Magiska, milda, magnifika maj

Det är samma sak varje år, tror jag. Orden räcker inte riktigt till för att beskriva den här månaden. Det blir bilder istället.

Poängskillnader

John Chris Coffee en måndag efter jobbet. Rooiboste, en megastor chokladmuffin, och framför allt tre av mina kursare från nätkursen "Skriva för barn och unga". Två timmar av studsande, rinnande ordflöde, tankar och glöd i ögonen. Mums.

Det var då jag insåg - genom en av kursarna - att min kurs inte alls går på kvartsfart, utan på halvfart. Insikten kom alltså när det återstår några futtiga veckor av kursen. Intressant.

Jag hade antagligen blivit väldigt stressad om jag vetat hur det var. Nu har jag inte känt mig det minsta stressad, utan tänkt och sagt att "det här är ju inte ens studier, det är ju bara kul".

De där poängen, alltså. Hur kan det komma sig att en högskolepoäng innebär så olika mycket på olika kurser?

The sky is the limit

Mycket i London handlar om höjd. Höjd på bussar, höjd på torn och trappor, kupoler som sträcker sig mot himlen eller speglar sig i den, platser med utsikt, varuhus med massor av våningar förbundna med ett rulltrappssystem, hotell där de mjuka heltäckningsmattorna slingrar sig längs vindlande gångar. Till och med som musikalbesökare sitter man högt ovanför scenen. (Och jag kommer först halvvägs upp i Monument på att jag är höjdrädd, när jag har gått sisådär 150 trappsteg av 331. "Men hoppsan, jag är ju höjdrädd, hur gick det här till?" Nej, det är inte första gången det inträffar.)

Happy flowers

Ett jag som möter ett du

I en del möten är det jag som är i fokus. Inte så att jag är den som pratar och tar plats, utan att det som jag faktiskt prioriterar är hur jag ter mig. Hur jag förhåller mig till alla andra i rummet, hur de ser på mig, vad de tänker om mig. Ärligt talat: ganska ofta blir det sådana möten i mitt liv.

Men det finns en annan sort. En sorts möte där det är jag som träder in i en annan människas värld. Ett möte där jag glömmer hur jag ter mig, vad jag förväntas säga, tänka, tycka och tro. Martin Buber pratar om det som två olika typer av möten. En erfarenhet - där jag upplever att jag lär mig något i mötet, det är jag som "får ut" något av det för min egen skull. Eller en relation - där vi båda förändras av mötet, och på något sätt blir till genom att det sker.

Okej, det låter lite flummigt när jag försöker skriva om det så här. Fast när det inträffar: det är det största som finns. Det är dit jag vill med alla mina kommunikationsteorier, med den jag är, med själva livet.

Igår kväll var jag med om ett helt gäng sådana. Och bara det: att det är möjligt. Att höljena faller, oavsett hur mycket skydd jag anser mig behöva. Inte för fallandets skull. Utan för att vara människa. Helt och hållet. För att det är det vi är.

Erövran

- Man kan bygga murar runt allting. Jättehöga murar.

Det säger Minna vid frukostbordet, och menar runt mitt jobb, om någon dum människa skulle komma och vilja tända eld på alltihop.
Det skulle man ju kunna.

En annan lösning är att försöka se till att folk har vettigare saker att lägga sin kreativitet på än att vilja tända eld på saker och ting. Och det är också bra att försöka se till att färre människor går runt och oroar sig för att någon ska tända eld på deras jobb.

Jag tänker på första maj-tal. Och jag tänker på diskussioner om att ta bort 1:a maj som helgdag, eftersom den ”bara” är arbetarrörelsens dag. Jag tänker på att friheten inte är något man bara får, utan något man erövrar.

Och medan solen sjunker hettar kinderna i majsolen. Det är inte för inte som det är röd som är kampfärgen.