Alla dessa prylar

...vad ska man ha dem till egentligen? Minna sa häromdagen: "Vi måste packa alla hundra miljoner saker som vi har. För visst har vi väl hundra miljoner saker?"
Hm. Jag tänkte efter. Och jo, allra minst EN miljon saker har vi garanterat i alla fall.

Men: det är vår.

Snabba skiftningar

Supernöjd, under intensiva studier av den färgglada grodmobilen ovanför spjälsängen. Tre minuter senare: vrålhungrig i köket medan stressad mamma värmer mat.

Ljudbild

Det är något visst med att befinna sig ovanför trädtopparna och horisontlinjen. Ibland befriande, när ögat kan glida iväg långt, långt utan att blicken fastnar några meter bort. Ibland instängt och inklämt, när jag tänker på alla golv, väggar och tak som finns under, över och vid sidan av mig i det stora höghuset.

Ljuden blir speciella också. Regnets droppande mot balkongräcket, billjuden som blir ett mjukt susande någonstans där nere.

Många, många timmar har jag tillbringat med just den här utsikten. På måndag ryker den: då anländer de 150 flyttkartongerna, och favorithörnet ska förvandlas till en kartongmur. Vemod.

Lågtrycksbullbak

Minna slocknade medan degen stod och jäste, och Gabriel var inte helt förtjust i degsättningsproceduren. Men goda grahamsbullar blev det.

Vackert väder

Att höra till

Aktuellt ämne i tankarna just nu: tillhörighet. Förr i tiden var jag beroende av föreningsaktiviteter och dito uppdrag, många internetbekanta och en fulltecknad adressbok (vem använder förresten en sådan numera?). Numera är jag, ironiskt nog, helt och fullt beroende av min familj. Vänner är också livsnödvändiga förstås, men då ska det vara vänner och inte ett hundratal bekanta.

Tänkte på det när vi skulle åka hem från Nora igår på annandag påsk. Minna, i värsta rockstar-andan, ropade "jag älskar er" till mina föräldrar och min syster när vi kramats hejdå. Därefter kom "jag älskar dig huset", som grädde på moset. Skabbigt och slitet, men älskat.

Tänkte också på det när jag lite halvengagerat såg Vetenskapens värld igår kväll, med temat altruistiskt beteende hos människan. Där talades det om hur sofistikerat system man måste ha för att hantera konflikter om man lever hela sitt liv i en fast grupp om cirka 30 personer. Ingen chans att smita undan, ingen chans att bryta kontakten. Där kan man tala om utmaning. Men så länge man håller sig till reglerna hör man till.

I det postmodernistiska tänkandet måste identiteten skapas och upprätthållas varje dag. Varje dag måste jag se till att behålla min rang och min status, i relationerna och i de roller jag har. Det lät bra när jag pluggade medie- och kommunikationsvetenskap, men idag blir jag bara stressad.

Har tillhörighet hos oss alltmer blivit en daglig kamp, istället för en stabil grundförutsättning för att orka med vardagen?