gång. "Det hade jag aldrig trott".

Visst hade det väl varit smartare att dela tankarna med någon, och det ska man väl kunna ha vänner till. Jag förstår om människor i min närhet känner sig "förbigångna".

Men jag är nog en människa med hög integritet och jag vill fundera i några led först, innan jag delar med mig. Jag försöker öva på att kanske inte behöva fundera i fjorton led, utan kanske bara fem... men det är inte så lätt.

Idag berättade jag saker för mina kollegor som de först inte riktigt trodde på, de trodde att jag skämtade. Men det känns oerhört skönt nu efteråt, när jag har berättat. Och ju fler skal som faller, desto mindre behöver jag skydda.

måndag 2 mars 2009

Hemma är hon som bäst


Det var väldigt skönt att få hem henne igen, treåringen, igår på eftermiddagen. Man hinner massor utan barn och får tänka sina tankar till slut, men något fattas mig. Här hemma märks det tydligare än när man är någon annanstans.

Ikväll har vi haft bokcirkelträff hemma hos mig och nu är Minna så uppvarvad att hon absolut inte vill gå och sova. Måste nog göra en insats nu!

söndag 1 mars 2009

Vad är det vi äter egentligen?

Jag har blivit hjärntvättad efter att ha läst boken Den hemlige kocken. Lusläser alla innehållsdeklarationer: vad innehåller egentligen färdiga köttbullar, buljongtärningar, riskakor, frukostflingor och pulvermos?

Nu ska det bli riktig mat här hemma, är tanken, även om jag ännu inte känner mig riktigt redo att ställa mig och rulla köttbullar till Minna istället för frysta Findusvarianter (jag som inte ens äter kött själv, men har lyckats få en köttoman till dotter).

Min lyxmatkonsumerande man gottar sig lite åt min nya hang-up. Han har köpt hem en flaska äkta balsamvinäger åt mig, på utförsäljning från en delikatessbutik, och den smakade jag igår. Hm... balsamvinäger från Zeta är ljusår ifrån denna version. Jag har liksom aldrig förstått det där med att droppa stickig vinäger på färska jordgubbar, som vissa tyckt är en så god kombination. Men med den äkta versionen som ingrediens förstår jag.

Jag citerar ur boken:

Aceto balsamico di Modena låter autentiskt men i stort sett all balsamvinäger som bär denna imponerande beteckning är vanlig vinäger som blandats med druvmust och färgats med brun karamellfärg.
Och så här gör man den äkta varianten, som inte görs av vin:

Utgångspunkten är istället den färska druvmusten som under tolv till tjugo timmar långsamt kokats i öppna kopparkittlar tills den blir något trögflytande. Under kokningen reduceras musten till hälften eller en tredjedel av sin ursprungliga volym. Därefter tappas den på träfat eller ståltankar för att jäsa under två till fyra år, varefter själva lagringen tar vid. Äkta balsamvinäger, aceto balsamico tradizionale, måste vara minst tolv år gammal och tillverkas endast i Modena och Reggio Emilia. Den långa lagringstiden, då merparten av vinägern dunstar bort, förklarar det höga priset och den ljuvligt koncentrerade smaken.
Visst, detta handlar om lyxkonsumtion. Intressantare är väl egentligen vad vi till vardags stoppar i oss av färgämnen, modifierad stärkelse i diverse lightprodukter, kött som är uppumpat med saltlösningar och bröd som knappt fått jäsa. Varför äta äcklig mat, när man kan äta god?

Tankarna är ju inte nya. Under min extrema hälso- och miljömedvetna period, sisådär -92 till -96, läste jag massor om ekologisk odling, näringsvärden, djurindustrier och mathantering. Men det har legat lite i träda och jag har fallit offer för Keldasoppor och andra bekvämlösningar. Nu är jag tillbaka - och många andra. Kanske får vi fler äppelsorter i affärerna så småningom?

Läs boken. Eller gå in och läs på www.hemligekocken.se och www.aktavara.org.



lördag 28 februari 2009

Industrifotografering


Ett smakprov på dagens skörd, i snabb-beskuren form.

Barnfri helg

Igår kväll: Bitterfittan på Stadsteaterns Lilla scen. Fantastiskt bra föreställning. Jag hade läst boken så innehållet förvånade mig inte, men att en ensam skådespelerska kan stå på scenen i 1 tim 20 minuter och ha sådan publiknärvaro är fascinerande. Sen vimlade det av roliga effekter också, såsom klimatlampan, röstförställaren och Susanne Brögger-intervjun. Se pjäsen - den går som gästspel bara fram till slutet av mars. Innehållet? Förväntningar på livet, föräldraskap, relationer och dessutom jämställdhet, inte helt oväntat.

Visst är det lite konstigt att män på en arbetsplats ofta kommer med helt ogenomarbetade idéer som de får väldigt bra respons på, medan kvinnor känner sig tvungna att ha hela konceptet klart innan de lanserar sin idé - och ändå händer det ofta att idén "glöms bort" och återkommer senare, i en annan form, med någon annan som "initiativtagare". Det förvånar i alla fall mig ganska ofta på mitt eget jobb.

Idag har vi fotat gamla industrimiljöer, ätit god italiensk mat på Vapiano och därefter har jag sett filmen Priest. En gammal historia från mitten av 90-talet, om en ung manlig katolsk präst som kommer till en fattig församling, och får brottas en hel del med sin egen tro - särskilt när han börjar dejta en man. Vi ska diskutera filmen på själavårdskursen, men jag är väldigt glad att jag fick chans att se den. Skulle gärna vilja prata om den med någon som inte är så "kyrklig" som jag själv, så hojta till om det är någon annan därute som är hågad!

