Han är så imponerande tydlig i sin kommunikation, ettochetthalvtårsplutten. Jag frågar, när jag lämnat Minna på hennes dagis: "vill du gå till ditt dagis nu?". Han vrider sig mot mig, möter min blick och nickar med eftertryck.
Då känns det faktiskt rätt okej med en förstalämningsdag på dagis. Fast lite skar det i hjärtat ändå. Nu är han med en massa andra människor på dagarna. Inte med oss. Och så ska det liksom vara jämt.
Snart ska jag jobba 80 procent, tröstar jag mig med. Då tänker jag ha en och annan ledig vardag med barnen.
Och vi hann med både picknickfika i lekparken, dammsuga, leta fina klackskor i klädkammaren till jobb-finfesten den 2 september, leka skola på tomten och laga potatisgratäng - efter dagishämtningen klockan två.
Det blir bra det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar