Födelsedagsvecka

Nu på kvällen har vi efterforskat hur gammal den hittills äldsta (kända) människan blev: 116 år. Och hur gammal den äldsta nu levande (kända) är: 115. Det där med ålder har liksom varit temat hela veckan. Undrar just om det kommer att bli så som vissa forskare förutspår, att de barn som föds idag kan bli uppemot 150 år?

I onsdags fyllde Minna sju. Plötsligt på morgonen kunde hon en hel massa saker som tidigare hade varit svårt: som att komma på att det är smartare att ta på vinterstövlarna först och jackan sen, för att slippa bli arg och svettig i hallen med termobyxorna på.

Och i fredags var det dags för Gabriel att fylla tre. Hela dagen gick han runt och strålade: "jag fyller faktiskt år idag!".

Discokalas blev det också. En evinnerlig tur att det var Korpen som ordnade och inte vi. Energiska barn försökte få mig att vara med på monsterkull, men jag kraxade förtvivlat att jag inte riktigt klarade det utan nöjde mig bra med att vara fotograf. Väldigt bra upplägg var det i alla fall, något jag definitivt rekommenderar till andra. Rörelse och action, inga tårtor och ingen sockerchock. Inget behov av att köpa in drösvis med kalasutrustning hemma.


Fast det där med januaribarn, alltså: det kom in massor av sjukåterbud till discokalaset, och dagens kalas för bland annat Gabriels dagiskompisar blir framflyttat p g a influensadrabbade föräldrar. Nästa år blir det kalas lite längre fram, helt enkelt. Undrar om vi inte sa det förra året också...?

Ett ont-inlägg

Ursäkta. Det här blir lite självömkande.

Det här med att ständigt ha ont. Rätt många har det, har jag förstått. I en fot, en hand, huvudet, handlederna, höfterna. Jag tänker på det här med uppmärksamheten, att det att ha ont gör att det är omöjligt att ha lika mycket fokus på världen runtomkring. Och jag tänker att det är lite bra att komma ihåg när någon i omvärlden verkar bete sig lite slarvigt eller nonchalant mot andra människor. Det är inte okej att göra det, förstås. Men olika kroppar ger oss olika mycket spelrum. Gör spelplanerna olika.

Att jag tänker på det beror på min frusna axel (frusen skuldra). Det kom smygande, med lite värk i överarmen i höstas. Plötsligt kunde jag inte riktigt klä på och av mig som vanligt (ni skulle bara se vilka konstiga manövrer jag håller på med för att få av BH:n, till exempel). Sen satte det sig i axeln. Det blev svårt att lyfta tungt, och alla vridningar kändes som ett hugg som ibland fick mig att lägga mig på köksgolvet för att inte skrika högt. Men nu tror jag att jag har lärt mig. Nu vet jag att jag inte kan vrida, inte lyfta, svårligen få upp armen i rätt höjd för att få i schampot i duschen. Så är det just nu. Det positiva är att det blir bättre. Så småningom. Ingen vet när, dock, det kan ta ett par år.

Småbarn som vill lyftas uppför trappan, garageuppfart som ska skottas, matkassar som ska bäras, kläder som ska på och av överkroppen, träningskort att utnyttja, dans som fritidsintresse, dotter som vill ha sällskap på skridskobanan. Och svårt att hitta vettiga sovställningar, inte minst, trots Alvedon. Axeln är som den är, liksom.


Undrar hur det blir sen, när det försvinner. Kommer smärtminnena att finnas kvar i huvudet som ett spår, eller kommer jag att använda armen precis som innan igen?

Och se det vart ljus

Det är såna här dagar som dammråttorna kryper fram ur hörnen. Men kinderna njuter, trots minusgraderna.

(G börjar bli väldigt långhårig nu. Frågan är: måste det åtgärdas bara för att han råkar vara en han? M är lite bekymrad över att folk börjar kalla honom "hon" mer som regel än undantag.) 

Mänsklig men lättuttråkad

Skulle ju inte lägga en massa tid på att läsa en massa kurser. Skulle lägga tid och energi på att göra skillnad och tillämpa allt jag lärt mig istället. Men jag kan ju inte låta bli.

Den här kursen blir det i vår: Mänskligt och omänskligt. Typisk flumkurs, ingen direkt karriärväg. Jag skulle väl ha valt en utbildning i praktisk projektledning istället. Men något liksom lägger av i hela kroppen och själen bara vid tanken.

Därför säger jag det både till mig själv och den som behagar lyssna, så att det blir tydligt: jag pluggar inte för att någon annan vill det, utan för att jag behöver stretcha hjärnan med annat än jobb för att känna att det finns en mening med att gå upp på morgonen. Så enkelt tror jag att det är. Utforska, upptäcka, dra iväg långt bort i tanken.

Stark dominans i det ljusgröna fältet i den här bilden har jag, enligt min Team Management Profil. Ganska mycket rådgivning och organisering/pådrivarroll också (grön resp rosa). Men klart tydligast ljusgrön. 

Minst då? Heh... det dystra därnere i botten. Granskning och produktion. Inte min tekopp.

Längtar fortfarande efter fler nya, öppna möten med människor i vardagen. Sådana som förvånar mig och får mig att haja till. Men det kanske alla gör?

Peter Pan-lycka

Det är bara att konstatera: teater är bäst. Bättre än böcker, film, dans, TV, radio, musik, allt annat. Inget annat kan bjuda in mig till en annan verklighet som teater kan. Inget annat får nuet att vara lika mycket nu och skapat av alla som finns där just då.

Peter Pan är en historia som jag inte minns att jag hade några särskilda kopplingar till som barn, faktiskt. Tror att jag upplevde den som alltför fokuserad på äventyr och action. I Stadsteaterns uppsättning är det visserligen helt fantastisk scenografi och aldrig någonsin händelselöst. Men den har ett rätt tungt fokus på att vara människa. Frihet eller tillhörighet, egocentrering eller att se andra, tolkningar och val, tanke och handling. Som scenen när en skadad Wendy ligger ensam medan de andra gafflar om vilka storartade insatser de skulle kunna bidra till för henne. (Kanske är det bara så att den talar väldigt mycket till mig just nu... så skulle det förstås kunna vara.) Eller när kapten Kroks rädsla kryper fram och det påverkar hela gruppen.


Möjligen hade jag kunnat tänka mig att stryka en del av diskbänksrealismen - säkert tänkt att vara rolig för de vuxna, men jag tyckte det bröt av - för att istället gå mer wild and crazy när det gäller könsrollerna. Längtan efter mamma - kanske kan den uttryckas lite mer nyanserat, jag tänker på vad mammabilden kan tänkas handla om? Typ kärlek?

Men ett svindlande äventyr är det. Rökmaskiner och flygturer och piratskepp, och så trädet mitt bland de borttappade barnen. Trädet är magnifikt. Och tvillingarnas tvångsbeteenden när det gäller fysisk beröring.

M var dessutom väldigt, väldigt nöjd och hade inga som helst problem med att sitta stilla i drygt en timme + knappt en timme. Det är en familjeföreställning från 6 år.

Uppdaterad med länkar till några recensioner. Här märker jag att många berömmer genustänket i föreställningen. Vid närmare eftertanke är det nog inte könsrollerna jag menar, utan kärnfamiljsnormen. Men jag förväntar mig kanske  för mycket.
SvD
Kulturbloggen
UnT

Stina - bättre än alla vinterpratare i världen

Nu när jobbet började igen satte jag igång med att lyssna ikapp på Vinter i P1-pratarna. Men av någon anledning fastnade jag inte riktigt. Alla har jag inte hört, men tillräckligt många för att lägga ner projektet.

Däremot: Stina Wollter. Vart är vi på väg, Julen i P4, 1 januari. Den rösten och de orden - det är en människa jag skulle vilja ha i min närhet dygnet runt. (Kanske skulle det bli tröttsamt efter ett tag, för att hon verkar så erbarmligt klok så att man inte ens kan tävla i samma kategori. Men ändå.)

Avslutningen är dessutom som en kondenserad version av min Omaja-berättelse. Bara en sån sak. 

21 dagar kvar. Lyssna. Och är du en twittrare, följ henne på @stinawollter.

Råd av goda och sämre slag

Nu ska jag dela med mig av ett av de sämsta råd jag någonsin har fått:
Se till att bli hel som människa först. Innan du gör något.

Den som sa det var en i mina ögon klok och erfaren person som hade mycket av det jag ville ha. Hen var dels regissör (i en tid när teater var en stor del av mitt liv), dels utbildad medlare i konflikter (i en tid när jag siktade på att ägna mitt liv åt att på något sätt minska våldet i världen).

Men rådet var fullständigt värdelöst.

Vad är det att vara en hel människa? Hur vet man när man nått dit? Och varför får bara de hela människorna chansen att bidra? Tänk om jag aldrig någonsin når till punkten där jag känner mig hel - har jag då gått och väntat hela livet förgäves?

Jag tror att det bästa sättet att hela sig själv som människa - om det nu finns något sådant - är att acceptera att jag är full av glapp mellan det jag skulle vilja och det jag gör, men att det är så det är att vara människa. Jag lär mig. Jag testar. Trevar mig fram, frågar om råd, letar efter bilder och pusselbitar. Delar med mig där jag kan. Och det är genom just testandet som jag är människa.

(Inte vet jag om det är något bra råd, det heller. Men det passar bättre ihop med det som jag tror att livet handlar om. Det som jag skulle vilja förmedla till mina barn.)

En bild om dagen

Ett fototema för varje dag i januari. Sånt är fantastiskt tycker jag, som annars har en tendens att skjuta upp allt till - ja, sisådär tio år framåt i tiden.

(Missade visserligen de första fyra dagarna, men det gör inget.)

Gott, godare, godast

Min främsta ambition för 2013: att göra saker utan att ha hängslen och livrem för allt. Att kasta mig in i samtal utan att veta vad jag tycker i frågan. Att fokusera på andra människor istället för att fundera så mycket på hur jag ter mig inför den människan. Att göra saker för att jag vill göra dem, inte för att behaga någon annan. Inte ens duktighetstypen inom mig själv. Och skriver jag inte den perfekta boken så kanske jag åtminstone skriver en bok färdigt. Gott så. Skrattar folk åt mig nån gång kanske det förlänger deras liv, och då har jag väl gjort en bra insats - eller hur?

Tänker att 2013 ska bli ett år där jag trivs och får plats. Hittar mina prylar (hm, ja bättre ordning i datorn är ett av delmålen) och ser att världen består av en massa olika människor som lever sina liv så gott de kan.


Det tror jag blir riktigt roligt!