Jag sitter hemma och läser kurslitteratur inför nya kursdagar. En fundering som dyker upp i läsningen av alla tips och råd om hur man kommunicerar konstruktivt, hur man löser konflikter, hur man undviker att ta på sig för mycket ansvar och skuldkänslor, hur man lär sig lyssna på och dra nytta av sina känslor är: varför behöver man lära sig sånt som vuxen? Det borde väl vara självklart, och vi borde väl ta lärdom av alla erfarenheter vi dragit genom livet och vara smarta nog att göra annorlunda nästa gång... eller?
Å andra sidan sa en föreläsare på vår personalkonferens att den enda varelsen som gör en massa felaktiga val och vet om det är människan. Det ligger väl något i det.
Ibland känns det bara så tröstlöst att inget verkar förändras. Jag tror att jag i bakhuvudet har den 1800-talsroman jag nyss har läst, Tistelöns ros av Emilie Flygare-Carlén. På något sätt är de stora utmaningarna och svårigheterna desamma idag, nära 200 år senare.
Ibland känns det väldigt slösaktigt att inte hjärnan kan ta till sig alla samlade erfarenheter som finns genom generationerna och tiderna. Tänk vad mycket vettigt man skulle kunna åstadkomma om inte varje individ behövde göra ungefär samma typ av misstag, generation efter generation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar