Påskmorgon

Påskgumman fick 5 kronor av en vänlig dam på väg till dagis. Och badkaret fick nytt mönster efter ett fåfängt försök att avlägsna det intorkade gegget från dagisoverallen. (Ganska snyggt blev det, tycker jag själv - lite som en sådan där navigationskarta eller vad det nu heter, med öar och skär utritade.)

Flyttmåne

Okej då, allt är inte bara harmoni i föräldraledighetstillvaron. Det finns dagar när man får hysteriska trött-skratt-sammanbrott vid middagsbordet. Igår var en sådan dag. J råkade säga fel och sa "flyttmåne" istället för fullmåne, men ordet sätter fingret på läget i familjen just nu. Det är fullmåne, utvecklingsfaser, utarbetad make, sönderskriken maka och flyttångest om vartannat. Sen fortsatte skrattanfallen när Minna betraktade de dubblerade spegelbilderna av hennes ben i ugnsluckan.
- Undrar vems de två andra benen är, sa hon.
- Storasysters! utropade jag triumferande och bröt ihop fullständigt i ett skrattanfall.

Bakgrund: just nu håller jag på att bli galen på Minnas låtsaskompisar som tar över all form av kommunikation. Den mest dominerande är "storasyster" som dyker upp i alla tänkbara och otänkbara sammanhang. Jämt är det storasyster som ska göra något, tillåter något otillåtet, är extra stor eller extra liten, och alltid finns det något att berätta om henne. Om några veckor kommer jag garanterat att skratta åt det, men kombinationen av bebisens skrikanfall och Minnas outtröttliga och högljudda pratande om storasysters vedermödor från 7 på morgonen till 20 på kvällen gör att man blir... trött.

Just nu sover dock båda två, kanske lite fullmånepåverkade?

Rååsa

Ser ni det jag just såg när ni tittar på den här bilden? Jomenvisst, flickebarnet bär rosa och pojken blått. *suck* Jag kan visserligen skylla på att vi fått alla dessa klädesplagg i present, och inte har valt dem själva, men ändå blir jag lite besviken hur jag (miss)lyckats med mina goda föresatser. Ens genustänkande och -agerande ställs verkligen på sin spets med en dotter och en son.

Minna har en extremt "rååsa" period just nu. Allt ska vara rosa och högst upp på önskelistan står en riktig, rosa cykel. Det är också extremt viktigt vad pojkar gör och inte, och dito för flickor - vilket hörs på varenda dagissamtal. Och eftersom jag hört åsikterna från killkompisen D på lekplatsen, om att pojkar minsann gillar bilar och inte fjantiga tjejsaker, kom jag med otäckt könsinrutade invändningar när Minna ville ge honom en prinsessmålarbok i födelsedagspresent. "Men tror du verkligen att han blir glad för det?" hör jag mig själv säga, och hoppar nästan högt av chocken. Sa jag det?

Det blev en bunt glitterpennor och en uppsättning magnetbokstäver i present, och ett spännande könsrollssamtal på dagens barnkalas. Men nog tror jag att D faktiskt hade blivit glad för prinsessmålarboken. Nästa gång ska jag hålla truten när Minna tänker fritt och jag bara stereotyprätt.

Kampen om tiden

Inatt sov både jag och Gabriel oavbrutet från kl 23 till 05.30! Nytt rekord. Och det är nog en starkt bidragande orsak till att hjärnan har gått på högvarv hela dagen idag. Skönt att inse att det inte behöver vara gröttankar hela föräldraledigheten.

Igår satte jag på en skiva med Sofia Karlsson och hörde hennes version av Flickan och kråkan. Den där übersentimentala Mikael Wiehe-låten som jag grät floder till när jag var liten, då för att det var så sorgligt med kråkan som skulle dö. Nu dyker tårarna upp igen, om än inte i floder och av andra skäl: det där hoppet, de där drömmarna som alla har som barn, vart tar de vägen? Långt ifrån unika funderingar och kanske särskilt vanliga under föräldraledigheten. Man blir extra hudlös, extra upptagen av livets flöden och klockans obönhörliga tickande. Upptagen av tankar om vad som är viktigt och inte, vad som är att "hinna med" och ej.

Hm. Vad är det jag vill hinna med? Är det att stressa ihjäl mig för att jobba sisådär 35-40 timmar i veckan för någon annans idé, och sedan komma hem till familjen och vara tröttgrinig? Och vad är alternativen?

