Artikeln ”Ondskan är inte banal”
sprids runt i cyberrymden just nu. Den sägs kullkasta den
socialpsykologiska grundtesen om att ondskan är banal. Istället är
det människors fria vilja att lyda de överordnade, och att
entusiastiskt göra det, som det handlar om. De vill göra ont, helt
enkelt, och det är en genomtänkt strategi.
Tydligen ska Hanna Arendt ha myntat
begreppet ”den banala ondskan”. Just det kan jag inte uttala mig
om, för henne har jag inte läst. Men vad jag inte riktigt förstår,
trots att jag letade mig fram till forskarnas essä och tog mig igenom den lite snabbt (här är också en lättsammare intervju med den ena forskaren, Alex Haslam, från Queenslands universitet), är hur faktorn människors uppfattning om
lydnad kan hållas konstant under nästan 40 år.
Så här menar jag: 1960-1970 var det
fortfarande något fint att lyda överordnade. Att vara lojal och
trogen. I en beteendestudie som gjordes på den tiden tror jag att
människor i högre grad än idag tänkte att de gjorde rätt just
för att de lydde order.
Idag är det genomtänkta egna val som
klassas högst. När en liknande undersökning gjordes 2001 känns
det fullt rimligt att de flesta ville göra det som var rätt då och
är rätt idag. Försökspersonerna uppgav alltså att de hade agerat
genomtänkt och fattat egna, fria val.
Helt enkelt: Om någon gjorde en studie på 1960-talet och efteråt frågade "varför gjorde du det?" gissar jag att många svarade "för att jag ville lyda". Om någon kopierade studien 2001 tror jag knappt att någon hade svarat så. För ingen vill vara den som helt enkelt bara lyder, utan att tänka själv.
Hur kan det komma sig att en
socialpsykologisk, omfattande studie bortser från omvärldsfaktorer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar