Avspänd exakthet

Igår kväll var jag på dansföreställning. Satt på första bänk och såg den legendariske Baryshnikov tillsammans med Ana Laguna. Jag är ingen expert på dans, men kan konstatera att de hade den där fantastiska exaktheten som inte alls ser ansträngd ut, utan mer som ett flöde. Lite som duktiga dressyrryttare. Dessutom såg de ut att ha roligt.

Jag avundas den där kroppskontrollen. Dessutom: att våga visa upp sin kropps begränsningar inför hundratals människor med mycket höga förväntningar.

Glad att jag har vänner som tar med mig på sådant.

Våga vägra Facebook

Alla pratar om Facebook just nu. Jag pratar i telefon med kompisar som säger "förresten, är du reggad på Facebook?". Kollegor pratar med varann på Facebook. Tidningarna skriver om det. Puh.

(För er mindre Internetberoende läsare: Facebook är en community/mötesplats på nätet. Som Lunarstorm för vuxna.)

Själv har jag litet behov av att slöprata med all världens människor längre. Jag vill prata om vissa saker med vissa människor. Och jag vill inte ständigt bli störd i vad jag gör, tänker och känner, och vägrar därför även MSN Messenger och liknande.

Våga tänka dina tankar till slut. Avsluta en mening. Tro på att du är viktig nog för att få tid att uttrycka dig på det sätt du vill, behöver och trivs med, inte med tusen förkortningar och stjärnor för att du tror att det förväntas av dig.

Temperament lönar sig

Jodå. När min frisörsalong för andra gången ringer och vill boka om min klipptid med kort varsel ilsknar jag till och fräser något om dålig kundvänlighet. Resultat: jag får klippa mig utan att betala nästa gång.

Å andra sidan läste jag någonstans att folk generellt inte uppskattar kvinnor med temperament, de får lägre status, medan män med humör får högre status tack vare det. Fast jag vet inte om jag tror att det stämmer. Det där med undersökningar känns inte alltid så tillförlitligt. Eller vad sägs om undersökningen som visar att kvinnor av biologiska skäl föredrar röda färger? Gjord genom intervjuer med vuxna kvinnor idag. På vad sätt avslöjar den undersökningen något om biologiska skäl?

Det var en utvikning. De insparade klippningspengarna ska gå till en massagebehandling eller något annat lyxigt, tror jag.

Tre förvåningar

1. På Friskis & Svettis drabbar mig tanken att det kanske vore kul att cykla Vätternrundan eller något sånt. Utmana sig själv fysiskt riktigt ordentligt.
2. H&M-katalogen innehöll massor av kläder jag ville ha. Jag vill ha kläder - det händer inte så ofta. När jag igår gick in i affären i verkligheten föreställde jag mig att allt skulle se mycket fulare ut i verkligheten. Men nej, jag ville fortfarande ha minst varannat plagg jag såg. Ovant.
3. Kanske ska jag börja samla på klipp om personer som imponerar på mig på något sätt? Har alltid tänkt att specifika inspirationskällor är fånigt. Det var SvD:s artikel om prästen Stoika Hristova som fick mig att tänka om.
   

Inskolning pågår

Ja, nu är det på Humlan som den mesta vardagstiden ska spenderas. Det känns konstigare än jag trott. Ska en massa främmande människor vara med Minna hela dagarna? Medan jag sitter vid en dator inne i stan och försöker se nyttig ut?

Men det är klart, så många bilar och ett så välutrustat lekkök har vi definitivt inte hemma. Och inga lekkompisar i lagom storlek heller.

Röjardag

Egentligen hade jag velat gå och se det långa (längsta) bokbordet på Drottninggatan idag. Men det blev en riktig röjardag istället. Nu har vi organiserat strumplådor, hatthyllan, Minnas kläder och diverse annat. Och jag har slängt flera kassar med gamla papper. Tack för feedback - min lösning blev att tänka "vill jag bära detta till vårt kommande hem?". Blir svaret nej ska det bort.

Minna satt under tiden i extrasängen och sjöng sånger ur sina sångböcker. Jag missade ett fantastiskt fototillfälle: Minna liggande utsträckt på rygg, "läsande" ur barnpsalmboken som hon höll över sig. Det hade varit ett oslagbart foto.

Igår var vi på Skansen. Uttrarna var som vanligt värda entrén, bara dom.

Upphittat i samlingarna

Man hittar lite roliga prylar då och då. Tre exempel:

1. En sån där jättestor diskett som fanns förr i tiden.
2. Officiella anteckningar från mitt gamla jobb om vilka ansvarsområden jag hade. Undrar om jag jobbade 200 procent?
3. Dagboken där jag beklagar mig över tillvaron efter att det tagit slut med min första "riktiga" pojkvän. Den så kallade motorcykelmannen.
   

Saker som översvämmar mitt hem

Gör ett litet röjningsförsök inför att vi äntligen, äntligen ska lyckas få ihop våra två arbetsrum till ett, så att stackars Minna ska få lite mer utrymme för sina saker.

Men jag kan liksom inte. Jag tar fram en pärm och tänker att det här tittar jag ju aldrig på, det slänger jag. Sen börjar jag bläddra och fastnar i minnen.