Sen råkade jag se en TV-intervju med Barbara Ehrenreich om hennes nya bok, som handlar om trenden med positivt tänkande. Enligt henne, och jag är benägen att hålla med, leder den till att människor klandrar sig själva om de inte mår bra, istället för att gå ihop och agera för att förändra det som faktiskt objektivt sett kan tänkas vara fel. D v s - det är kanske inte individen det är fel på, utan strukturerna, men det försvinner i en kultur där man ska tänka positivt, glädjas åt det lilla. Ett sätt att subtilt förtrycka människor till tystnad.
Så kanske är det bättre att vägra mindfulness?

Heja förmiddagsteve

En bra sak med att vara föräldraledig är att jag upptäcker för mig nya TV-program. En klar förmiddagsfavorit är Malou von Sivers Efter tio. Kanske är jag en pensionärs-wannabee, men jag tycker att hennes intervjuer för det mesta är otroligt bra. Ibland tvivlar jag starkt på TV-mediet för att få fram något vettigt, men nu börjar jag tro igen.

Idag var kriminalromanförfattaren Anne Holt på besök i studion, liksom Mark Levengood, och talade på temat hatbrott mot bland annat homosexuella. Två saker snurrar runt i huvudet efter det. Det ena är finkulturens förakt mot kriminalromaner. Jag hade det själv för några år sedan, men sen råkade jag upptäcka några bra svenska kvinnliga författare och har sedan hittat fler skandinaviska. Anne Holt är en av dem, som lyckas beskriva samhällsproblem inifrån enskilda människor. Hur kan det vara något att förakta? Det finns förstås skillnader: jag gillar t ex Åsa Nilsonne, Karin Alfredsson och Aino Trosell, men däremot inte Lisa Marklund. Men personligen tycker jag att romaner som har ett driv att berätta är betydligt mer värda än helt introspektiva saker, kanske med ett vackert språk men utan något som påverkar mig som läsare.

Det andra som jag påmindes om, för femtielfte gången men det gör lika ont varje gång, är det sjuka i att människor tar livet av sig för att de känner att de inte blir respekterade för att de älskar någon av samma kön. Trots att, som Anne Holt påpekade, de formella rättigheterna ständigt ökar för homosexuella verkar hatet snarare öka. Att ens föräldrar ska välja vem vi ska gifta oss med i Sverige är en absurd tanke för de flesta - men för mig är det än mer absurt att samhällsandan inte ska tillåta att jag blir kär i den vuxna eller någorlunda jämnåriga person jag råkar bli kär i. Sånt kan få mig att tappa hoppet ibland.

I måndags var det tema film, och ett långt intervjuinslag om den kommande filmen Änglavakt som handlar om motsättningen mellan tro och vetenskap. Den vill jag verkligen se, och precis som Malou von Sivers ser jag verkligen med spänning fram emot recensionerna i detta extremsekulariserade land.

Gamla grejer

I två avseenden tycker jag att jag är lite miljö-duktig: 1) jag äter inte kött, 2) jag väljer gärna begagnat (när det gäller väldigt mycket).

Elementet är hittat vid en skräprensning i bostadsrättsföreningen där J har del i en fotostudio. Fullt fungerande, och i den här igloon till lägenhet hade vintern varit närmast outhärdlig utan det.

Espressomaskinen råkade jag hitta på Blocket för några dagar sedan. Att lägga ut en massa tusenlappar på en bra sådan känns lite knäppt, men en femhundring är helt okej. Och det känns dessutom bra att använda sånt som redan existerar istället för att det produceras nytt, nytt och nytt.

Just nu säljer jag mina gamla gravidkläder på Tradera. Det känns också bra. Även om Minna tycker att jag borde spara dem och se till att få en ny bebis i magen senare - för hon vill ha en lillasyster också.

Två som tränar

Frigörelse

Undrar vad det är som gör att vissa tar kliv i livet som man inte trodde var möjliga, medan andra tycks fastna på samma fläck och aldrig någonsin ta sig därifrån. Samtidigt kan förstås personen själv tycka att han eller hon förändrats oerhört, medan omvärlden inte märker något alls.

Jag tänkte på det här när jag fick ett mail från en vän som äntligen tagit klivet bort från ett jobb han länge vantrivts med. Och som nu verkar vara på väg framåt på riktigt, för första gången på länge. Underbart.

Samtidigt tänker jag ofta på fixeringen vid förändring bland människor omkring mig. Det är förändring i sig som uppmärksammas, gratuleras, lyckönskas. Nästan oavsett vilka konsekvenser den får. Det stör mig - kan det inte finnas något bra i att bo länge på samma plats, jobba flera år på samma jobb, behålla samma relation hela livet? Allt ska ständigt ryckas upp med rötterna, skakas om och sättas ner någon annanstans, i någon annan konstellation. Självklart tycker jag att man ska förändra sådant man inte trivs med, det är inte det jag menar. Det känns bara fel att det som inte är förändring värderas så oerhört lågt.

Mina tankar kretsar väldigt mycket kring förändring just nu, märker jag. Inatt drömde jag att min barndomsstad var helt förändrad, allt var ombyggt och alla butiker var utbytta. Det var med känslor av sorg och förvirring som jag var där.

Under perioden när jag var 20-25 bodde jag på minst 8 olika adresser, om man inte räknar med det knappa halvår när jag var på resande fot och bodde på ett oräkneligt antal ställen. Det var tre olika studentkorridorer, aupairvistelse i Tyskland, inneboende i Uppsala, andrahandsboende i Uppsala, delat korridorrum i Österrike och delad lägenhet i Stockholm. Allt med olika människor omkring mig, olika miljöer, olika roller. Men det hade jag inga problem med alls, tyckte jag då, och ägnade mig glatt åt vilt internetdejtande för att spä på allting lite till. Däremot insåg jag efteråt att jag antagligen hade både bulimitendenser och lite depressionsslängar, förutom att det nog blev lite väl mycket alkohol då och då. Kanske är det därför jag nu känner att jag vill ha det stabilt omkring mig. En fast plats i tillvaron, och människor jag kan vara trygg och öppen med utan att behöva muta in positioner. Att komma till den insikten - att jag inte alls är så öppen och lättsam som jag försökte vara under mina studieår - är kanske min egen frigörelse.

Mjölkfabrik

Jag har ju glömt att rapportera: vid andra besöket på amningsmottagningen konstaterade barnmorskan att det inte verkade vara någon idé att bråka med Gabriel, han hade liksom bestämt sig. Så här pumpas, kokas och flaskmatas det för fullt. Det blir ett ganska tajt schema att hinna med alla de momenten: om man inte matar så finns det alltid något annat matrelaterat att ägna sig åt. Å andra sidan känner jag mig fånigt nog stolt över att föda mitt barn med egenproducerad mat. Hade inte trott att jag skulle ägna mig åt sådana biologistfasoner, men känslorna är ju som de är.

Social interaktion

I början gick det mest ut på att försöka svara upp mot förväntningar på mat, trygghet och sömn. Idag skrattade Gabriel stort när jag busade med honom. Blicken är annorlunda, kroppsspråket likaså. Men det gälla skriket är detsamma... puh.

Jodå, jag ägnar mig åt världen utanför bubblan också. Debattprogram om situationen i Irak, kommunernas ekonomi och terroristhot mot Lars Vilks (Nimis tycker jag väldigt mycket om). Men allt hamnar lite i skuggan av bebisen. Björn Ranelid beskriver det bra.

Uppbrott, avsked och nystart

Den här fantastiska orkidén x 2 fick jag levererad hem till mig igår. Kombinerade grattis- och avskedsblommor, från församlingen och från kyrkopolitikergänget. Det är med många styng av saknad som jag kommer att lämna dem. Den lilla kyrka här, som fick mig att känna mig hemma i församlingslivet och vars präster, vaktmästare, musiker, diakoner och frivilliga har betytt massor för mig. Blandningen av människor i olika åldrar som jobbar tillsammans och tror på något... måtte jag hitta något liknande dit jag flyttar nu.

Samtidigt känner jag små skutt av förväntan på det som ska komma. Kanske får Minna lekkompisar i husen precis intill? Kanske kommer jag att hitta promenadkompisar på gångavstånd, och fika hemma hos andra föräldralediga i närheten utan att känna mig som "sunkmamman i hyresrätten"? Kanske kommer jag att engagera mig i helt nya saker som hittills inte hunnits med?

Om några veckor levereras flyttkartongerna, och den 28 april går flyttlasset. Då är det vår!

Skrivardag

Idag ska jag vara barnledig större delen av dagen. Istället ska jag sitta på café och skriva, har jag tänkt mig. Både på min roman-/långnovellidé, med arbetsnamnet Kvinnan med två hjärtan, och fila färdigt en skrivuppgift från kursen där jag har fått respons som jag ska ta till mig.

Först dagislämning i snöyran - sen tar vuxenvärlden vid för några timmar! (Om det nu är så värst vuxet att sitta och fika och hitta på saker?)