Aktuellt ämne i tankarna just nu: tillhörighet. Förr i tiden var jag beroende av föreningsaktiviteter och dito uppdrag, många internetbekanta och en fulltecknad adressbok (vem använder förresten en sådan numera?). Numera är jag, ironiskt nog, helt och fullt beroende av min familj. Vänner är också livsnödvändiga förstås, men då ska det vara vänner och inte ett hundratal bekanta.
Tänkte på det när vi skulle åka hem från Nora igår på annandag påsk. Minna, i värsta rockstar-andan, ropade "jag älskar er" till mina föräldrar och min syster när vi kramats hejdå. Därefter kom "jag älskar dig huset", som grädde på moset. Skabbigt och slitet, men älskat.
Tänkte också på det när jag lite halvengagerat såg Vetenskapens värld igår kväll, med temat altruistiskt beteende hos människan. Där talades det om hur sofistikerat system man måste ha för att hantera konflikter om man lever hela sitt liv i en fast grupp om cirka 30 personer. Ingen chans att smita undan, ingen chans att bryta kontakten. Där kan man tala om utmaning. Men så länge man håller sig till reglerna hör man till.
I det postmodernistiska tänkandet måste identiteten skapas och upprätthållas varje dag. Varje dag måste jag se till att behålla min rang och min status, i relationerna och i de roller jag har. Det lät bra när jag pluggade medie- och kommunikationsvetenskap, men idag blir jag bara stressad.
Har tillhörighet hos oss alltmer blivit en daglig kamp, istället för en stabil grundförutsättning för att orka med vardagen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar