Jag har gått igenom bubblan och är ute på andra sidan, tror jag. Bubblan med att ta fram ett nytt varumärke, ny tonalitet, nytt utseende och ny webbplats. Att översätta en hel organisations uttryck från byråkratispråk till normalt vardagsbeteende. Just nu är jag ute och famlar: vad gör man i vardagen när man inte kollar mejlen i mobilen hela tiden, måste ta megastora beslut utan att hinna tänka efter och bygger webbplats tills ögonen värker på kvällarna?
Det blir att strukturera om normalitetsbegreppet igen,helt enkelt.
Häromdagen började folk skriva på Facebook om att deras kurser startat. Jaja, det tar vi sen, tänkte jag i min bubbla när jag fick brev från Uppsala universitet i början av augusti. Men registreringstiden har gått ut nu. Kanske blir det ingen universitetskurs i höst. Kanske gör det inget i så fall. Jag ska på skrivarkurs med Maria Küchen en helg i november, och på porträttfotokurs i november-december: det kanske räcker så. Och så fritidsskrivandet som jag älskar igen. Inte som ett tvång, utan som en lekplats i vardagen.
Den där dallrande Lost in translation-känslan i Sofia Coppola-filmen är väldigt närvarande just idag. Både bokstavligt - kan inte riktigt släppa översättningsuppdraget - och som bildspråket i filmen. Kanske hjälper det med en stund i hammocken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar