Utflykt i snön

Gabriel har ogillat snö ganska intensivt. Idag blev det hårdträning för att ändra på det. Från pulkabacken blev det inga bilder, men till och med där hade han kul.

Kön och ansvar

Jag gillar verkligen Olika förlag. Det är så skönt med ett förlag som verkligen jobbar med att vara en motvikt till att bygga på könsuppdelningen. Rosa/rött/volanger eller blått/grått/tufft. Jag blir så trött på att fotbollsmatcher på dagis ska spelas "tjejerna mot killarna", att det räknas varannan tjej och varannan kille, att personalen kategoriskt uttalar sig om vad killar respektive tjejer gillar. I klump, sådär, som om det vore alldeles självklart.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på hur mycket ansvar vi lägger över på barnen, även här. En tjej ska helst inte ha rosa om föräldrarna är genusmedvetna, men mamma får ha högklackade skor. Som vuxna byter vi röstläge och ändrar sättet att tala utifrån om den vi pratar med är kvinna eller man - men barnen ska inte bry sig om vad deras kompisar har för kön.

Om det spelar roll för oss, och vi visar det - hur kan vi då tro att vi ska kunna förmedla något annat till våra barn? Ibland tvivlar jag på att det är möjligt. Det är så svårt, det här. Alla år av socialisering, av inlärningsprocesser för att göra rätt, vara rätt; det är klart att det sätter sina spår.

Jag tänkte på behovet av att kategorisera utifrån kön extra mycket häromdagen. Gabriel bläddrade bland nöjesannonserna i DN. Han pekade på varje bild och sa "mamma" (kvinna) respektive (pappa), till synes mycket nöjd med sig själv. Bilden på Ola Salo i annonsen för Jesus Christ Superstar stannade han upp vid. Han funderade och sa sedan "mm-m". Sen gick han vidare. Svårplacerad, tydligen.

Kategoriseringar behöver vi uppenbarligen. Måste det vara kön? Finns det något som faktiskt är mer relevant?

Morgongåvan av Susanne Boll

Jag har några få sidor kvar i Morgongåvan av Susanne Boll. Men jag vill inte riktigt komma till sista sidan - vill stanna kvar i den fiktiva världen lite till. Karaktärsstarkt av mig, vill jag betona, för det är inte lite spännande.

Den här boken är lättläst, och i början hakade jag upp mig på enkelheten. "Det ska vara svårt för att vara bra" är en inställning jag har i mig. Så småningom sögs jag in helt i berättelsen. Det beror både på handlingen i sig men framför allt, tänkte jag på tåget på vägen hem idag, på att den berättar om många olika personer i olika livssituationer med fokus på hur de skyddar sig själva. De skyddar sig genom vilka livsval de gör, vilket umgänge de har, vad de pratar om. Huvudpersonen gäller det i väldigt hög grad för, men det är inte det som talar starkast till mig. Viktigare känns det när det gäller de övriga. Birgitta, Lisa, Peter, Dagmar, Nathalie, Carl-Johan. Jag tycker om dem, fast de beter sig illa. Särskilt Peter lär jag mig en hel del av.

Ett lästips, helt enkelt. Och den peppar dessutom mig att få klart något av mina egna romanprojekt. Det går att lämna över manuset för lektörsläsning sedan, har jag ju lärt mig - jag behöver inte kämpa ensam på egen hand tills det känns perfekt. Den här boken är utgiven hos Vulkan, och alltså inte antagen av något regelrätt förlag. Nästa bok av Susanne Boll ska ges ut snart, på förlag.

Uppdatering 26 januari: Nu har jag läst färdigt. Det kom in ännu fler trådar på slutet, och jag är imponerad av den intrikata sammanflätningen. Och så kan jag inte låta bli att tänka på den senaste tidens debatt om Anna W och Felicia F . Mamman, med en snygg fasad men med alkoholism och förtryck bakom stängda dörrar. Barnet, som hela livet saknar sin frånvarande far.

Numera nätverkare

När jag gick på fotokurs och fick i uppdrag att fotografera människor på stan, och nu senast på skrivprat med Ann Ljungberg, kände jag för första gången någonsin - förutom när jag ska underteckna restaurangnotor för jobbets räkning - att jag behöver visitkort.

För att skapa nätverk, det där uttrycket som jag har avskytt. För att jag varit så inställd på att skydda mig själv snarare än på att visa vem jag är. Och jag lär mig hela tiden. På ett lunchseminarium på LO-TCO Biståndsnämnd idag testade jag nya strategier, och lunchen blev mer givande än jag någonsin trott. Såklart. Att vara den jag är räcker så otroligt långt. Att jag inte har fattat det förut.

Visitkort är plättlätt att fixa. Här är de till och med gratis, även om de kanske inte är världens snyggaste. Men vad ska jag skriva på dem, vart ska jag hänvisa folk? En mejladress bara, räcker det?

Jag tänker att det kanske är det jag ska ha min "officiella blogg" till. Nu bygger jag lite, och testar. Klart lättare med en tydlig idé än utan, i alla fall.

Håll i er barn, nu ska det berättas

Imorgon börjar kursen: Att skriva för barn och unga II. Hoppas få nya intryck, men framför allt på mer mod - och på att jag kan slutföra ett projekt. Håll tummarna, så blir jag glad!

Det värsta är nog att jag inte har något projekt i huvudet alls. Har haft flera stycken, men dem har jag liksom tappat bort på vägen. Skilsmässor, flyttar, normer eller existentiella grejer? Eller går det att kombinera alltihop?

Jag tänker på att inte ens Astrid Lindgren var så unik med sina idéer. Och det minskar på prestationshetsen lite.

Gabriel är sjuk - igen. Imorgon blir det hemmadag. (Förstår alltmer vissa chefers avoghet till människor i fertil ålder.) Och dessutom fyller Minna 6, så det är en stor dag.

En dag som vänder

Att de närmast berörda tycker att det är tungt är självklart. Men många utanför Socialdemokraterna har också pratat om hur sorgligt det är med de krisartade opinionssiffrorna under de senaste åren. ”Det behövs en stark opposition”.

Nu har Håkan Juholt avgått, efter misstag, mediepåhopp och ett allt mindre utrymme för att faktiskt få prata politik, visioner, skissera något som löser problem för människor. Hoppet återkommer: nu kanske det vänder. Men vem vågar ställa upp? Vem tar på sig risken att misslyckas – och återigen få bära hundhuvudet? Och – kommer det nu att slå över totalt till säkra kort, fullblodspolitiker, för att det visade sig vara en miss att satsa på motsatsen?

Det är mycket som behöver hända nu. Katrine Kielos skriver i en ledare i Aftonbladet: ”Och nu måste hela partiet förstå att det inte först och främst är socialdemokratin som behöver en ny partiledare utan Sverige som behöver en ny socialdemokrati.”

Vem vet, kanske är det just en total krisinsikt som behövs. Ett uppvaknande – nu är det faktiskt en ren överlevnadsfråga det handlar om.

Faktiskt var det så det gick till på mitt jobb, det var dit vi behövde komma för att orka tänka nytt. Det blev liksom: "Hoppsan, kommer den här organisationen att dö ut om bara några år om vi inte vänder trenden? Det berör ju mig. Det vill jag inte." Och alla försök att tänka nytt började belönas, just för att de var nya. Inte för att de var bevisat rätt.

Daniel Färm skriver också om det här, på Newsmill. Jag gillar särskilt detaljen om vad som skiljer "arbetarepartiet" från "arbetarpartiet".

Förståelse

Hoppsan, min frånvaro från bloggen blev väldigt lång. Det var jul, sen blev det nästan total internetexil under en vecka i Nora över nyår och fram till trettonhelgen. Därefter följde hemtentamaraton: observationsrapport i kvalitativ metod, PM i genusteori och hemtentamen i religionspsykologi. Ja, och nånstans där så började jobbet igen med en rivstart den 9 januari.

Den här terminen blir det inga tunga studier. Kanske blir det en kurs om att skriva för barn och unga, men jag är inte helt säker. Kurslitteratur behöver man läsa även på såna, och jag är mest sugen på att skriva själv. Göra.

(Det var det sakliga. Nu kommer en massa personligt utvecklingsbabbel. Sånt jag tyckte var jobbigt att läsa för några år sedan. En liten varning: den som inte vill fortsätta kan sluta här.)

Imorse vaknade jag med en dikt i huvudet: Karin Boyes Jag vill möta. Den tyckte jag väldigt mycket om när jag var runt tjugo. Då var det det bokstavliga budskapet jag föll för, motstånd mot vapen. Nu är det något annat. Det är inte jordens mest djupsinniga dikt, men den talar till mig.

Sent omsider börjar jag förstå att det inte är nödvändigt att vara bäst på allt jag gör. Jag vet, jag har predikat om det för alla andra hur länge som helst, men när det gäller mig själv har jag liksom inte låtit råden omfatta mig. Det är väl klart att jag ska vara bäst. Second place is the first loser.

Det går att skriva en roman utan att den blir Augustnominerad. Den kanske inte ens blir antagen av ett förlag. Men jag går inte under för det.

Det går att jobba på ett nytt jobb även om det finns andra där som gör jobbet bättre än jag. Jag behövs där ändå.

Det går att vara fritidspolitiker även om jag inte har alla svaren. Jag behövs där också. Men jag behöver utgå från vem jag är när jag gör det. Inte leta efter rätt svar, och säga det.

Det går att vara en av föräldrarna på dagis och vara nöjd trots att jag glömmer saker, skriker åt barnen ibland och... ja, faktiskt, oavsett vad andra tänker och tycker om mitt sätt att agera.

Något som äntligen har gått in och djupnat är insikten om att varje uttalande som en människa kommer med säger något om honom eller henne. Egentligen kanske inte det uttalandet har något med mig att göra - alls. Även om jag är den som blir tilltalad. Och det där kan man sysselsätta sig med hur mycket som helst: analysera hur jag reagerar när någon säger något om mig och vad det i sin tur säger om mig, och så vidare.

Jag rodnar över all kritik jag slängt över dem som ägnat tid åt att förstå sig själva och sitt agerande. Det är ju då det går att spränga vallarna, ta sig igenom barriärer och öka rummen. Och det är förstås därför jag har skrivit så mycket som rör det ämnet. Min hjärna fattar mer än jag gör som helhet.

2011 var ett fantastiskt år, för att jag förstod så mycket mer om mig själv. Vågade se mer av det mindre lyckade. Jag är otroligt tacksam för det. Och nu ska jag använda mig av den kunskapen.