Recension: Cirkeln

Jag tänkte att lovorden om den var alltför överdrivna. SÅ bra kunde den väl inte vara. Men jo: det var den.

Cirkeln, av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Jaha. Varför? Jag tror att det finns flera anledningar.

• För att den beskriver tonårsvardagen så på kornet, trots att den nutid som skildras i boken inte är den nutid som rådde när jag var tonåring. 
• För att den visar sådan respekt och kärlek till alla karaktärer som finns i den. Ingen ironi, inga klappar på huvudet. Minoo, Anna-Karin, Rebecka, Linnea, Ida, Vanessa, Elias, Adriana, Gustaf, Anna-Karins mamma: alla går de att känna någon gnutta värme och förståelse för, även om vissa egentligen är sådana jag absolut inte skulle vilja umgås med.
• För magin och realismen i kombination: det där som får mig att rysa av välbehag och fasa på en och samma gång. Magiska krafter, andra dimensioner, själar som byter boning. Ja, trots att jag snart är fyrtio. Storyn är så snyggt sammanvävd, dessutom, det går nästan att se den tredimensionella modellen framför sig (i efterhand). 
• För att den så tydligt visar på att handlingsutrymmet för var och en inte är oändligt. För att väggarna finns där, visserligen dallrande föränderliga men de är definitivt där. Och det här hänger förstås ihop med punkt två. Vi bygger rummen åt oss själva, och åt varandra. Jag är faktiskt inte ens särskilt säker på att det är så stor skillnad mellan att växa upp i en liten bruksort och en storstad när det gäller just det där.

Mm. Ofta känner jag mig avundsjuk på författare som slår igenom, bara sådär. Litegrann gör jag det kanske i det här fallet också. Men mest är jag faktiskt tacksam, för att de delar med sig av allt det här. 
Snart ska jag kasta mig över tvåan.

(Att skriva recensioner i efterhand tycker jag är svårt. Betydligt lättare när jag sitter med näsan bland boksidorna, har miljöerna på näthinnan. Men jag ville inte låta bli helt, när det gäller den här.)

Fler som recenserat Cirkeln:  
SvD 
DN 
Bokhora


 

Associationer

I lördags var vi på Skansen: jag, barnen och svärmor S. Bäst var när vi kom in i aphuset. Vi hann knappt in förrän Gabriel pekade på en av de stora aporna som satt högt uppe vid taket, och utbrast:
"Kossa!"

(Bilden är ingen prisvinnare direkt, men jag tror att jag måste visa den för att historien ska gå fram.)

Att skapa kontakt

Förr i tiden, när författarna fick säckvis med beundrarbrev. Var det lika många som fick iväg sina brev då? Eller är det lättare nu, med mejl och Twitter och allt?

Jag fick iväg ett beundrarmejl idag. Kanske är det lite tantvarning på det. Men jag är så glad över de fyra sommarprogram jag hört som faktiskt påverkar mitt liv i någon riktning. På samma sätt som en bra berättelse gör det: den får mig att minnas något viktigt jag glömt, eller att förstå något jag tidigare inte förstod.

Alla fyra favoriterna inleder med en ganska stark scen. Alla bjuder liksom in lyssnaren, och pratar om villkor för grupper av människor. Pratar om mänsklighet genom att berätta detaljer ur sin egen verklighet.

(Nej, jag har inte hört alla. Men jag har åtminstone börjat lyssna på merparten. Kanske sågat en del lite för snabbt, det medger jag.)

Jag tar dem i kronologisk ordning: den som pratade först kommer först, helt enkelt.

• Klara Zimmergren. Humorprogram på TV är inte min gren. Men som den kvinnan kunde berätta. Hisnande svängningar mellan skratt och mörker. Om en intensiv längtan efter barn, och om att vara den som inte.
• Jenny Jägerfeld. Psykolog och författare. Dramaturgin: de starka scenerna, växlingarna mellan att vara i den egna kroppen och att betrakta världen runtomkring. Om att få ihop sin identitet med att plötsligt få en kronisk sjukdom. Om självförtroende i relation till skrivande. Om problemen med mindfulness, och om hur personer med psykisk ohälsa får skildras hur som helst i litteratur och film utan att någon verkar bry sig (till skillnad från andra grupper).
• Elise Lindqvist. Ängeln på Malmskillnadsgatan. Om människovärde, kort och gott. Intensivt. Okej: ibland tycker till och med jag att musiken är lite väl... kyrksam. Fast det är en parentes, för programmet är så värt att höra.
• Sara Bergmark Elfgren. Författare till storsuccén Cirkeln, som jag precis har börjat läsa. Ett sommarprogram till nördarnas försvar. Med massor av bra musik dessutom. 

Alla fyra är kvinnor. Men jag har en manlig bubblare också. Tror att den skulle behöva lite mer koncentrerad lyssning än på ett bullrande tåg:

• Ulf Ellervik, professor i biokemi som vill få människor att förstå det fantastiska med kemi. Hur mycket kemi det finns i vardagen. Han pratade bra, men det var svårt att komma tillbaka efter att ha tappat bort sig i en högljudd bakgrundsmiljö.

I år verkar musiken ligga kvar längre än den gjort tidigare år, eller har jag fel? 

