Det är något visst med att befinna sig ovanför trädtopparna och horisontlinjen. Ibland befriande, när ögat kan glida iväg långt, långt utan att blicken fastnar några meter bort. Ibland instängt och inklämt, när jag tänker på alla golv, väggar och tak som finns under, över och vid sidan av mig i det stora höghuset.
Ljuden blir speciella också. Regnets droppande mot balkongräcket, billjuden som blir ett mjukt susande någonstans där nere.
Många, många timmar har jag tillbringat med just den här utsikten. På måndag ryker den: då anländer de 150 flyttkartongerna, och favorithörnet ska förvandlas till en kartongmur. Vemod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar