Den senaste tiden har två "fenomen" som just nu ligger mig nära kritiserats en hel del i media: SSRI-mediciner (felaktigt kallade lyckopiller) och "bokstavsdiagnoser" (ADHD, damp, AS m m).
Vad är det som är så konstigt med att hjärnan behöver börja fungera normalt igen om man mår dåligt i själen? Hjärnan är väl trots allt en del av kroppen, såvitt jag vet. Visst, jag skulle önska att man kunde vara öppen mot alla med hur man mår och att man kan vara hemma och vila i ett par veckor om man är så psykiskt slut att man inte kommer ihåg vad man gjorde för fem minuter sen, men samhället ser ju inte riktigt ut så.
Jag skulle också önska att varje individ fick vara just en individ, och bli acccepterad som man är och trivas i skolan och sedan få ett jobb och vänner och familj oavsett vilka egenskaper man har, men så ser det ju inte heller ut riktigt.
Tills den ideala verkligheten finns tror jag att både SSRI-preparat och diagnoser är till nytta för väldigt många. Och med hjälp av dem orkar kanske fler arbeta för att förändra verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar