Marabouparken

Femårig bröllopsdag firades igår. Dagen var viskande, mjuk, välvillig. Som en nyförälskelse.

Doftminnen

Vi närmar oss hästarna i hagen. Jag får mig tilldelad en Ljomi som visar sig vara en skimmel med flera kilo man (alltså inte könet utan håret). Går fram försiktigt, pratar lite, sträcker fram handen, lägger grimman över öronen. Lutar mig mot hårremmen och då kommer den, doften. Alla minnen kommer rusande: kratta spån i spiltor, bultande förväntan i klubbrummet inför ridlektionen, tonårsrädslan för att vara fel och göra fel, hurtiga stalltanter och förebildstjejer med fantastisk sits, flödande värme när en häst somnar med mulen i min famn.

Besök av vänner som kommer på lunch på nationaldagen. Otvunget och skönt. Efter dryga två timmar går de mot tåget, värmen pulserar överallt och syrenerna, syrenerna! Jag ställer mig vid diskbänken. Häller ut de överblivna lättölsslattarna och där är han, morfar, som alltid drack sin Tuborg till maten. Blåste havsljud i de tomma flaskorna, skrattade högt och var tvungen att gå ut och röra sig efter en stunds sittande. Rastlösa ben, fladdriga händer som behövde göra den tidens scrapbooking i form av klippböcker och stora minnestavlor. Hur han lyfte mormor i köket trots att hon var rund som en sagotant och han spenslig som en morot.

Färska jordgubbar under näsan och jag är kanske sex år, sitter ute på tomten och ska ha kalas men det hopfällbara bordet är så vitt och blankt och jag blir alldeles bländad av solen. Ben som springer runtomkring, ballonger i torkvindan och tända tårtljus som nästan inte syns för att allt är oändligt ljust. Jag skrapar bort grädden och försöker att inte väga på stolen. Dricker saft ur sugrör och det roligaste är att sörpla så högt det går.

Finns det färre dofter på vintern? Eller är det upplevelserna som är fler så här års?

Gökotta och strandliv

Gårdagens gökotta var magisk. Och eftermiddagen på stranden, med Minnas f d dagiskompis och Gabriels kompis + familjer, var också oförskämt lyckad. Premiärbad för de modiga!

Premiärrädisorna är skördade, dessutom. Tre och en halv vecka tog det, är inte det rekordsnabbt?

Ingen demokrati utan vardag

På DN Debatt idag skrev forskningsledaren för World Values Survey-Sweden om att unga svenskar (18-29 år) inte tycker att demokrati spelar så stor roll. En fjärdedel tycker att det är helt okej att styras av en diktator.

Det är deprimerande, visst. Men jag blir faktiskt ännu mer nedslagen över forskarens slutsatser om orsakerna. Att den yngre generationen fått en dålig "demokratilära" i grundskola och gymnasium, och att man i skolan "inte tar upp dess normativa grundvalar". Att de (citat) "får sin information främst från twitter och facebook".

Hallå?

Kan det kanske vara så att även de unga i samtal med vuxna får olika omständigheter bekräftade för sig varje dag. Det som betyder något för att få ett bra liv är framför allt status (som man kan få på olika sätt). Politiker är inte värda någon respekt. Uttrycker äldre vuxna de här omständigheterna på något annat sätt? Skulle inte tro det.

Det är här skevheten kommer in. Uppfattningen om att vi "äldre" redan är en förlorad generation, så nu gäller det att sätta allt hopp till barnen, allra helst några andra än de egna. Vi fixar det inte, men se till att barnen gör det! Därför ska vi satsa på att berätta för dem om etik och värderingar, ge dem en värdegrund och få dem att förstå skillnaden mellan självkänsla och självförtroende. Vi ska lägga pengar på all världens biståndsinformationsprojekt (oj vad vi suckade över de aldrig sinande ansökningarna till "information i skolan" när jag var med och bedömde ansökningar till biståndsinformationsprojekt), berätta om världsarv och ickerasism och förintelsen och mobbning och om att en annan värld är möjlig. Möjlig om de gör något. Om de ser till att agera.

Själva har vi nog.