Rörlighetens vedermödor

Jag undrar hur många kilo vi släpar runt per person och år. Fram och tillbaka på resor, till och från jobbet, från shoppingrundan, från mataffären, till och från sommarstugan, när det är dags att flytta, till träningen.

Just nu känns det som om hela vårt hem håller på att stuvas in i Saaben för att imorgon transporteras iväg till vår hyrda stuga utanför Västervik. Och jag förvånas återigen över det faktum att jag för ett antal år sedan hade i stort sett allt jag behövde i en stor och en liten ryggsäck - i nästan ett halvår. Mission impossible numera.

Karin Boye skriver ju att det är färden som är mödan värd. Men för mig hägrar nog målet snarare än packningen och många timmars bilresa. Däremot läääängtar jag efter en stor trädgård. En gång i framtiden ska jag ha en sån, med hängmattan Bästa Siesta och djupcerisa pioner.

Genustankar med anarki-touch

1. Minna har nu lärt sig att säga han eller hon istället för den. Ett framsteg eller ett bakslag? Jag är inte riktigt säker. Framför allt är jag oerhört nyfiken på vad det är hon baserar definitionerna på. Vad är det som gör att en han är en han, och en hon en hon, och som man kan se på hundra meters håll redan som tvååring?

2. Igår diskuterade vi styrdans på jobblunchen. Jag delgav mina ytterligt negativa syn, som till stor del baserar sig på detta och grundade sig redan i mellanstadiet: varför är det alltid killen som ska föra och tjejen som snällt ska följa med? Vi har kommit rätt långt i jämställdhetsdebatten och samhället, men just här finns det liksom inga tvivel i folks ögon. Det bara "är" så, blir svaret. Det godtar jag inte. Ska fundera på vilka åtgärder jag är beredd att ta för att få igång debatten i frågan.
Ja, så nu har jag ytterligare spätt på mitt rykte som anarkist på jobbet också, ett rykte som startade på vår senaste jobbkonferens under en gruppövning.