I titelrollen

Vet ni, jag kände att jag behövde lägga in någon sorts urskuldande mening om att "det här är ju egentligen ett i-landsproblem, men...". Nej. Jag gör inte det. Trött på att be om ursäkt. Så här börjar det. Soundtrack: Blank Page med Smashing Pumpkins. En promenad längs en gångväg, med spelande syrsor och solstrålar som rinner över åkrarna. Minns jobbet, samtalen med kollegorna. Och tänker att jag är mer rädd än jag tror. Att mina romanprojekt kanske är budskap till mig själv. Om... 

Jaha. Då är plötsligt locket till Pandoras ask öppet, mitt i syrsespelandet och Minnas skolstart. 

Så här några dagar senare känns det svajigt. Ovant. Och kristallklart, på en och samma gång.

Allt det svarta, som dyker upp lite då och då. Som krälande, ringlande äckliga varelser med långa tentakler. De kommer nånstans ifrån.

Alltså, det är förstås självklart när jag skriver det. Men så många år som jag lagt på ett lock så fort det pluppat upp. Jag är stark. Jag är inte beroende av någon. Jag kan själv. (Men jag tänker inte uttala något offentligt, i alla fall inte i skrift, som ni någon gång kan hålla emot mig. Ni kommer aldrig att få mig på fall. Det kommer aldrig att hända igen.)

den där lilla rädda som finns där.

Vad ska vi göra med henne?

Visst ska hon slängas i papperskorgen?

Hon finns nog inte egentligen. Nä.

Hörrudu, kom igen nu. Stark eller svag. Vad väljer du? Rätt eller fel?

Jo. Hon är faktiskt okej. Även den rädda. Det är okej att vara rädd. Osäker.

Jag begriper att det är omöjligt för någon annan än mig själv att se hur stort det är. Att all min ilska har en botten.

(Och ja, jag ska ta hand om det här nu. Jag utmanar alla mina psykologfördomar. Nu är det dags. Om inte annat för att jag nu faktiskt ska förmå vara en förebild för mina barn.)

Hellre dela med än dela upp

På tåget sitter jag och lyssnar på Elise Bergqvist som sommarpratare. Stoppas in i ett rum där hennes rappa, tydliga ”r” är som tagna från en 60-talsfilm. Som i Saltkråkan, där Malin träffar sin Peter och han berättar för henne, när de sitter sida vid sida ute i vårsolen, att han tycker att flickor ska vara lite ljuva.

Men den här berättelsen är inte ljuv. Och varje ord som sägs betyder något. Det är renrakat, slätt, utan vare sig ludd eller skal.

Hon säger att hon är 77 år. Hennes ord är så omsorgsfulla, så mycket av länkar mellan henne och den som lyssnar. Inga egna positioneringar. Inga ironiska slängar. Det är bara ett delande.

Och jag minns min reaktion när jag läste en ledartext i DN idag, om att Sverige aldrig har prioriterat äldre människor. Mycket i den stämmer med min övertygelse. Att det rapporteras om skandaler i äldreomsorgen tror jag inte till största delen beror på att privata företag vill roffa åt sig. Jag tror att det beror på att det läggs så lite pengar på äldreomsorgen. Och jag tror att det i sin tur handlar om status och om prioriteringar. Det är framtiden som är i fokus, och de gamla är inte framtiden.

Men. Jag tror inte på ”stadsdelar (…) anpassade för äldre.” Jag tror inte på en allmän uppdelning av allting i olika åldersgrupper. Segmentering och målgruppsanpassning. Värdemaximering, varumärkesstärkande och ökade framtidsutsikter.

Jag tror på delande. 

(Bara halva programmet hann jag med idag, så andra halvan kan jag inte riktigt svara för. Men av andras reaktioner att döma är den inte sämre än den första.) 

Koncentrat

Bäst-listan denna semester:

• Vattenlinjen. Horisonten. Det är säkert nånting freudianskt i det där med vatten.
• En enda fast livsvärld att relatera till, i flera veckor. Samma människor, mina människor. Inget krav på att skiva upp mig själv i små korvsnuttar hela tiden.
• Cykelturer. Hade glömt hur oslagbart det är som fordon. 
• Minnas lycka över simskolan. Hon hämtade sig från det faktum att hennes manliga simskolelärare har lika långt hår som hon - minst. Och dök. Och dök. Och dök.
• Att jag faktiskt gick upp en dryg timme före resten av familjen väldigt många morgnar, och skrev. Det som jag tänkt i så många år. Jag gjorde det!
• Jag körde familjen till Wira bruk i Österåker häromdagen. Visade mina barn att jag kan köra bil: det har de aldrig sett tidigare. En pockande känsla av att vilja göra om det, dessutom.
• Avprogrammeringen från internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet. Det är som jag har sagt, fast sen åker jag dit hela tiden ändå: jag mår inte bra av sånt. 
• Självinsikter. Oj, vad frustrerad jag är över min oförmåga att organisera vardagen. Och över att jag är så splittrad och ofokuserad. Jag har erkänt, sent omsider. Nu är det bara att jobba på.
• Bra böcker. (Snart kommer recensioner - sitter vid fel dator just nu.) Gärna lite radio på muminsvenska också.
• Susande trädkronor.  

Imorgon blir det jobb igen.