Godkväll!
(Nej, det blev ingen melodifestival ikväll. Jag har fått lite överdos av Petra Medes lågvattenskämt.)

tisdag 24 februari 2009

Prästerliga måndagar

Mina måndagar är mitt livselixir just nu. Egna dagar, för att tänka tankar till slut och prata med andra om sånt som är viktigt.

(Men de är inte gratis... på lönespecifikationen idag fick jag i klartext se vad mina två månaders 20-procentiga studieledighet kostar. I jämförelse kändes en coachutbildning inte alls så dyr längre.)

Allra, allra bäst är nog att få möta andras tankar kring vad religion och tro är. Vi är så olika: en del prästkandidater, en del blivande psykologer, en del verksamma terapeuter och diakoner, en del lärare och några som är allmänt intresserade av själavårdsämnet. Det är bokstavstroende kristna, liberalkristna, ateister, sökare och buddhister om vartannat. Och i den mixen ska vi diskutera vad tro är och hur den uppstår hos människor, och en massa annat. Vi får göra diverse övningar som syftar till att exemplifiera hur forskningsprocessen går till, och det visar sig att det jag uppfattar som en floskel är något riktigt intressant.

Roligt exempel från verkligheten:
- Jag har insett att prästkandidater också är människor, precis som vi andra.

Igår pratade vi mycket om prästrollen och dess svårigheter. Inte minst att prästen både är en person och en representant för något bortom verkligheten. Det är så mycket som ingår: att vara företrädare för kyrkan som organisation, för Gud som begrepp, för religion som begrepp, för det som vi inte vet utan bara kan ana.

Jag påminns om mycket jag en gång läste i medie- och kommunikationsvetenskapen. Sådant som symboliska universum: det som en grupp har kommit överens om ska gälla som verkligt. Så här är våra regler för vårt samspel, och så här tolkar vi världen.

måndag 23 februari 2009

Bokrea-tillägg

Förresten: bokrean börjar ju imorgon. Jag har kastat mig över de reakataloger jag kommit åt, det är något oerhört lustfyllt med dem. Kanske för att minnena från barndomens reafynd sitter i, när man fick köa till lilla bokhandeln i Nora för att komma över just den där husdjursboken man ville ha. Numera köper jag böcker när jag vill, och har sällan tålamod att vänta till rean. Men Tomas Tranströmers samlade dikter ska jag skaffa.

Old-fashioned style

Ett brev av den gamla goda klassiska varianten har just avslutats. En gång i tiden hade jag ett 25-tal brevvänner, och nästan varje dag damp det ner ett brev från någon ände i världen. Numera har jag fortfarande kontakt med fem av de gamla brevvännerna i andra länder, men för det mesta blir det ett julbrev och kanske något mail däremellan.

Men när det gäller Mia i Belgien är det faktiskt lite speciellt. Och det blir något särskilt att ha skrivit brev till varandra sedan vi var 14 år. Det var alltså 20-årsjubileum förra året!

Vi har träffats i verkligheten vid två tillfällen, båda gångerna i Belgien. Men kanske ska vi nu ses i sommar här i Sverige.

Okej, jag tycker numera att det är rätt jobbigt att skriva långt för hand och jag börjar motsträvigt och lägger ofta ifrån mig det påbörjade brevet någonstans för att hitta det några veckor senare, med dåligt samvete. Men det är något visst med riktiga brev. E-post slänger man ju iväg lite hur som helst, kopierar och skickar en del saker till fler än en. Men handskrivna brev är unika.

Den där omsorgen, omtanken och tiden för en enda person åt gången, det kan jag sakna ibland. Både att jag själv inte mäktar med den, och att hela samhället verkar ha glömt hur man gör sånt. Det ska alltid effektiviseras och tidsmaximeras: Facebook och blogg så att alla vet var man är, hur man mår och vad man gör vid varje enskilt tillfälle. Men att utbyta tankar med en enda person, och välja orden för att man vet att man kommunicerar med just den individen, är liksom lite sällsynt.

söndag 22 februari 2009

Trotsmättnad





















Ännu en helg till ända. Vår härliga lilla trots-treåring tar nästan död på energin vissa dagar, i synnerhet såna som man tillbringar inomhus till största delen. Vad gör man när man hela tiden blir sparkad, slagen och spottad på om man inte vill dela ut alla sina ägodelar inklusive Visa-kortet och vigselringen?

Men igår var en bra dag, med solskenspromenad vid Stora skuggan, djurinspektion på 4H-gården och fika på det fantastiska caféet som finns där.

Imorgon väntar nästa själavårdsföreläsning i Uppsala, denna gång på temat att ha religion som yrke. Ska bli spännande.

tisdag 10 februari 2009

Nästan försvunnen

Ser ut som en fågelskrämma efter en dryg veckas ytterligare influensa, nu i förbättrad och utökad version. Visste inte att man kunde ha så ont i revbenen eller ha feber så många dagar i sträck utan att vara dödssjuk (vilket jag i och för sig kände mig som). Och jag visste definitivt inte att rastlösa jag kunde ligga stilla i en säng dag ut och dag in.

Nya upptäckter hela tiden. Idag sitter jag i alla fall vid datorn igen, och hostar. Vad som i övrigt har hänt i världen har jag ingen aning om.