Just nu har jag ungefär 15 pärmar och 20 tidskriftssamlare, plus fyra stora Ikea-lådor (såna där med metallhörn). Plus ett gäng fulla brevkorgar. Plus några skrivbordslådor. Och lite annat. Fulla med gamla studiepapper, tidningar, anteckningar från skrivarkurser, reseminnen. Och det blir ju mer och mer hela tiden! Hur stort arbetsrum kommer jag att behöva om några år? Vad gör man? Hur gör ni andra? Ska man slänga allt?

Megagosritualer

När Minna var nästan ett år började hon med en lite speciell kvällsritual: alla gosedjuren som normalt sitter på soffans ryggstöd skulle plockas ner och gosas med, en och en. Med särskilda ljudeffekter till, som liksom förstärkte goseffekten.

Ett drygt halvår senare är det långt ifrån varje kväll som ritualen genomförs. Så det gäller att passa på med kameran, tänkte jag, innan hon slutar med det helt.

Litet utbrott

Hur kan det vara så provocerande att vi vill uppfostra Minna till att vara människa och inte till prinsessa?

Sångnostalgi

Idag på förmiddagen försöker jag jobba hemma och passa Minna samtidigt. Det går sådär bra. Hon tvingar mig att sjunga hela tiden, så jag försöker komma på en massa saker som kanske till och med är lite roliga att sjunga.

Började gnola på en gammal sång från TV-serien Solstollarna, och sen blev jag tvungen att googla lite på den.
http://solstollarna.se/texter_en_vav_av_legender.htm

Tyvärr funkar det inte att få höra den, trots att det står att det ska gå. Lite besviken. Jag får fortsätta sjunga själv istället, nu när jag dessutom är säker på att jag sjunger rätt text.

Men - vad gjorde man före Internet, undrar jag ibland? Och drömmer mig samtidigt tillbaka lite till tiden när jag var övertygad om att jag skulle förändra världen. Börjar bli lite luttrad nu.

Varken bett om eller förtjänat

Ibland tänker jag att det är svårt, det där med mänskliga rättigheter. För livet i sig är något vi varken har bett om eller förtjänat.

Men vi har fått det. Vårt liv. Dagarna som går, fort eller långsamt.

Förändring

Barn är lätta att älska och lägga sin tid på för att man vet att allt är föränderligt. Nästa dag eller vecka har något nytt hänt. Han eller hon är inte densamme.

Det är lite konstigt att inte samma sak gäller för vuxna. Som är lika föränderliga, åtminstone mentalt och ibland även fysiskt.

Det går inte att stiga ner i samma flod två gånger, eller hur det nu var.

Omplacering

Idag har jag gjort ett nytt försök att lösa problematiken med våra tre vattensköldpaddor, som vi verkligen inte har tid, ork och plats för längre. Hittade tre omplaceringssajter, och skickade ett mail till den som verkade trevligast. Kanske, kanske...?

Den som vill ha tre jättesociala och mysiga, men stora, rödörade vattensköldpaddor är varmt välkommen att höra av sig.

Boklista

Nu finns en ny feature på min blogg: lista över mina senast lästa böcker.
Jag kan tillägga att jag i sommar har försökt läsa Djävulen bär Prada av Lauren Weisberger och någon bok av Diana Gabaldon, men misslyckades kapitalt med båda. Mig ger det mer att läsa tidningen Mama. (Ja, jag är lite kultursnobb, jag vet. Och är stolt över det.)

Trollsländekväll

Vilken kväll, så skön. Gångvägen runt kullen vid mitt hus är full av folk som åker inlines, tränar hundar och promenerar. Och i luften flyger trollsländor som man närapå krockar med.

I huvudet summerar jag min sommarledighet. Det största beslutet är nog det att jag inte ska bli präst. ("Ska" är kanske för mycket sagt. Men jag tror inte längre att jag ska det.) Igår berättade jag på jobbet, och det kändes jättebra. Rätt.

Därmed kan ett av mina stora dåliga samveten och tyngder fara och flyga. Och jag kan tro utan att behöva fundera på vad jag borde tro. Slippa känna mig tvungen att i alla lägen försvara kyrkan och förklara min längtan till prästyrket. Slippa vara tvungen, helt enkelt.

Kom att tänka på sinnesrobönen:
Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Att se sig själv i andra

Kanske är det så att man förändras när man får barn, på så sätt att man tydligare kan se det lilla hjälplösa knytet i varje människa.

Hur kan man förvägra andra människor en framtid, genom att hänvisa till landsgränser och att "vi måste tänka på våra egna först"?

Lästips:
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=347807

Andäktighet

Den där känslan av tidsåldrar som passerar, av människors liv som strömmar igenom varandras, brukar ofta drabba mig i kyrkor jag tycker om. I fredags var jag i en sådan, nämligen Lemlands kyrka på Åland. Och då blir jag liksom andäktig inför alla tankar som tänkts, känslor som upplevts och insikter som gjorts. Och som den kyrkan fått ta del av under de senaste 750 åren, ungefär.

Det är i det stora perspektivet. I det lilla blir jag andäktig inför Minna som 18 månader gammal känner igen en karta av Åland jämfört med andra kartor. Att människan är konstruerad på ett så otroligt smart sätt!